• Sven Tumba

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2011-12-13
    Invald som spelare nummer: 1 i Sveriges HHoF
    Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame: 1997
    Född: I Stockholm den 27 augusti 1931. Avliden den 2 oktober 2011.

    Internationella meriter: 

    VM-fyra 1966
    EM-brons 1966
    VM-brons 1965
    EM-brons 1965
    OS-silver 1964
    VM-silver 1964
    EM-silver 1964
    VM-silver 1963
    EM-silver 1963
    VM-guld 1962
    EM-guld 1962
    EM-brons 1961
    EM-brons 1960
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM-guld 1957
    EM-guld 1957
    OS-fyra 1956
    VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM-guld 1953
    EM-guld 1953
    OS-brons 1952
    VM-brons 1952
    EM-guld 1952

     
    Poängbäste svensk i OS/VM 1964, 7 matcher, 8 mål, 3 assist, 11 poäng

    Poängbäste svensk i VM 1963, 7 matcher, 6 mål, 6 assist, 12 poäng

    Poängbäste svensk i VM 1958, 7 matcher, 6 mål, 7 assist, 13 poäng

    Delat poängbäste svensk i OS/VM 1956, 7 matcher, 4 mål, 1 assist, 5 poäng

    Målbäste svensk i VM 1954, 7 matcher, 7 mål

    Han har spelat flest OS-matcher (30) av alla svenska spelare

    Han har gjort flest OS-mål (25) av alla svenska spelare

    Han har gjort flest VM-mål (70) av alla svenska spelare

    Han har gjort flest Tre Kronormål (186) av alla svenska spelare

    Internationella utmärkelser: Utsågs till VM-s bäste forward 1957 och 1962

    Landskamper: 245 A, 2 B, 0 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 36

    Nationella meriter: Åtta SM-guld med Djurgårdens IF i ishockey 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963 (och ett SM-guld i fotboll med Djurgårdens IF)

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Kabompokalen för bästa svenska prestation i en av juryn utvald landskamp 1956. Utsågs år 2000 av Svenska Ishockeyförbundet till den som haft störst betydelse för ishockeyns utveckling i Sverige

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid 1951-1966.

    IIHF:S HOF:De första svenskarna som valdes in i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame var spelarna Anders Hedberg och Svens Tumba samt i kategorin builder Arne Grunander, de tre valdes in 1997.
    Bland Sven Tumbas främsta meriterna märks Tre VM-guld 1953, 1957 och 1962
    VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste forward 1957 och 1962

    Några av hans rekord bland svenska spelare:
    Han har spelat 14 VM-turneringar
    Han har gjort flest VM-mål, 70 mål
    Han har gjort flest mål, 186 mål
    Han spelade fyra OS-turneringar, 1952, 1956, 1960 och 1964
    Erhöll Svensk Ishockeys utmärkelse Stora Grabbars märke nummer 36
    Medlem i 200-klubben (de som spelat 200 A-landskamper eller fler)
    Han var initiativtagare till berömda distriktslagsturneringen TV-pucken
    Erhöll H.M. Konungens medalj i guld av åttonde storleken med högblått band 1986
    Erhöll idrottsakademins hederspris vid idrottsgalan 2008
    Utsedd till center i svensk ishockeys All Star Team säsongerna 1960/1961 samt 1963/1964

    Läs mer…
  • Lars Björn

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-09
    Invald som spelare nummer: 2 i HHoF
    Född: I Stockholm den 16 december 1931

    Motivering: ”När ishockeyn på allvar slog igenom i Sverige i början och mitten av 1950-talet var Lasse Björn som störst – i dubbel bemärkelse. Han vann också VM-guld den tiden 1953 och 1957.
    Lasse Björn var en enorm pådrivare och dessutom lagkapten för Tre Kronor vid det historiska VM:et i Moskva. Han var en tacklingens mästare och till och med de värsta råskinnen från Kanada hade respekt för den väldige backbjässen från Sverige. Otaliga är de bröstvärmare som Lasse satte in under sin karriär. Tillsammans med ständige vapendragaren och backpartnern Rolle Stoltz personifierade Lasse Björn hela Djurgårdens och Tre Kronors ishockey under 1950- och 1960-talet.
    Efter sin karriär har han fortsatt spridit glans över ishockeyn i de allra flesta sammanhang, som ständig åskådare och vid olika PR-arrangemang och event.”

    Internationella meriter:

    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961
    VM- och OS-femma 1960
    EM-brons 1960
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM-guld 1957
    EM-guld 1957

    VM- och OS-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM-guld 1953
    EM-guld 1953
    VM- och OS-brons 1952
    EM-guld 1952

    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste back 1954. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 1998

    Landskamper: 217 A, 0 B, 4 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 35

    Nationella meriter: Nio SM-guld med Djurgårdens IF: 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Kabompokalen för bästa svenska prestation i en av juryn utvald landskamp 1955 (Sverige-Sovjet). Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongerna 1954/1955 och 1955/1956. Han har blivit invald som back i Sveriges All Star Team 1959 och 1960.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under elva års tid 1951-1961.

    Han har representerat följande klubbar: IK Kometen, Westermalms IF, Djurgårdens IF.

    Moderklubb: IK Kometen.

    Karaktär: Ishockeyn slog igenom på allvar och blev stor i Sverige i början och mitten av 1950-talet. Det var också då som Lasse Björn var som störst, i dubbel bemärkelse. Han blev världsmästare 1953 och 1957 och gjorde stor succé 1957 genom att på prispallen dra igång ”Helan Går” med landslaget. Lasse Björn var en back, som de tuffaste kanadensare hade stor respekt för och det var heller ingen hemlighet att de i de träningskamper som föregick VM:en på den här tiden oftast skickade de värsta råskinnen på just Björn.
    Tillsammans med sin trogne vapendragare och backpartner Roland Stoltz personifierar Lasse Björn hela Djurgårdens och Tre Kronors ishockey under 1950- och 1960-talet. Han var en tacklingens mästare och otaliga är de bröstvärmare han satte in under sin karriär. Inte undra på att han numera också är stolt morfar då barnbarnet Douglas Murray härjar i NHL och sprider respekt i morfars ande omkring sig i Nordamerika.

    Ledaregenskaper: Lasse Björn är inte bara en legendarisk spelare. Han ingick i styrelsen i Djurgårdens IF början på 1980-talet och visade där samma civilkurage och ledarskap som han gjorde som spelare.
    Lasse Björn var lagkapten i Tre Kronor under sex års tid 1956-1961.
    Lasse Björn var lagkapten i Djurgårdens IF i nio säsonger.

    Övrigt: Nio SM-guld är ett svenskt rekord bland herrar som han delar med Tord Lundström.

    Läs mer…
  • Börje Salming

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-09
    Invald som spelare nummer: 3 i HHoF
    Född: I Salmi 17 april 1951

    Motivering: ”En ishockeyns krigare och kämpe, som fostrades i ett kargt och vintrigt Kiruna. Han är utan tvekan en av de största vinnarskallar som svensk ishockey fått fram. Efter en kort, men framgångsrik karriär i Brynäs flyttade Börje redan 1973 till Kanada och Toronto och, som det skulle visa sig, en fantastisk karriär.
    Det var ingen som talade om för Börje att man skulle akta sig för speciella motståndare de skulle bara stoppas, samtidigt som varje puck skulle stoppas från att gå i eget mål. Hela Börje Salmings spel var uppoffrande och närmast hänsynslöst. I Toronto lever han vidare som en legend och som en av de största kämparna som staden haft. Det som grämer varje sann ishockeyvän är att han i sin sagolika karriär inte fick vinna någon stor titel.”

    Internationella meriter:

    OS-femma 1992
    Canada Cuptrea 1991
    VM-fyra 1989
    EM-brons 1989
    Canada Cupfemma 1981
    Canada Cupfyra 1976

    VM-silver 1973
    EM-silver 1973
    VM-brons 1972
    EM-brons 1972
    Poängbäste svensk i Canada Cup 1976, 5 matcher,
    4 mål, 3 assist, 7 poäng

    NHL

    Grundserien
    Säsonger: 17
    Matcher: 1 148
    Mål: 150
    Assist: 637
    Poäng: 787
    Utvisningsminuter: 1 344
    Slutspelet
    Säsonger: 12
    Matcher: 81
    Mål: 12
    Assist: 37
    Poäng: 49
    Utvisningsminuter: 91


    Internationella utmärkelser: Invald som back i VM:s All Star Team 1973.
    Invald som back i NHL:s All Star Team 1 en gång 1976/1977
    Invald som back i NHL:s All Star Team 2 fem gånger 1974/1975, 1975/1976, 1977/1978, 1978/1979, 1979/1980
    Invald i Hockey Hall of Fame (i Toronto, Kanada) 1996. Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 1998. Av IIHF invald i Team of the Century 2008 med Vladislav Tretjak, Vjatjeslav Fetisov, Valerij Charlamov, Wayne Gretzky och Sergej Makarov.

    Landskamper: 87 A, 10 B, 24 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 112

    Nationella meriter: Två SM-guld med Brynäs IF: 1971 och 1972

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongen 1972/1973. Han har blivit invald som back i Sveriges All Star Team 1973. Erhöll utmärkelsen viking award tre gånger: 1975/1976, 1976/1977 och 1978/1979 (de svenska NHL-spelarna röstar själva fram vilken svensk som varit bäst i grundserien). Han har gett namn åt utmärkelsen Salming trophy som instiftades säsongen 2008/2009.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under sex års tid (1972, 1973, 1976, 1981, 1989, 1992) mellan 1972 och 1992.

    Han har representerat följande klubbar: Kiruna AIF, Brynäs IF, Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings, AIK.

    Moderklubb: Kiruna AIF

    Karaktär: En karg krigare från Kiruna och Norrbotten, hockeyfästet som Brynäs byggde mycket av sina stora lag kring. Kanske är ”BJ” den största vinnarskalle svensk ishockey fått fram, i konkurrens då med en viss Peter Forsberg.
    1973 flyttade Börje till NHL och Toronto Maple Leafs och till, skulle det visa sig, en makalös karriär. Ingen talade om för Börje Salming vilka spelare han kanske skulle akta sig för, men det hade nog inte hjälpt. För Börje skulle varje motståndare stoppas och varje puck stoppas från att gå i eget mål, han offrade sig hela tiden hänsynslöst för laget. Den hyllning Börje Salming fick inför mötet med USA i gamla Maple Leafs Garden övergår allt. Det handlade om en Standing Ovation i flera minuter och en rörd och blyg Börje ville bara att det hela skulle ta slut. Team Canada protesterade hos arrangörerna och tyckte att publikhyllningarna var osportsliga. Det som grämer varje sann ishockeyvän är att Börje Salming i sin närmast sagolika karriär inte fick vinna någon stor titel.
    Börje har en ändå fantastisk karriär att se tillbaka på vilket mer än väl kvalificerar honom för inval i Sweden Hockey Hall of Fame.

    Ledaregenskaper: Börje Salming visade vägen för europeiska och särskilt våra svenska spelare med sin oräddhet och passion i agerandet när Salming kom till NHL och Toronto Maple Leafs. Salmings inledande år i NHL var ett genombrott när det gällde hur NHL kom att respektera europeer i ligan.

    Läs mer…
  • Anders Hedberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-11
    Invald som spelare nummer: 4 i HHoF
    Född: I Husum den 25 februari 1951

    Motivering: ”Han kallades till en början helt riktigt för ett ishockeyns underbarn. Han debuterade i högsta serien för MoDo AIK som 16-åring och via Djurgårdens IF hamnade han i Winnipeg Jets.
    Där firade han stora triumfer i en kedja med Bobby Hull och Ulf ”Lillpröjsarn” Nilsson. Anders Hedberg hade ett utpräglat målsinne, men framförallt en skridskoåkning som var närmast sagolik.
    Han är också för alltid en av New York Rangers stora som spelare, där han sedan också blev framgångsrik ledare och scout. Hedberg har också verkat som ledare i Toronto Maple Leafs och Ottawa Senators samt varit general manager för Tre Kronor.”

    Internationella meriter:

    Canada Cupfemma 1981
    Canada Cupfyra 1976
    VM-brons 1974
    EM-brons 1974
    VM-silver 1973

    EM-silver 1973
    VM-brons 1972
    EM-brons 1972
    VM-silver 1970
    EM-silver 1970

    Poängbäste svensk i Canada Cup 1981, 5 matcher, 4 mål, 2 assist, 6 poäng. Utsedd till bäste svensk i tre av de fem matcherna

    WHA

    Grundserien
    Säsonger: 4
    Matcher: 286
    Mål: 236
    Assist: 222
    Poäng: 458
    Utvisningsminuter: 201

    Slutspelet
    Säsonger: 3
    Matcher: 42
    Mål: 35
    Assist: 28
    Poäng: 63
    Utvisningsminuter: 30

    Vann WHA Avco World Trophy (seger i WHA-slutspelet) med Winnipeg Jets två gånger 1975/1976 och 1977/1978

    NHL

    Grundserien
    Säsonger: 7
    Matcher: 465
    Mål: 172
    Assist: 225
    Poäng: 397
    Utvisningsminuter: 144

    Slutspelet
    Säsonger: 6
    Matcher: 58
    Mål: 22
    Assist: 24
    Poäng: 46
    Utvisningsminuter: 31

    JUNIOR-EM: JEM-brons 1968, JEM-silver 1969, JEM-brons 1970

    Internationella utmärkelser: Utsedd till bäste forward i junior-EM 1970. Utsedd till forward i WHA:s All Star Team B 1976/1977, utsedd till forward i WHA:s All Star Team A 1977/1978. Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 1997, Invald i WHA:s Hockey Hall of Fame 2010

    Landskamper: 100 A, 1 B, 24 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 85

    Nationella utmärkelser: Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team 1973/1974. Han utsågs till årets junior två säsonger i rad 1968/1969 och 1969/1970. Erhöll utmärkelsen viking award 1979/1980 (de svenska NHL-spelarna röstar själva fram vilken svensk som varit bäst i grundserien)

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under sju års tid (1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1976, 1981) mellan 1970-1981.

    Han har representerat följande klubbar: Svedjeholmens IF, MoDo AIK, Djurgårdens IF, Winnipeg Jets, New York Rangers

    Moderklubb: Svedjeholmens IF

    Karaktär: En gång i tiden kallades han ett ishockeyns underbarn. Han debuterade i högsta serien för MoDo AIK som 16-åring. Först på dagen hade han skjutit fem mål mot Norrbotten i TV-pucken, mot bland annat Börje Salming!, och sedan på kvällen gjorde han mål på självaste Leif ”Honken” Holmqvist i AIK. Under sin studietid på GIH spelade Anders för Djurgården och sedan blev det först Winnipeg Jets i WHA, där han bildade en fruktad kedjetrio med Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson och Bobby Hull. Tillsammans med ”Lill-Pröjsarn” gick Anders Hedberg sedan till NHL och New York Rangers, där han blev en av klubbens stora under ett antal säsonger. Han har i ishockeyns tjänst också stora ledargärningar på sitt cv i Rangers, Ottawa och Toronto och har också varit general manager för Tre Kronor. Anders Hedberg är på sidan av sina tekniska kvaliteer som spelare också en av de spelare som haft en träningsdisciplin och fokusering på sin träning av absolut högsta klass. Där är Hedberg också en föregångare för alla elitspelare än i dag.

    Ledaregenskaper: De ledaregenskaper Anders Hedberg visade på isen som spelare tag han med sig i otaliga ledarroller efter den aktiva karriären. Sportchef i AIK och som sagt general manager i Tre Kronor, assisterande general manager i New York Rangers, scout och assisterande general manager i Toronto Maple Leafs, spelarutveckling och scout i Ottawa Senators, för närvarande Europaansvarig scout i New York Rangers.

    Övrigt: Debuterade som 16-åring i högsta serien för MoDO AIK. Spelade fem säsonger i MoDO AIK och två säsonger i Djurgårdens IF då han samtidigt genomgick specialidrottslärarlinjen på GIH. Spelade toppishockey under 18 säsonger, 7 säsonger i Sverige och 11 säsonger i Nordamerika. I fyra VM och två Canada Cup har han följande facit: 49 matcher, 24 mål, 20 assist, 44 poäng. Hans MoDotröja nummer 16 är upphängd i Fjällräven Center

     

    Läs mer…
  • Håkan Loob

    Ishockeyspelare

    Folkets röstkandidat till HHoF: Omröstningen pågick från 2012-01-09 till 2012-02-06
    Inröstad i HHoF: 2012-02-11
    Inröstad som spelare nummer: 5 i HHoF
    Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame: 1998
    Född: Slite, Gotland, den 3 juli 1960

    Motivering: ”Gotlänningen har vunnit allt man kan vinna som svensk ishockeyspelare, SM, VM, OS och Stanley Cup. Håkan Loob ”utvandrade” till Karlstad och Färjestad, där han blev svensk mästare 1981.
    Han har vidare ett, som det ser ut, oslagbart poängrekord från Elitserien, trots att det på tiden bara spelades 36 omgångar. Säsongen 1982/1983 gjorde han 76 poäng, varav 42 mål.
    Håkan Loob är också den ende svenske spelaren, som nått den magiska målgränsen på 50 fullträffar under en säsong i NHL. Under hela sin karriär karaktäriserades han som en lojal lagspelare och enormt utpräglad målskytt.”

    Internationella meriter: 

    OS-guld 1994
    OS-femma 1992
    VM-guld 1991
    EM-silver 1991
    VM-silver 1990
    EM-guld 1990

    VM-guld 1987
    Canada Cuptvåa 1984
    VM-fyra 1982
    EM-silver 1982

    NHL: Vann Stanley Cup med Calgary Flames 1988/1989. Ende svensk som gjort 50 mål en säsong i NHL:s grundserie, 1987/1988. Erhöll utmärkelsen Viking Award 1987/18988 (de svenska NHL-spelarna röstar fram bäste svensk i NHL:s grundserie)

    NHL

    Grundserien:
    Säsonger: 6
    Matcher: 450
    Mål: 193
    Assist: 236
    Poäng: 429
    Utvisningsminuter: 189
    Stanley Cupslutspelet:
    Säsonger: 6
    Matcher: 73
    Mål: 26
    Assist: 28
    Poäng: 54
    Utvisningsminuter: 16

    Internationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM 1980.

    Landskamper: 133 A, 5 B, 32 pojk/juniorlandskamper
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 134

    Nationella meriter: SM-guld med Färjestads BK 1981. Vunnit poängligan i Elitseriens grundserie fyra gånger 1982/1983, 1990/1991, 1991/1992, och 1992/1993
    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1982/2983. Erhöll utmärkelsen Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulle spelare 190/1991 och 1991/1992. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 5 gånger 1983, 1985, 1990, 1991, 1992

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 13 års tid 1981-1994.

    Han har representerat följande klubbar: IK Graip, Roma IK, Karlskrona IK, Färjestads BK, Calgary Flames, Färjestads BK

    Moderklubb: IK Graip

    Rekord bland svenska spelare: Flest mål en säsong i Elitserien, 42 mål säsongen 1982/1983
    Flest poäng en säsong i Elitserien, 76 poäng (42 må och 34 assist) säsongen 1982/1983
    Flest mål 305, totalt i Elitseriens grundserie och SM-slutspelet sammanräknat

    Håkan Loob ingår i den exklusiva gruppen spelare som vunnit såväl OS, VM som Stanley Cup.
    Två VM-guld: 1987, 1991
    Ett OS-guld: 1994
    En Stanley Cup: med Calgary Flames 1988/1989

    Karaktär: Håkan var en lojal lagspelare som offrade sig för att laget skulle vinna, därutöver genom sin bländande teknik, skridskoåkning och enastående målsinne avgjorde Håkan ofta jämna matcher.

    Ledaregenskaper: Efter karriären som spelare har Håkan gjort karriär som sportchef och klubbdirektör i Färjestads BK.

    Läs mer…
  • Ulf Sterner

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-10

    Invald som spelare nummer: 6 i HHoF

    Född: I Nedre Ulleruds församling nära Deje 11 februari 1941

    Motivering: ”En av våra riktigt stora. Ofta benämnd som spelaren som visade så många andra vägen. Han var den första som direkt från Sverige prövade lyckan i NHL, detta i New York Rangers. Det här var på den tiden som det bara var sex lag i världens hårdaste liga och tufft värre med andra ord. Ulf Sterner var en pålitlig målskytt och också en oerhört tuff spelare, som inte bara en gång hamnade i slagsmål på rinken. En av de mest minnesrika matcherna härrör sig från VM i Sverige 1963 då Tre Kronor slog Kanada med 4-1. Uffe gjorde tre mål, Tumba ett och efteråt stormade duon upp över Johanneshovs läktare och träffade dåvarande kungen Gustav VI Adolf under stort jubel. Ett imponerande fakta kring hans storhet är att han blev världsmästare 1962, stor man under hemma-VM 1963 då vi missade guldet på ett mål och sedan vald till VM:s bäste forward 1969. Ulf Sterner hade en enastående speluppfattning och var en mycket bra passningsspelare.”

    Internationella meriter:

    VM-silver 1973

    EM-silver 1970

    VM-brons 1971

    EM-brons 1971

    VM-silver 1970

    EM-silver 1970

    VM-silver 1969

    EM-silver 1969

    VM-silver 1967

    EM-silver 1967

    VM-fyra 1966

    EM-brons 1966

    OS-silver 1964

    VM-silver 1964

    EM-silver 1964

    VM-silver 1963

    EM-silver 1963

    VM-guld 1962

    EM-guld 1962

    VM-fyra 1961

    EM-brons 1961

    OS-femma 1960

    VM-femma 1960

    EM-brons 1960

    Poängbäste svensk i VM 1969, 10 matcher, 5 mål, 9 assist, 14 poäng

    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste forward 1969, forward i pressens All Star Team i VM 1962 och 1969. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 2001

    Landskamper: 189 A, 2 B, 8 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 59

    Nationella utmärkelser: Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team sex gånger, 1961, 1962, 1963, 1966, 1967, 1969. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som bäste spelare i SM-slutspelet säsongen 1962/1963. Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongerna 1966/1967 och 1968/1969. Erhöll utmärkelsen Skyttetrofén till den som gjort flest poäng i högsta serien (grundserien) 1971/1972.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 16 års tid 1958-1973

    Han har representerat följande klubbar: Deje IK, Forshaga IF, Västra Frölunda IF, New York Rangers, St. Paul Rangers, Baltimore Clippers, Rögle BK, Färjestads BK, Västra Frölunda IF, Färjestads BK, London Lions (som var Detroit Red Wings farmarlag i Europa), Bäcken HC, Vänersborg HC, Forshaga IF, Skattkärrs HC, Skåre BK, Hammarö HC, Skåre BK, Forshaga IF, Hammarö HC, Bayeruth, Hedos München, EV Füssen, Hammarö HC, Skattkärrs HC

    Moderklubb: Deje IK

    Övrigt: Debuterade 14 år gammal i Deje IK:s A-lag i Division II.

    Läs mer…
  • Leif Holmqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-10

    Invald som spelare nummer: 7 i HHoF

    Född: I Gävle den 12 november 1942

    Motivering: ”För alltid vår kanske störste målvakt. Han blev Honken med hela svenska folket, sedan han storspelat under tre VM-turneringar på hemmaplan. Under VM 1969 höll Honken nollan inte mindre än tre gånger, varav två gånger mot Tjeckoslovakien, 2-0 och 1-0 slutade de matcherna. Han var den förste som erhöll utmärkelsen Årets Junior och är en av de få som fått Guldpucken två gånger. Honkens storhet visar sig också i det faktum att han vaktade Tre Kronors mål under inte än tretton säsonger. Är i dag mycket stolt över att till landets bäste målvakt dela ut priset Honken Trophy varje säsong.”

    Internationella meriter:

    VM-brons 1975

    EM-brons 1975

    VM-brons 1972

    EM-brons 1972

    OS-fyra 1972

    VM-brons 1971

    EM-brons 1971

    VM-silver 1970

    EM-silver 1970

    VM-silver 1969

    EM-silver 1969

    VM- och OS-fyra 1968

    EM-brons 1968

    VM-silver 1967

    EM-silver 1967

    VM-fyra 1966

    EM-brons 1966

    VM-brons 1965

    EM-brons 1965

    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste målvakt 1969. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 1999

    Landskamper: 202 A, 7 B, 6 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 66

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongen 1969/1970. Han har blivit invald som målvakt i Sveriges All Star team sju år i rad: 1965, 1966, 1967, 1968, 1969, 1970, 1971. Han erhållit utmärkelsen Guldpucken två gånger: säsongen 1967/1968 (han var då den förste målvakt att erhålla denna utmärkelse) samt 1969/1970. Han utsågs till Årets junior säsongen 1961/1962, han blev den förste att erhålla denna utmärkelse. Han erhöll utmärkelsen Rinkens riddare säsongen 1967/1968 (han var då den förste målvakt att erhålla denna utmärkelse). Han har gett namn åt utmärkelsen Honken trophy som instiftades och delades ut första gången säsongen 2001/2002

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 13 års tid, 1963-1975.

    Han har representerat följande klubbar: Strömsbro IF, AIK, Detroit Red Wings, London Lions, AIK, Indianapolis Racers, HV 71, Hanhals BK.

    Moderklubb: Strömsbro IF

    Karaktär: En av världens bästa målvakter i Sverige och internationell nivå utanför NHL under en tioårsperiod. En oerhörd kämpe, som målvakt dessutom en eminent lagspelare och prydlig representant för vår ishockey.

    Läs mer…
  • Roland Stoltz

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-10

    Invald som spelare nummer: 8 i HHoF

    Född: I Gröndal 1 augusti 1931. Avliden den 19 februari 2001.

    Motivering: ”Ständig vapendragare till Lasse Björn i såväl klubblaget Djurgården som landslaget Tre Kronor. Pucksäker och bra speluppfattning, dessutom med enorm humor och distans till det han höll på med. Klassikern ”gå ihop Lasse!” när han väl blivit på efterkälken i en landskamp är minnesrik. Blev vid hemma-VM 1963 utsedd till världens bäste back och är invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame. Roland ”Hoonom” Stoltz var med i landslaget under tretton säsonger och en av våra folkkäraste spelare. Efter sin spelarkarriär var han under många år populär bisittare till Lars-Gunnar Björklund i TV, där han verkligen betonade vikten av att åka skridskor hela matcherna även om underläget var 1-9 och det bara återstod ett par minuter.”

    Internationella meriter:

    OS-fyra 1968

    VM-fyra 1968

    EM-brons 1968

    VM-silver 1967

    EM-silver 1967

    VM-fyra 1966

    EM-brons 1966

    VM-brons 1965

    EM-brons 1965

    OS-silver 1964

    VM-silver 1964

    EM-silver 1964

    VM-silver 1963

    EM-silver 1963

    VM-guld 1962

    EM-guld 1962

    VM-fyra 1961

    EM-brons 1961

    OS-femma 1960

    VM-femma 1960

    EM-brons 1960

    VM-femma 1959

    EM-brons 1959

    VM-brons 1958

    EM-silver 1958

    VM-guld 1957

    EM-guld 1957

    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste back 1963. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 1999

    Landskamper: 218 A, 1 B, 0 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 52

    Nationella meriter: Sex raka SM-guld med Djurgårdens IF: 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Guldpucken som SM-slutspelets bäste spelare säsongen 1958/1959. Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongerna 1958/1959 och 1959/1960. Erhöll utmärkelsen Kabompokalen för bästa svenska prestation i en av juryn utvald landskamp 1962. Erhöll utmärkelsen Rinken riddare säsongen 1965/1966. Han har blivit invald som back i Sveriges All Star Team fem gånger: 1959, 1960, 1963, 1964 och 1966

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 13 års tid, 1956-1968

    Han har representerat följande klubbar: Gröndals IK, Djurgårdens IF, Atlas Diesels IF

    Moderklubb: Gröndals IK

    Läs mer…
  • Nils Nilsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-02-10

    Invald som spelare nummer: 9 i HHoF

    Född: I Forshaga den 8 mars 1936

    Motivering: ”En gammalmodig centerspelare av modernt snitt. Otaliga var de gånger som han startade sina raider nedifrån eget mål, åkte slalom genom motståndarförsvaret och satte pucken grant i nät. ”Dubbel-Nisse”, som blev hans smeknamn, är för alltid en av våra stora forwards, vilket också spel i tre OS och tio VM vittnar om. Hans klassiska mål mot Kanada 1962 i Colorado Springs glömmer vi aldrig. ”Dubbel-Nisse” berättar själv om målet att han fick pucken efter tekning och sedan slängde iväg pucken och därefter gjorde Lennart Hyland målet! Han är med i svenska 200-klubben, valdes in i VM:s All Star Team 1962 och är invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame. Nisse Nilsson var en helt fantastisk skridskoåkare och målgörare som avgjorde många matcher. Han var en stor idol för 1970- och 1980-talets blivande landslagsspelare som exempelvis Tord Lundström, Inge Hammarström med flera. Nisse Nilsson skapade därmed ett ännu större intresse för ishockeyns utveckling.”

    Internationella meriter:

    VM-silver 1967

    EM-silver 1967

    VM-fyra 1966

    EM-brons 1966

    VM-brons 1965

    EM-brons 1965

    OS-silver 1964

    VM-silver 1964

    EM-silver 1964

    VM-silver 1963

    EM-silver 1963

    VM-guld 1962

    EM-guld 1962

    OS-femma 1960

    VM-femma 1960

    EM-brons 1960

    VM-brons 1958

    EM-silver 1958

    VM-guld 1957

    EM-guld 1957

    OS-fyra 1956

    VM-fyra 1956

    EM-silver 1956

    Poängbäste svensk i VM 1962, 7 matcher, 12 mål, 6 assist, 18 poäng

    Poängbäste svensk i VM 1957, 7 matcher, 10 mål, 6 assist, 16 poäng

    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste forward 1960. Utsedd till forward i VM:s All Star Team 1962. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 2002

    Landskamper: 205 A, 0 B, 4 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 49

    Nationella meriter: Vann SM-guld med Leksands IF säsongen 1968/1969

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Kabompokalen för bästa svenska prestation i en av juryn utvald landskamp 1958. Erhöll utmärkelsen Carl-Axelpokalen för bästa svenska prestation i en av juryn utvald landskamp 1966. Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongerna 1957/1958 och 1961/1962. Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team fem gånger: 1959, 1960, 1962, 1965, 1967. Han erhöll utmärkelsen Guldpucken som SM-slutspelets bäste spelare säsongen 1965/1966. Erhöll utmärkelsen Rinkens riddare säsongen 1966/1967

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 13 års tid 1955-1967

    Han har representerat följande klubbar: Forshaga IF, Leksands IF, Forshaga IF

    Moderklubb: Forshaga IF

    Läs mer…
  • Mats Näslund

    Ishockeyspelare

    Inröstad i HHoF: 2012-02-10
    Inröstad som spelare nummer: 10 i HHoF
    Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame: 2005
    Född: I Timrå den 31 oktober 1959

    Motivering: ”En av fyra svenska spelare som vunnit allt, det vill säga SM, VM, OS och Stanley Cup. Mats fostrades i en tidigt framgångsrik plantskola i Timrå och karriären fortsatte i Brynäs, där han hann bli svensk mästare innan han hamnade i legendariska Montreal Canadiens i NHL. Vid Canada Cup 1991 blev han innan matchen mot ryssarna hyllad med en mäktig standing ovation från sin gamla publik i Forum. Trots sin litenhet firade han stora triumfer på hockeyrinken. Detta genom sin eminenta teknik och fantastiska skridskoåkning. Det var mycket just Mats Näslunds individuella teknik, som firade triumfer och låg bakom hans stora framgångar. Han avslutade sin karriär i Malmö, där han blev såväl svensk mästare som europamästare. Efter karriären har han bland jobbat som team manager för Tre Kronor.”

    Internationella meriter:

    OS-guld 1994
    OS-femma 1992
    Canada Cuptrea 1991
    VM-guld 1991
    EM-silver 1991
    Canada Cuptrea 1987
    Canada Cuptvåa 1984
    VM-fyra 1983

    EM-brons 1983
    VM-fyra 1982
    EM-silver 1982
    VM-silver 1981
    EM-silver 1981
    OS-brons 1980
    VM-brons 1979
    EM-brons 1979

    Poängbäste svensk i VM 1979, 8 matcher, 5 mål, 2 assist, 7 poäng

    NHL: Vann Stanley Cup med Montreal Canadiens 1985/1986. Förste europé att spela i Montreal Canadiens. Erhöll utmärkelsen Viking Award 1984/1985 och 1985/1986 (de svenska NHL-spelarna röstar fram bäste svensk i NHL:s grundserie)

    Grundserien

    Säsonger: 9
    Matcher: 651
    Mål: 251
    Assist: 383
    Poäng: 634
    Utvisningsminuter: 111

    Stanley Cupslutspelet

    Säsonger: 9
    Matcher: 102
    Mål: 35
    Assist: 57
    Poäng: 92
    Utvisningsminuter: 11

    Europacupen

    Vann Europacupen med Malmö IF säsongen 1992/1993

    Internationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM 1978.

    Landskamper: 173 A, 6 B, 43 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 109

    Nationella meriter: SM-guld med Brynäs IF 1980, med Malmö IF 1992 och 1994. Vann poängligan i Elitseriens grundserie 1980/1981

    Nationella utmärkelser: Utsedd till årets junior 1979/1980. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1979/1980. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 5 gånger 1983, 1985, 1990, 1991, 1992

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid 1979-1994.

    Han har representerat följande klubbar: Timrå IK, Brynäs IF, Montreal Canadiens, HC Lugano, Malmö IF, Boston Bruins

    Moderklubb: Timrå IK

    Rekord bland svenska spelare: Näst yngste debutant i Elitserien genom tiderna, 16 år, 3 månader och 19 dagar

    Mats Näslund ingår i den exklusiva gruppen spelare som vunnit såväl OS, VM som Stanley Cup.

    Ett VM-guld: 1991
    Ett OS-guld: 1994
    En Stanley Cup: med Montreal Canadiens 1985/1986

    Karaktär: Mats var en lojal lagspelare som alltid offrade sig för att laget skulle vinna. Genom sin bländande teknik, skridskoåkning av världsklass och bra spelsinne avgjorde han ofta jämna matcher.

    Ledaregenskaper: Mats var under flera år team manager i Tre Kronor.

    Mats Näslund ”var den lille krigaren” i NHL och Montreal Canadiens. Näslunds ledaregenskaper som spelare kom bland annat till uttryck i Canada Cup 1984 då hans agerande var huvudanledningen till att Tre Kronor vann den hittills enda segern mot Kanada i Kanada i ett stort mästerskap.

    Läs mer…
  • Peter Lindmark

    Ishockeyspelare

    Folkets röstkandidat till HHoF: Omröstningen pågick från 2012-04-01 till 2012-04-30
    Inröstad i HHoF: 2012-05-01
    Inröstad som spelare nummer: 11 i HHoF
    Född: i Kiruna 8 november 1956
    Motivering: Under en dryg tioårsperiod var Peter ”Pekka” Lindmark Sveriges och Europas bäste målvakt. Detta från det att han debuterade i Tre Kronor mot Finland i Örnsköldsvik, sedan han blivit blixtinkallad. Då representerade han Timrå i Division I. Två gånger valdes han till världens bäste målvakt i samband med VM och han fick också Guldhjälmen i Elitserien, som den mest värdefulle spelaren två gånger. Om forwards säger man ofta att det handlar om en oerhört talangfull spelare, det är också ett epitet man kan sätta på ”Pekka”. Han fick en image kring sig att i princip aldrig träna, men var ändå enormt förberedd inför varje tuff och svår uppgift. Han var den bidragande orsaken till Malmös nystart i ishockeysammanhang då han i slutet av 1980-talet blev värvad av Percy Nilsson till Skåneklubben. Det var med värvningen av ”Pekka” och Mats Lusth som allt startade och i Malmö vann ”Pekka” SM-guld två gånger och var den starkast bidragande orsaken till att Malmö blev Europamästare. Innan han hamnade i Malmö hade han vunnit SM-guld också med Färjestad två gånger. Helt klart är att om ”Pekka” kommit fram ett antal år sedan tidigare hade det också blivit NHL-spel för honom. ”Pekka” hade ett fantastiskt spelsinne, vilket gjorde att han ofta lät forwards i öppna lägen avslöja sig först och sedan räddade han på ett närmast outgrundligt sätt. Precis som så många andra stora spelare i Sverige var han sprungen ur den fina hockeymyllan i Kiruna.

    Internationella meriter:

    VM-guld 1991

    EM-silver 1991

    VM-fyra 1989

    EM-brons 1989

    OS-brons 1988

    Canada Cuptrea 1987

    VM-guld 1987

    VM-silver 1986

    EM-silver 1986

    VM-sexa 1985

    Canada Cuptvåa 1984

    VM-fyra 1982

    EM-silver 1982

    Canada Cupfemma 1981

    VM-silver 1981

    EM-silver 1981

    Europacupen

    Vann Europacupen med Malmö IF säsongen 1992/1993
    Internationella utmärkelser: VM-direktoratet utsåg honom till VM:s bäste målvakt 1981 och 1986. Av pressen inröstad som målvakt i VM:s All Star Team 1981 och 1986

    Landskamper: 174 A, 13 B, 0 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 119

    Nationella meriter: Svensk mästare med Färjestads BK 1986 och 1988, med Malmö IF 1992 och 1994.

    Nationella utmärkelser: Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987. Erhöll utmärkelsen Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulle spelare 190/1991 och 1986/1987. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1980/2981. Av pressen inröstad som målvakt i Sveriges All Star Team 5 gånger 1981, 1985, 1986, 1987, 1988

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under tolv års tid 1980-1991

    Han har representerat följande klubbar: Kiruna AIF, IFK Kiruna, Timrå IK, Färjestads BK, Malmö IF, Luleå HF

    Moderklubb: Kiruna AIF

    Ledaregenskaper: Har haft ledaruppdrag i Luleå HF

    Läs mer…
  • Raoul F. Le Mat

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 12 i HHoF
    Född: I Paris, Frankrike den 3 september 1875
    Död: I Panama City, Panama den 15 februari 1947

    Motivering: Raoul Le Mat var en äventyrare och idrottsman av stora mått innan han kom till Sverige. Han föddes i Paris precis som sin farfar, men kom till Bridgeport i Connecticut innan han var fem år fyllda. Le Mat anlände till Sverige
    sommaren 1919 som representant för ett New York-baserat företag som bl.a. sålde traktorer. Han blev sedermera lite av en "filmmogul" i Sverige för Metro-Goldwyn-Mayer. Le Mat kom rätt omgående i kontakt med Anton Johanson via sin gamle studiekamrat från Columbia Universitetet, svensk-amerikanen Ernest Viberg, som var på besök i Sverige med det amerikanska fotbollslaget Betlehem Steel FC.
    Tillsammans med Anton Johanson, Sven Hermelin och Ernest Viberg var Le Mat pådrivaren som såg till att Sverige kunde skicka ett slagkraftigt lag till OS i Antwerpen 1920.
    Le Mat var en visionär som på ett tidigt stadium insåg att Sverige med rätt träning och förberedelser hade alla förutsättningar att bli en ledande ishockeynation i Europa. Han ansåg att våra bandyspelare var utmärkta skridskoåkare och taktiskt
    slipade, vilket gjorde att vi hade den grund som behövdes för att nå framgångar inom ishockeyn.
    Le Mat fungerade lite som en allt-i-allo i begynnelsen, Han införskaffade allehanda spelarmaterial och var även tränare och lagledare för OS-laget.
    Han var även domare i OS 1920, EM 1921, första SM 1922, samt i ett flertal internationella klubbmatcher. 1926 instiftade han en vandringspokal till SM-segraren, som än idag tilldelas vinnaren av SM-slutspelet.

    Internationella meriter:
    – Instruktör för svenska landslaget i OS 1920
    – Tränare för svenska landslaget i OS 1920
    – Domare i OS 1920 och EM 1921
    – Med i den Svenska Ishockeykommittén inför EM 1921
    – Med i träningskommittén inför EM 1921
    – Domare i de första internationella ishockeymatcherna på svensk mark 1921

    Nationella meriter:
    – Med i verkställande utskottet 1922/23
    – Domare i den första ishockeymatchen mellan två svenska lag (IK Göta-IFK Stockholm)
    – Domare i den första SM finalen mellan IK Göta-Hammarby IF 1922
    – Ledamot i Svenska Ishockeyförbundet 1922/23
    – Instiftade "Le Mat pokalen" 1926 till segraren i SM
    – Domare i den första svenska inomhusmatchen i Lindarängen 1931

    Karaktär: I Raoul Le Mats värld var ingenting omöjligt. Han älskade utmaningar och antog dessa med oförtruten energi. I unga år var han en av Georgetown Universitys bästa atleter och utmärkte sig framförallt i höjdhopp och sprint, men spelade även baseball och ishockey. Le Mat blev sedermera tränare för universitetets fotbollslag (amerikansk) och var både baseball och friidrottstränare.
    Le Mat var världsrekordhållare i udda "sporter" som höjdhopp på skridskor och 24-timmars rullskridskoåkning. Han var en äventyrare av stora mått och en rejäl livsnjutare. Förutom sport var Le Mats stora passion flygplan och bilar och han genomförde ett flertal våghalsiga äventyr både som pilot och förare. Några av hans eskapader höll även på att kosta honom livet. Han var vida känd för sin frikostighet och smak för fina cigarrer. Precis som sin far och farfar var han även en innovatör som fick flera patent, bl.a. på ett ankelskydd och en baseballhandske.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Carl Abrahamsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 13 i HHoF
    Född: i Södertälje den 1 maj 1896
    Död: i Stockholm den 25 december 1948

    Motivering: Målarmästare Carl Abrahamsson, eller "Calle Aber" – högerback i Södertälje SK och det svenska landslaget – blev känd som "Urvikingen från Södertälje" under OS i S:t Moritz 1928, då han spelade småskadad med tejp över hela bröstkorgen
    och flera gånger fick bäras av banan efter smällar.
    Dessförinnan hade han tagit initiativet till Södertälje Sportklubbs ishockeysektion – en satsning som redan första säsongen resulterade i ett SM-guld. Den högerfattade Calle slog själv in det avgörande målet i SM-finalens förlängning och säkrade därigenom SSK-hockeyns framtid.
    Calle Aber var under många år verksam i Ishockeyförbundets och Sportklubbens styrelser

    Internationella meriter:
    EM-guld 1932
    VM-sexa 1931
    EM-fyra 1931
    OS- och VM-silver 1928
    EM-guld 1928
    I december 1929 spelade Calle Aber i en europakombination som i Berlin mötte den säsongens kanadensiska gäster, Toronto Canadas
    Calle Aber deltog i det svenska lag som i Krynica 1931 spelade 0-0 mot Kanada. Sverige blev därmed blev först i Europa att hålla nollan mot ett transatlantiskt lag i ett VM och gav samtidigt Kanada den första poängförlusten någonsin i ett mästerskap

    Landskamper:
    Spelade i landslaget mellan 1925/26 och1933/34
    31 A-landskamper, 0 mål – samt 8 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 0 mål

    Erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 9

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med Södertälje SK: 1925 och 1931
    Spelade tio säsonger i högsta serien och elva i SM, 113 matcher, 12 mål

    Nationella utmärkelser:
    Tillsammans med "Knatten" Lundell utsedd till Sveriges bäste högerback genom tiderna vid en omröstning av Sveriges ledande sportjournalister 1932
    Vid motsvarande omröstning 1946 utsedd till Sveriges bäste högerback genom tiderna tillsammans med "Svenne Berka"
    Södertälje SK:s Guldmedalj nr 1 1934
    Hedersordförande Södertälje SK 1934

    Representerat följande klubbar: Södertälje SK

    Moderklubb: Södertälje SK

    Karaktär:
    Sportjournalisten Sten "Stabben" Ahlner (1915–1997):
    "Hejige, humörfriske Calle Aber var en målare med mycket färg. Knappast vad man menar med en välspelare eller rinkens gentleman. Snarare en oförvägen friskus, hård som flinta i närkamperna och med ett sju särdeles tävlingshumör. Helt enkelt sprudlande i sitt självuppoffrande spel. Han gav allt av sin inneboende kraft och det må förlåtas, att han inte alltid var så noga med om det var pucken eller motspelaren som han träffade.
    Calle Aber fortsatte som ledare och banérförare – både i den egna klubben och i Svenska Ishockeyförbundets styrelse. Orädd som han var även i egenskap av debattör vid rådsbordet kom han ofta att tillhöra den så kallade oppositionen, som i hårda orddueller med Anton Johanson hävdade spelarnas självklara rätt.
    Han var de aktivas man i hög grad, eftersom man från det hållet var på det klara med att Calle Aber visste vad han talade om..."

    Ledaregenskaper:
    Vice ordförande Svenska Ishockeyförbundet 1925/26-1938/39
    Ledare för VM-trupperna till Davos 1935 och London 1937
    Förbundsinstruktör på 30-talet – bl.a. i Norrland och i Oslo
    Ordförande SSK 1927-1936 samt styrelseuppdrag 1916-1948
    Lagledare och tränare SSK 1925-1939 samt 1947-1948
    Lagkapten OS/VM/EM 1928

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Sigfrid Öberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 14 i HHoF
    Född: i Stockholm den 22 februari 1907
    Död: i Stockholm den 2 april 1949

    Motivering: Sigfrid "Sigge" Öberg var en i raden av alla utomordentligt skickliga södergrabbar som nådde toppresultat i ishockey, bandy och fotboll.
    När det gällde ishockey var Sigge långt före sin tid med sin utpräglade fysiska stil kombinerat med en härlig skridskoåkning, ett rappt skott och ypperlig teknik. Han var en näst intill komplett spelare och före kriget en av våra få högerforwards av hög internationell klass. Det som främst skiljde Sigge från övriga spelare under de här tidiga åren var hans hårda och välplacerade skott – få spelare kunde matcha Sigge i det avseendet.
    Som kuriosa kan även nämnas att Sigge vaktade målet med bravur en kort stund i SM-semifinalen 1927 då den ordinarie målvakten skadades.
    Sigge erövrade 4 SM i ishockey med Hammarby och vann EM-guld 1928 och 1932. Han blev även olympisk silvermedaljör 1928.
    Sigge var en av våra riktigt stora lirare, tyvärr gick han ur tiden endast 42 år gammal efter att ha påträffats drunknad i Hammarbykanalen.

    Internationella meriter:
    VM-femma 1935
    EM-fyra 1935
    EM-guld 1932
    VM-sexa 1931
    EM-fyra 1931
    OS- och VM-silver 1928
    EM-guld 1928

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1927/28 och 1936/37
    31 landskamper, 9 mål – samt 10 övriga matcher (mot klubblag etc.) med landslaget, 7 mål
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 10

    Nationella meriter:
    Fyra SM-guld med Hammarby IF: 1932, 1933, 1936, 1937
    Spelade 14 säsonger i högsta serien och 13 i SM – 113 mål
    Vann skytteligan i SM 1931, 1932
    Vann skytteligan i högsta serien 1934
    Gjorde sju mål mot Tranebergs IF i SM den 23 februari 1931 - slutade 7-0
    Gjorde sex mål mot UoIF Matteuspojkarna i SM den 19 februari 1929 - slutade 7-1

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:

    – Sveriges bäste högerforward genom tiderna vid omröstning 1932

    – Sveriges näst bäste högerforward genom tiderna efter Stig Emanuel Andersson vid omröstningar 1946 och 1956

    Har tilldelats Svenska Bandyförbundets silverplakett och förtjänstdiplom.

    Han har representerat följande klubbar: Hammarby IF

    Moderklubb: Hammarby IF

    Karaktär: Den högerfattade Sigge var motståndarnas värsta mardröm men publikens stora gunstling. En typisk Sigge Öberg sekvens var att komma farande ur tomma intet, tackla omkull motståndaren, sno pucken och sedan starta ett blixtsnabbt anfall, vilket inte sällan resulterande i mål.
    Sigge var en av få spelare från sin generation som växte i takt med att spelet hårdnade till. Han kunde ta en smäll och var inte sen att dela ut riktiga bröstvärmare i gengäld.
    Den kände sportjournalisten och idrottsledaren Tore Nilsson (1915-1997), "Tex", skrev 1956:
    "Den stora bristen inom svensk ishockey genom tiderna har varit verkligt goda och naturliga högerforwards – Sigge Öberg var en av de få av det slaget".

    Övrigt:
    Spelade 5 landskamper i bandy 1929-1933
    Stor grabb nr 15 i bandy

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Anton Johansson

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 15 i HHoF
    Född: I Köping den 28 januari 1877
    Död: I Stockholm den 24 december 1952

    Motivering: Anton Johanson gjorde sig främst känd som den svenska fotbollssportens odiskutable ledare och organisatör, men han hade minst lika stor del i den svenska ishockeyns snabba framfart både på hemmaplan och internationellt.
    Hans pondus och skickliga retorik vid förhandlingsborden gjorde honom till en synnerligen värdefull tillgång i idrottskretsar. Anton Johansons drivkraft och initiativförmåga gjorde att Sverige fick äran att mäta krafterna mot bra internationellt motstånd i både fotboll och ishockey.
    Genom sin beslutsamhet och sitt breda kontaktnät kunde han på ett effektivt sätt organisera den svenska idrotten på ett sätt som tidigare inte skådats i Sverige. 1922 var han en av stiftarna av Svenska Ishockeyförbundet, och två år senare blev han dess ordförande, en position han höll fram till 1948.

    Karaktär: Anton Johansons lysande förmåga att ro i hamn sina högt uppsatta mål blev något av hans adelsmärke genom åren. Genom sin initiativ- och arbetsförmåga lyckades han få både fotbollsförbundet och ishockeyförbundet att växa från obetydliga organisationer till Sveriges mest inflytelserika idrottsorganisationer. Han intog snabbt en dominerande ställning inom både fotboll och ishockey. Inte helt oväntat kallades han för "fotbollsgeneralen" och ”ishockeygeneralen”.
    Under årens lopp byggde Anton Johanson upp goda internationella relationer. Redan 1908 fick han en förfrågan om en svensk anslutning till LIHG (numera IIHF), något som avböjdes. En starkt bidragande orsak till det tros vara bandyns starka position i Sverige vid det tillfället.
    Utöver sina åtaganden inom ishockeyn gjorde Anton Johanson sig även ett namn inom den internationella fotbollen där han i många år var en välrespekterad ledamot i FIFA.
    Nu var inte ishockey och fotboll de enda sporterna som Anton Johanson ägnade sig åt. Han utförde även en omfattande gärning inom den centrala idrottsledningen.

    Ledaregenskaper:
    – Verkställande utskottet i Svenska Ishockeykommittén 1920-22
    – Vice ordförande i Svenska Ishockeyförbundet 1922-24
    – Ordförande i Svenska Ishockeyförbundet 1924-48
    – Verkställande utskottet 1922-1933, 1938/39 samt 1942-47
    – Med i Seriekommittén 1927-34

    Övrigt:
    – Ledamot i Riksidrottsförbundets överstyrelse 1904-16 och 1918-44
    – Vice ordförande Riksidrottsförbundets förvaltningsutskott 1906-16 och 1918-44

    – Sekreterare i Svenska Fotbollförbundet 1905-1922
    – Ordförande Svenska Fotbollförbundet 1923-1937
    – FIFA representant i International Board 1924-25
    – Styrelseledamot i FIFA 1932-38

    – Sekreterare i det Svenska Skridskoförbundet 1907-08
    – Styrelseledamot i Svenska Idrottsförbundet 1908-10
    – Ledamot av Sveriges Olympiska Kommitté 1914-30

    – Ledamot av Stadionstyrelsen 1924-43
    – Ordförande i Idrottsplatskommittén 1928-43

    – Svenska Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1939

    – Utöver alla sina idrottsliga uppdrag utgav han ”Fotboll” (1905) och ”Sportens Historia” i fyra band (1930-31)

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Arne Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 16 i HHoF
    Född: i Enköping den 25 februari 1915
    Död: i Södertälje den 12 oktober 1956

    Motivering: Arne "Brand-Johan" Johansson, var Sveriges förste internationellt kände målvakt. Under Södertälje Sportklubbs glansperiod på 40-talet var Brand-Johan det givna ankaret bakåt. Hans storhetsperiod sammanföll till viss del med krigsåren då det internationella utbytet låg i träda. Brand-Johan deltog dock i samtliga sex VM-turneringar som spelades under de 15 år han vaktade målet för Tre Kronor.
    Thord Flodqvist som blev hans arvtagare i landslaget har berättat: "Varje epok har sin burväktare och Johan var den främste i sin generation. Han levde högt på sin reaktionsförmåga och sin inspiration. I dag skulle hans stil inte vara gångbar. Han använde inte plockhandsken ofta, utan han sparkade bort puckarna i stället – även om de kom visslande i höjd med ribban."

    Internationella meriter:
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949
    OS-fyra 1948
    VM-femma 1948
    EM-brons 1948
    VM- och EM-silver 1947
    VM-femma 1938
    EM-fyra 1938

    Internationella utmärkelser:
    Utsedd till VM:s bäste målvakt 1947

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1937/38 och1951/52
    89 A-landskamper (60 + 29 R) – samt 19 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget (12 + 7 R)
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 26

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med Södertälje SK: 1941 och 1944
    Spelade 19 säsonger i högsta serien och 10 i SM – totalt 235 matcher – höll nollan i 42 av dessa och släppte endast in 1,95 mål per match

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Säsongens bäste målvakt 1945, 1947, 1948, 1949 och 1950
    – Sveriges bäste målvakt under 1940-talet vid omröstning 1950
    – Sveriges bäste målvakt genom tiderna vid omröstning 1956

    Han har representerat följande klubbar: Södertälje SK, Södertälje IF

    Moderklubb: Södertälje SK

    Karaktär:

    Karl Liliequist (1906-1982), "Allison" i DN, skrev efter Brand-Johans bortgång 1956:

    "Brand-Johan var länge oersättlig för Tre Kronor och naturligtvis hade Södertälje Sport minst lika stor glädje av honom. Brand-Johan hade kvicksilver i armar och ben och kanske framför allt i huvudet. Han hade en otrolig förmåga att reagera. Han blev sällan överrumplad. Räddningar på närskott och i trassliga situationer framför mål gjorde han med samma lugn och kallblodighet som om han stått på brandstegen hemma i Södertälje och sprutat vatten på en brasa. Kanske var det från brandmannayrket som han hade sitt mod i ishockeyburen. Omvärjd av fientliga klubbor och fräsande skott stod Brand-Johan alltid lika orädd.

    Naturligtvis tog han stora risker och naturligtvis fick han sina smällar, men han blev aldrig skotträdd och kom alltid tillbaka. Kanske låg han ibland död som en fisk på isen, men det var mest för att känna efter om han hade alla krafter i behåll och om det lönade sig att återuppta verksamheten. Som regel lönade det sig. Brand-Johan var av stabilt virke, och faktiskt blev han bara bättre ju mer som hände under matcherna. Han behövde bli uppvärmd för att prestera stordåd. Först då vaknade fightern i honom. Då gillade han att vara med, och då blev han omöjlig."

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Kurt Kjellström

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 17 i HHoF
    Född: i Stockholm den 19 mars 1921
    Död: i Stockholm den 10 december 1965

    Motivering: Kurt Kjellström, även kallad "Kurre Kjellis" var en av de största bolltalangerna som skådats inom svensk idrott och spelade ishockey, bandy och fotboll på elitnivå. Han växte upp i samma portuppgång på Katarina Bangata som en annan bolltrollare – Lennart "Nacka" Skoglund.
    Redan som 13-åring omnämndes Kurre Kjellis som ett litet "hockeyfynd" i Katarina Södras skollag.
    Hans enastående förmåga att bryta sig igenom motståndarförsvaren saknar motstycke. Kurre satsade allt i jakten på mål och var totalt orädd, närmast hänsynslös i sin uppoffring framför mål. Han var med och spelade hem tre SM-tecken för Hammarby och vann skytteligan i högsta serien sju säsonger i rad 1940-1946.
    Den kände sportjournalisten Tore Nilsson (1915-1997) "Tex" skrev 1960:
    "Otvivelaktigt är Tumba den ende bland Djurgårdens femtiotalister som i fråga om färgstyrka kan konkurrera med Hammarbys bamsingar från 40-talet – men inte ens då han var som bäst skulle han stå sig mot Kurre Kjellström som måltillverkare – den ojämförlige goalgettern".
    Kurre blev aldrig Stor Grabb eftersom hans storhetstid inföll under krigsåren då landskampsutbytet i stort sett var obefintligt. Han blev dock Tre Kronors skyttekung under inofficiella EM i Garmisch-Partenkirchen 1941, den enda större turnering som spelades under krigsåren.

    Internationella meriter:
    EM-silver (inofficiellt) 1941
    Näst bäste målskytt i inofficiella EM 1941

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1939/40 och1945/46
    15 A-landskamper, 21 mål – samt 6 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 5 mål

    Nationella meriter:
    Tre SM-guld med Hammarby IF: 1942, 1943 och 1945
    Tolv säsonger i högsta serien och nio i SM: 191 mål
    Vann skytteligan i högsta serien sju gånger i rad 1939/40 – 1945/46
    JDM med Hammarby 1937

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Årets bäste spelare 1943
    – Sveriges bäste center genom tiderna tillsammans med "Stor-Lulle" Johansson och Folke "Masen" Jansson vid omröstning 1946
    – Sveriges topp tre spelare under 1940-talet vid omröstning 1950
    – En av Sveriges två bästa centrar genom tiderna vid omröstning 1956 – den andre var Masen Jansson, Södertälje SK

    Han har representerat följande klubbar: HK (Helgalundsklubben), Hammarby IF, BK Nordia, AIK, Atlas Diesel IF, Södertälje SK, Kungsholms IF

    Moderklubb: HK (Helgalundsklubben)

    Karaktär:

    Eric Sköld (1903-1956) "Bassen" i Idrottsbladet skrev 1960:

    "Kurre Kjellström – Sveriges bäste Center, den fruktansvärde goalgettern mellan Stig Andersson och Holger Nurmela. Det finns många som vill ta gift på att "Kjellis" är den mest effektiva genombrytare vi haft bland puckare och under hans tid dominerade Hammarby som varken förr eller senare. Sant är att han var den mest dödsföraktande spelare vi fått fram, ty han skydde ingenting bara han såg chansen att få in pucken i kassen. Jag såg honom fira sin 25-årsdag i Glasgow med en praktmatch mot kanadensiska proffs, vilka skrattade ut mig då jag påstod att "Kjellis" hade ett vanligt civilt jobb vid sidan av sin hobby ishockeyn. De betraktade mig som en värdig efterträdare till Münchhausen"

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Hans Georgii

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 18 i HHoF
    Född: i Stockholm den 29 juni 1889
    Död: i Genève, Schweiz den 11 juni 1970

    Motivering: Hans Georgii är vår förste dokumenterade ishockeyspelare och rankades vid första världskrigets utbrott som en av Europas bästa forwards. Tillsammans med Nils Molander visade han att svenska bandyspelare kunde lära sig att spela ishockey på hög nivå vilket var en avgörande faktor för att Sverige skulle våga skicka ett lag till OS i Antwerpen 1920.
    Efter att ha spelat bandy för IFK Stockholm och AIK reste Georgii våren 1911 till Berlin för att fullfölja sina ingenjörsstudier. Han tycks tidigt ha kommit i kontakt med ishockeyklubbarna i staden och debuterade för EV Berlin den 24 november 1911. Inom en månad hade han värvats till den bästa tyska föreningen, Berliner SC, som han sedan representerade fram till krigsutbrottet 1914.
    Georgii deltog i en mängd europeiska turneringar där Berliner SC ofta representerade sitt hemland som ett landslag. Han berättade för sina anhöriga om sina betänkligheter med att ställa upp i det Tyska landslaget och lämnade först återbud – vilket medförde att chefen för hans företag snabbt infann sig på arbetsplatsen vid Elbekanalen och meddelade att bolaget helt enkelt fordrade att Herr Georgii ställde upp! "Så det var bara att foga sig..."
    Högerfattade Georgii var den förste som använde ishockeyklubba och puck på svensk mark. Han hade tagit med sig utrustningen från Berlin och demonstrerade under krigsåren 1914-1918 nymodigheterna för de svenska bandyspelarna.
    Torsten Tegnér (1888-1977) legendarisk sportjournalist berättar:
    "Nästa bit 'ishockey' kom med rapporter från Stockholmskamraternas Hasse Georgii som blivit med i vårt DM-lag 1910. Ett par år senare fick vi se honom livslevande med långklubba och puck, i ett något spöklikt ensamfigurerande vid våra bandyträningar på Albano och Stallmästargården. Han var proppfull av entusiasm för det 'internationella' spelet, som han utmärkt sig i hos Berliner Schlittschuh-Club. Kriget 1914 hade drivit hem honom."
    Inför OS i Antwerpen 1920 var Georgii självskriven som lagkapten i det svenska laget men tvingades i sista stund lämna återbud på grund av sjukdom.
    Han var dock i högsta grad inblandad i förberedelserna inför OS och likaså inför EM i Stockholm 1921

    Internationella meriter:
    21 landskamper för Tyskland 1911/12–1913/14
    Tysk mästare med Berliner SC: 1913, 1914
    Österrikisk mästare med Berliner SC: 1913, 1914
    Internationell Ligamästare (LIHG) med Tyskland i Bryssel 1912 och i S:t Moritz 1913
    Tvåa Internationella Ligamästerskapet (LIHG) med Tyskland i Chamonix 1914
    Tvåa i turneringen om Les Avants vandringpris 1914
    Trea Coupe du Comte de Lannoy, Bryssel, december 1911
    Trea Coupe de Chamonix 1912

    Internationella utmärkelser:
    1914 tilldelad preussisk tacksamhetsmedalj av Kejsar Wilhelm II

    Ledaregenskaper:
    – Svensk delegat vid LIHG-kongressen i S:t Moritz 1913
    – Instruktör och tilltänkt kapten för svenska landslaget i OS 1920
    – Ledamot i Svenska Ishockeykommittén och dess träningskommitté inför de första matcherna på svensk mark mot gästande Berliner SC och EM i Stockholm 1921

    Han har representerat följande klubbar: Berliner Eislauf-Verein 1886, Berliner Schlittschuh-Club

    Moderklubb: IFK Stockholm (bandy), Berliner Eislauf-Verein 1886 (ishockey)

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Gustaf Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 19 i HHoF
    Född: i Stockholm den 14 september 1900
    Död: i Stockholm den 1 juli 1971

    Motivering: Gustaf "Stor-Lulle" Johansson ansågs under mellankrigsåren som en av de tre bästa ishockeyspelarna i Europa tillsammans med tysken Gustaf Jaenecke och tjecken Josef Malecek.
    Hans meriter i IK Göta, Berliner SC och landslaget under denna period saknar konkurrens.
    Stor-Lulle var som internationell storstjärna den förste som kunde försörja sig på sin sport och därför i realiteten vårt första proffs.
    1939 var han tillsammans med "Stor-Klas" Svensson ansvarig för att Djurgårdens IF återupptog sin ishockeyverksamhet som legat nere under fyra säsonger.

    Internationella meriter:
    VM- femma 1935
    EM-fyra 1935
    EM-guld 1932
    VM- sexa 1931
    EM-fyra 1931
    OS- och VM-silver 1928
    EM-guld 1928
    OS- och VM-fyra 1924
    EM-silver 1924
    EM-guld 1923

    Tysk Mästare med Berliner SC 1924, 1928
    Vann Spengler Cup med Berliner SC i december 1926
    Ingick i flera europeiska All-Star lag 1927-1931

    Landskamper:
    Spelade för landslaget mellan 1920/21 och 1935/36
    64 A-landskamper, 46 mål – samt 12 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 12 mål
    Flest landskamper och landskampsmål av svenskar under mellankrigsåren

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 8

    Nationella meriter:
    Fyra SM-guld med IK Göta: 1924, 1928, 1929, 1930
    Elva säsonger i högsta serien och 15 i SM – 76 mål
    Vann skytteligan i högsta serien 1929
    Deltog i den andra ishockeymatchen på svensk mark mot Berliner SC den 1 februari 1921 och den första svenska ishockeyturneringen 7-8 mars samma år
    Vann ishockeyturneringen vid Nordiska Spelen 1922 med IK Göta
    Gjorde det första målet i den första svenska inomhusmatchen i Lindarängen 1931

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges bäste center genom tiderna vid en omröstning 1932
    – En av Sveriges två bästa centrar genom tiderna vid omröstning 1946 – den andre var "Masen" Jansson, Södertälje SK

    Han har representerat följande klubbar: IK Göta, Berliner Schlittschuh-Club, Djurgårdens IF

    Moderklubb: IK Göta, Stockholm

    Karaktär:

    Eric Sköld (1903-1956) "Bassen" i Idrottsbladet skrev 1960:
    "En av de starkaste – inte blott finurligt utan även bokstavligt – var Gustaf 'Stor-Lulle' Johansson, i mångt och mycket sin sons raka motsats. Ingenting tycktes bita på denna ångvält och han var också utrustad med ett självförtroende som kunde försätta berg. Som lagspelare var han ett föredöme, ty han gav aldrig tappt och drog de tvehågsna med sig. Han led inte av någon auktoritetstro ute på plan utom möjligen av sin egen. Det fick vara världsmästare eller vad det ville så var Stor-Lulle beredd att fightas till sista blodsdroppen. Det är klart att en sådan spelare utnyttjades på alla möjliga platser i laget, vilket gör att man inte direkt har honom i minnet som centern, oaktat han gjorde många förnämliga insatser som sådan. Frågan är väl också om inte Stor-Lulle hade de största utförsgåvorna som back."

    Ledaregenskaper:
    Ishockeyförbundets Styrelse 1932-1934 samt UK 1946-1947
    Lagkapten i landslaget och IK Göta
    Lagledare IK Göta 1942/43-1943/44
    Tränare Djurgårdens IF 1948/49

    Övrigt:
    Far till Gösta "Lill-Lulle" Johansson
    Signaturen "Puck" i SvD fram till 1965
    SM-guld i bandy med IK Göta 1925 och 1929

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Lennart Svedberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 20 i HHoF
    Född: i Sundsvall den 29 februari 1944
    Död: vid Fjäl, Stavreviken den 30 juli 1972

    Motivering: Lennart "Lill-Strimma" Svedberg blev A-lagsman i Wifsta/Östrands IF redan som 15-åring.
    Den högerfattade Lill-Strimma var en oslipad diamant och blev något av en sensation då han omskolades till back i Brynäs IF. Han var en elegant genombrottsman som utvecklades till en klippa i försvaret. Samtidigt var Lill-Strimma slarvern, bohemen och den glade gamängen i gänget. Han kunde förivra sig i farliga lägen framför egen bur och glömma markeringen, för att i nästa sekund få en hel publik att tjuta av förtjusning när han på sitt eleganta vis snitsade sig förbi motståndarförsvaret.
    Hans levnadsglada stil utanför isen gjorde att han inte alla gånger blev uttagen till landslaget, men hans förmåga att göra det oväntade imponerade på ishockeyvärlden. Legendariske tränaren Anatoli Tarasov var fascinerad av den irrationelle backen och bjöd in Lill-Strimma till Moskva för att träna med Arméklubben CSKA våren 1969. Senare samma år fick han vara med på Detroit Red Wings träningsläger.
    Lennart "Lill-Strimma" Svedberg hade mycket kvar att ge som ishockeyspelare när han tragiskt rycktes bort i en bilolycka endast 28 år gammal. Hans minne lever dock kvar, och varje år delas det ut ett stipendium till bäste back i TV-pucken från hans minnesfond.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-brons 1971
    VM- och EM-silver 1970
    VM- och EM-silver 1969
    OS- och VM-fyra 1968
    EM-brons 1968
    VM-fyra 1966
    EM-brons 1966
    VM- och EM-brons 1965

    Internationella utmärkelser:
    OS All-Star lag 1968
    VM:s All-Star lag 1969 och 1970
    VM:s bäste back 1970

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1961/62 och 1971/72
    117 A-landskamper, 15 mål – samt 22 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 6 mål
    6 B-landskamper 1961/62, 0 mål
    7 J/P-landskamper 1960/61 – 1963/64, 3 mål

    Erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 71

    Nationella meriter:
    SM-guld med Brynäs IF: 1964
    Tolv säsonger i högsta serien och åtta i SM: 267 matcher – 92 mål – 97 assists – 189 poäng
    All-Star team 1964/65, 65/66, 67/68, 68/69, 69/70, 70/71

    Nationella utmärkelser:
    Har sin tröja nummer 5 upphissad i Timrå IK:s hemmarink

    Representerat följande klubbar: Wifsta/Östrands IF, Grums IK, Brynäs IF, Mora IK

    Moderklubb: Wifsta/Östrands IF

    Karaktär:

    Lagkompisen och landslagsmannen, Erling "Eje" Lindström:

    "Lill-Strimma" var näst intill fullkomlig som hockeyspelare. Det kändes tryggt att ha honom i laget. De övriga spelarna såg upp till honom och han var en underbar pådrivare som kunde rycka upp ett helt lag. Han hade en utväxling som var fruktansvärd i skridskoåkningen. Tack vare den mängdträning som han också fick i ett tidigt skede så fick han en enormt fin balans. Han hade en koordination mellan skridskoåkning och klubbteknik som inte många har haft här i Sverige. Sen hade han en annan sak som man kanske skulle önska att det fanns mer av idag, han tyckte om och göra de här lilla extra grejerna. Folk åkte långa vägar för att se honom göra sina raider."

    Sitt smeknamn fick Lill-Strimma eftersom hans pappa Arne, en gång i tiden materialförvaltare i Wifsta/Östrand, kallades för "Strimma" för att han var så smal. Följaktligen blev Lennart "Lill-Strimma" då han föddes.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Nils Molander

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 21 i HHoF
    Född: i Stockholm den 22 juni 1889
    Död: i Stockholm den 30 januari 1974

    Motivering: Nils Molander är tillsammans med Hans Georgii de enda kända svenskar som spelade ishockey i Europa före första världskriget. Deras framgångar visade att även skandinaver kunde bli duktiga ishockeyspelare vilket inspirerade Sverige att ställa upp vid OS i Antwerpen 1920. Molander utbildade sig till tapetserare vid NK:s möbelfabrik i Nyköping och flyttade till Berlin redan 1908 för att få internationell rutin i sitt yrke. Efter att ha fått kontakt med den tyske löparstjärnan Rickard Rau och blivit medarbetare i dennes sportaffär började Molander spela fotboll och landhockey för Berliner Schlittschuh-Club. De stora framgångarna kom då Molander prövade på ishockey och visade sådan talang att han tog en plats i klubbens förstalag. Molander debuterade i Berliner SC den 24 februari 1912 mot DEHG, Prag – ett par månader efter landsmannen Hans Georgiis entré i laget. Åren före första världskriget deltog Molander i en mängd europeiska turneringar där Berliner SC ofta representerade sitt hemland som ett landslag. Oftast spelade han Rover – vilket enligt den tyska uppställningen snarast var en slags libero-position. Molander stannade kvar i Tyskland under det första världskriget och var förstås självskriven som ankare i det svenska ishockeylandslaget till OS i Antwerpen. Han representerade därefter Sverige i de flesta stora turneringarna till och med OS i Chamonix 1924. Från mitten av 20-talet drev Molander en egen sportaffär i Berlin i närheten av stadens sportpalats. Han spelade i Berliner SC:s förstalag till och med säsongen 1927/28, varefter han varvade ner på lägre nivå men höll på med serieishockey fram till 54 års ålder. Molander fungerade ofta som värd och ciceron för de svenska klubb- och landslag som besökte Berlin och återvände inte till Sverige förrän efter andra världskrigets slut 1945.

    Internationella meriter:
    OS- och VM-fyra 1924
    EM-guld 1923
    EM-silver 1922
    OS- och VM-fyra 1920
    Tysk mästare åtta gånger med Berliner SC
    Österrikisk mästare tre gånger med Berliner SC
    Internationell Ligamästare (LIHG) med Tyskland i S:t Moritz 1913
    Tvåa i Internationella ligamästerskapet (LIHG) med Tyskland i Chamonix 1914
    12 landskamper för Tyskland 1912/13 – 1913/14
    Molander var också med i ett kombinerat schweiziskt-tyskt lag som deltog utom tävlan vid Europa-mästerskapet i Berlin 1914
    Vann Spengler Cup med Berliner SC december 1924

    Landskamper:
    Spelade för svenska landslaget mellan 1919/20 och 1923/24
    23 A-landskamper, 24 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 1

    Nationella meriter:
    Spelade1921 för Berliner SC på Stadion i Stockholm under de tre första ishockeymatcherna på svensk mark

    Nationella utmärkelser: Svenska Ishockeyförbundets förtjänsttecken i guld 1959

    Han har representerat följande klubbar: Berliner Schlittschuh-Club, VfB Königsberg, Svenska Ishockeyklubben i Hamburg

    Moderklubb: Berliner Schlittschuh-Club

    Ledaregenskaper: Lagkapten EM 1923

    Övrigt: Molander var även en framstående hastighetsåkare på skridsko och deltog 1914 vid Europamästerskapet i Berlin på sprinterdistansen 500 meter. Av okänd anledning representerade han då Danmark.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Einar Lundell

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 22 i HHoF
    Född: i Stockholm den 9 januari 1894
    Död: i Stockholm den 29 mars 1976

    Motivering: Einar "Knatten" Lundell tillhörde den brokiga samling bandyspelare som representerade Sverige vid OS 1920. Han lärde sig snabbt den nya sporten och utvecklades till det tidiga 20-talets bäste svenska back. Knatten började sin bandykarriär som målfarlig center i Göta 1915 och hade senare stor nytta av sina offensiva talanger som back i ishockeylaget. Med snabba uppåkningar från sin högerbacksposition producerade Knatten ovanligt många mål jämfört med andra försvarsspelare från den tiden.

    Internationella meriter:
    EM Silver 1924
    EM Guld 1923
    EM Silver 1922
    EM Guld 1921
    OS- och VM-fyra 1920

    Landskamper:
    Spelade för landslaget mellan 1919/20 och 1930/31
    26 A-landskamper, 4 mål – samt 1 övrig match (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 0 mål.
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 3

    Nationella meriter:
    Sju SM-guld med IK Göta: 1922, 1923, 1924, 1927, 1928, 1929 och 1930
    Tio säsonger i högsta serien och tolv i SM - 18 mål
    Deltog i den andra ishockeymatchen på svensk mark mot Berliner SC den 1 februari 1921.
    Spelade i den första matchen mellan två svenska lag den 17 februari 1921 då IK Göta slog IFK Stockholm med 13-0.
    Var med i den första svenska ishockeyturneringen 7-8 mars 1921.
    Vann ishockeyturneringen vid Nordiska Spelen 1922 med IK Göta.

    Nationella utmärkelser:
    Tillsammans med "Calle Aber" utsedd till Sveriges bäste högerback genom tiderna vid en omröstning av Sveriges ledande sportjournalister 1932
    Tilldelats IK Götas Hedersplakett 1926

    Han har representerat följande klubbar: IK Göta, Djurgårdens IF

    Moderklubb: IK Göta, Stockholm

    Karaktär:
    Legendariske sportjournalisten och idrottsledaren Sten "Stabben" Ahlner (1915–1997) beskrev Knatten enligt följande:

    "Knatten var trots sin relativa litenhet till växten en stor spelare. Han hade inte så många kilon att sätta bakom sina säkra brytningar – men det ersattes av hans säkra blick för spelet och hans intuition att alltid stå där pucken kom. Det gjorde honom till en av de värdefullaste tillgångarna i den starka pionjärklubben Göta, vars skickliga bandyspelare ganska snart förstod att skaffa sig och odla den speciella stil som ishockeyspelet krävde."

    Ledaregenskaper: Ställde sig till Svenska Ishockeykommitténs förfogande som amatörtränare redan i januari 1922 då han instruerade juniorspelare på Stadions ishockeybana
    Ishockeyförbundets instruktör och tränare i landsorten under flera säsonger i slutet av 30-talet – bland annat i Norrland, Östergötland och Göteborg
    Knattens skomakeri på Värtavägen var den givna mötesplatsen för en hel generation Göta-pojkar.

    Övrigt: Är en av de äldsta som spelat i högsta serien och SM – han var 40 år, 1 månad och 22 dagar gammal då han spelade i SM-slutspelet för Djurgårdens IF mot AIK den 4 mars 1934 – och gjorde faktiskt Djurgårdens enda mål i sin avskedsmatch
    Landslagsman i bandy samt fyra SM-guld med IK Göta: 1925, 1927, 1928 och 1929

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Ragnar Bäckström

    Ishockeydomare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Domare, invald som nummer: 23 i HHoF
    Född: i Stockholm den 8 juni 1889
    Död: i Stockholm den 11 februari 1977

    Motivering: Ragnar "Ragge" Bäckström var en av våra mest framstående domare i de tre stora bollsporterna under 20- och 30-talet. Konstigt nog är han bortglömd i ishockeykretsar trots att han rankades som vår främste nationelle rättskipare under denna period och dömde hela elva SM-finaler.
    På den tiden spelades SM i cup-form och finalen avgjordes i en enda match varför hedersuppdraget att döma en sådan tillställning alltid tilldelades de mest betrodda domarna.
    Tvådomar-systemet infördes inte heller förrän på 40-talet – så ansvaret för att det gick rätt till på isen låg hos en enda person.
    Det var också ytterst ovanligt att en domare skickades utomlands för att medverka i de stora internationella turneringarna – sådant hade inte förbunden råd med – varför rättskiparna i princip bara var verksamma inom det egna landets gränser.

    Domarkarriär: Bäckström började döma i fotboll och bandy 1920 men blev också snabbt involverad i den tidiga svenska ishockeyn.
    Han deltog i den allra första domarkursen som arrangerades av den Svenska Ishockeykommittén i januari 1922. Utbildningen hölls i Svenska Fotbollförbundets lokaler på Skeppsbron 16.
    Den 25 januari samma år återfanns Bäckström som måldomare i matchen mellan IK Göta och Hammarby – och den 2 februari fick han förtroendet att vara huvuddomare mellan IFK Stockholm och Linnea.
    Raoul Le Mat dömde själv den första SM-finalen 1922 – men därefter tog Bäckström vid och dömde elva av de 17 finaler som spelades till och med 1940 (1939 blev SM-turneringen inställd).
    1926 blev Bäckström som en av de första i Sverige godkänd som internationell domare av LIHG (sedermera IIHF)
    Bäckström slutade sin framgångsrika karriär 1940 – men har trots sina meriter inte blivit tilldelad Stora Grabbars domarmärke i ishockey – sannolikt därför att den utmärkelsen "kräver" medverkan i ett antal VM/EM eller OS för att uppnå tillräckligt antal poäng.
    Ragnar Bäckströms insatser har i likhet med många andra pionjärers helt enkelt blivit bortglömda...

    Nationella domarmeriter:
    Dömt elva SM-finaler: 1923, 1924, 1925, 1926, 1929, 1931, 1933, 1934, 1935, 1936, 1940.
    Dessutom ett stort antal matcher i högsta serien och flera landskamper på hemmaplan.

    Nationella utmärkelser:
    Svenska Ishockeyförbundets medalj i brons "för nitiskt och intresserat arbete för ishockeysporten" 1927
    Förbundsdomare i ishockey med Domarmärke nummer 1 – utsedd 1957
    Hedersledamot i Stockholms Domareklubb
    Innehade Svenska Bandyförbundets, Fotbollförbundets, Ishockeyförbundets, Stockholms Bandyförbunds, Stockholms Fotbollförbunds, Stockholms Ishockeyförbunds Domarediplom och Förtjänstdiplom.
    Svenska Fotbollförbundets Guldnål 1942

    Spelarkarriär:
    Bäckström började spela fotboll i AIK 1904 och tillhörde A-laget som vänsterback till 1911. Han representerade därefter B- och E-laget fram till 1921-22, i vilka många A-lagsspelare från förkrigsåren spelade. Han var även "motionsspelare" i bandy för AIK.

    Har representerat följande klubbar: AIK (fotboll och bandy)

    Övriga meriter:
    Dömt ca 2000 bandymatcher – varav två SM-finaler och 75 matcher i högsta serien.
    Bäckström dömde åtta landskamper i fotboll samt ett stort antal matcher i Allsvenskan 1926-39.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Helge Berglund

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 24 i HHoF
    Född: I Stockholm den 25 juli 1907
    Död: I Stockholm den 14 mars 1980

    Motivering: Helge Berglund såg sina första ishockeymatcher i slutet av 30-talet på Östermalms idrottsplats och i den gamla isladan på Lindarängen. Han blev omgående en hängiven ishockeyentusiast. Berglund som hade avlagt examen både i juridik och förvaltning, blev 1937 jämte sitt civila arbete fotbollsledare i Sundbybergs IK. Han var först ledare för juniorlaget och blev sedermera sektionsordförande. Berglund var även med om att återuppta bandyn i Sundbybergs IK 1940. Han gjorde snabbt karriär inom den civila sektorn, först som borgarrådssekreterare och sedan som finanssekreterare. 1946 blev han borgarråd, bl.a. för idrotten inom Stockholms stad.
    1948 valdes Helge Berglund till ishockeyförbundets ordförande, en post han skulle inneha i 25 framgångsrika år fram till 1973. I och med sitt intåg inom den svenska ishockeyn såg Berglund till att omgående höja spelstandarden, vilket framförallt gjordes genom flitiga internationella utbyten och ett gott samarbete med IIHF:s ordförande, Bunny Ahearne. Genom Berglunds initiativ och stöd byggdes ett stort antal konstisbanor runt om i landet för att bredda sporten. Även många landskamper spelades utanför Stockholm för att ytterligare popularisera sporten.
    Berglund var också mån om att det skedde en utbredd ungdomsrekrytering som mynnade ut i diverse skoltävlingar samt TV-pucken.

    Karaktär:
    Helge Berglund hade alltid storslagna visioner och drömmar när det gällde ishockeyn. Hans målmedvetenhet och skicklighet att använda sig av sitt breda kontaktnät inom näringslivet gav ishockeyn en utmärkt grund inom den svenska idrottsrörelsen.
    Det var med landsortens fulla stöd som Helge Berglund valdes till ishockeyförbundets ordförande. Han svek inte det förtroendet och såg tidigt till att decentralisera ishockeyn från att enbart vara ett "Stockholmsfenomen". Berglunds uppmuntran och stöd till de lokala distrikten ute i övriga Sverige var ovärderlig för landets ishockeyutveckling. Berglund hade bra fingertoppskänsla när det gällde att omge sig av duktiga och lojala medarbetare. Han handplockade R:et Eklöw till Vice Ordförande, och tillsammans bildade de ett framgångsrikt och sammansvetsat par i många år.

    Nationella Utmärkelser:
    – Svenska Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1955
    – Svenska Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1962

    Ledaregenskaper:
    – Ordförande i Svenska Ishockeyförbundet 1948-73
    – Verkställande utskottet 1970-72

    Övrigt:
    – Fotbollsledare och sektionsordförande i Sundbybergs IK
    – Skrev boken "Kämpa Grabbar!" (1973)

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Åke Andersson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 25 i HHoF
    Född: i Stockholm den 8 juni 1918
    Död: i Stockholm den 11 maj 1982

    Motivering: Åke "Plutten" Andersson visade tidigt prov på sin talang och spelskicklighet. I början av 30-talet dominerade han stort i Sofias skollag, då kända som "Söders Kanadensare". I Dagens Nyheters skolturnering 1933 vann laget sin klass i utklassningsstil, och Plutten själv antecknades för 40 av lagets 60 mål, varav 12 i finalen. Plutten var en stor bollbegåvning som spelade allsvensk fotboll, bandy och ishockey. Från mitten av 40-talet och tio år framåt var han helt outstanding inom svensk ishockey. Pluttens ledaregenskaper och allsidighet är näst intill oöverträffade i Tre Kronors historia. Han spelade på alla positioner förutom i mål.
    Taktiskt sinne och en enorm pondus på isen gjorde honom till den odiskutable fältherren. Det i kombination med hans positionssäkra spel, offensiva kvalitéer och väl utvecklade spelsinne, gjorde honom till en ovärderlig spelare i såväl landslag som klubblag. Plutten vann liksom sin äldre bror Stig Emanuel "Stickan" Andersson sex stycken SM-titlar med Hammarby IF. När han drog sig tillbaka 1958 hade han spelat 23 säsonger i högsta serien – ett rekord som fortfarande står sig

    Internationella meriter:
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949
    OS-fyra 1948
    VM-femma 1948
    EM-brons 1948
    VM- och EM-silver 1947
    EM-silver (inofficiellt) 1941
    VM-femma 1938
    EM-fyra 1938

    Vald till bäste spelare i VM 1949

    Landskamper: Spelade i landslaget mellan 1936/37 och1953/54
    120 A-landskamper, 43 mål – samt 41 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 14 mål

    Har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 24

    Nationella meriter:
    Sex SM-guld med Hammarby IF: 1936, 1937, 1942, 1943, 1945 och 1951
    23 säsonger i högsta serien och 17 i SM – 150 mål
    Delad skytteligavinnare i SM 1936
    Vinnare av skolserien med Sofia Folkskola 1933
    JDM med Hammarby 1932, 1935

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges bäste ishockeyspelare 1947, 1948, 1949, 1950, 1951, 1952, 1953
    – Sveriges bäste ishockeyspelare under 1940-talet vid omröstning 1950
    – Sveriges bäste ishockeyspelare genom tiderna vid omröstning 1946
    – Sveriges bäste vänsterback genom tiderna vid omröstning 1956

    Kabompokalen 1941
    Standar och förtjänsttecken Hammarby IF

    Han har representerat följande klubbar: Hammarby IF

    Moderklubb: Hammarby IF

    Karaktär:
    Legendariske sportjournalisten Sten "Stabben" Ahlner (1915–1997) beskrev Plutten efter sin heroiska insats i OS 1952:

    "Framför allt kommer jag ihåg bilden av hur en äkta lagkapten skall agera. Som allroundstjärnan Åke "Plutten" Andersson i Oslo. Han visade vägen till 5-3 vinsten och EM-triumfen genom att spela non stop praktiskt taget genom hela den krävande turneringen. En sådan oförvägen härförare önskar jag att Tre Kronor alltid skulle kunna visa upp: en fighter, kallblodig taktiker, lugnet personifierat och med en utpräglad, känsla för LAGET och LANDET."

    Ledaregenskaper:
    Lagkapten i VM 1947-1954 samt OS 1948 och 1952
    Tränare Hammarby 1961/62

    Övrigt:
    Allsvensk i fotboll och bandy
    3 A- och 3 B-landskamper i bandy
    Stor grabb 51 i bandy

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Folke Jansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 26 i HHoF
    Född: i Södertälje den 29 december 1917
    Död: i Södertälje den 25 december 1983

    Motivering: Folke "Masen" Jansson, högerfattad center i Södertälje Sportklubb och Tre Kronor, var under 40-talet en av Sveriges mest respekterade ishockeyspelare. Matcherna mellan Södertälje och Hammarby blev klassiker som engagerade hela hockeysverige. Sportklubben
    med Masen som strateg och Hammarby med Åke "Plutten" Andersson och "Kurre Kjellis" utkämpade bataljer som slog publikrekord på löpande band. Publiksiffror på 7-8000 var inget ovanligt. När det gällde spelanalys och taktik låg Masen långt före sin tid och var minst lika mycket spelfördelare som målgörare.
    Då Masens storhetstid inföll under krigsåren blev hans internationella framträdanden få. Skador tvingade honom att avsluta karriären i förtid – men han fortsatte som framgångsrik ledare och tränare för både landslaget och Södertälje SK.
    "Masen Jansson tycker jag är den skarpaste svensken, som har förekommit på en ishockeybana. Han var snabb både i fötter och huvud. Han var alltid den perfekte sportsmannen som utan att ändra en min tog de hårda smällarna och de oväntade motgångarna" (Sigfrid Björkdahl, sekreterare i Svenska Ishockeyförbundet, 1950)

    Internationella meriter:
    EM-silver (inofficiellt) 1941
    VM-femma 1938
    EM-fyra 1938

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1937/38 och1945/46
    16 A-landskamper, 3 mål – samt 9 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 4 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 25

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med Södertälje SK: 1941, 1944
    13 säsonger i högsta serien och 11 i SM: 164 matcher, 83 mål

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Säsongens bäste ishockeyspelare 1941 och 1944
    – Sveriges bäste center genom tiderna vid omröstning 1946
    – Sveriges bäste center under 1940-talet vid omröstning 1950
    – En av Sveriges två bästa centrar genom tiderna vid omröstning 1956 – den andre var Kurre Kjellström, Hammarby

    Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1967
    Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1972
    Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i silver 1962
    Hedersledamot Södertälje SK 1953
    Södertälje SK:s Guldmedalj 1972

    Han har representerat följande klubbar: Södertälje SK, Södertälje IF

    Moderklubb: Södertälje SK

    Karaktär:
    Eric Sköld (1903-1956) "Bassen" i Idrottsbladet skrev 1960:

    "Folke Masen Jansson kunde uppträda som en spelets Dr Jekyll och Mr Hyde, allt efter som det passade sig: i ena ögonblicket spelfördelare, i andra genombrottsmannen. Dessutom var han skicklig som försvarsspelare. Utan tvekan är Folke Jansson en av de skickligaste ishockeyspelare som Sverige haft."

    Ledaregenskaper:
    Masen hade under många år förtroendeuppdrag inom Svenska Ishockeyförbundet.
    Han var medlem av Uttagningskommittén (UK) säsongerna 1948–1961
    Tekniska Kommittén (TK) 1954–1967
    Lagledare och tränare för Tre Kronor 1949-1957 – en lysande period för svensk ishockey som gav två VM-guld – 1953 i Schweiz och 1957 i Moskva
    Ordförande i Södertälje SK 1947 – samt styrelseuppdrag i klubben 1939-1977
    Lagledare och tränare för SSK under flera perioder 1949-1968

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Erik Burman

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 27 i HHoF
    Född: i Stockholm den 6 december 1897
    Död: i Stockholm den 31 mars 1985

    Motivering: Erik Burman är på många sätt unik inom svensk ishockey. Efter att ha inlett sin karriär i IK Götas bandylag 1916 – blev han den allra första målskytten för Sverige i ishockeysammanhang genom att göra 1-0 mot Belgien den 23 april 1920 under OS i Antwerpen. Han var den förste som skaffade sig erfarenhet av både europeisk och transatlantisk ishockey och sedan återvände hem för att dela med sig av sina nya kunskaper. I Europa spelade Burman under ett par säsonger i Berlin och Antwerpen och därefter under fyra års vistelse i USA för flera olika klubbar i Michigan och Minnesota.
    Burman är också den äldste som har spelat ishockey i den högsta serien och samtidigt den äldste målskytten. Han var aktiv i Götas reservlag upp till 50 års ålder och spelade med gamla Tre Kronor en bit in på 1970-talet trots att han fyllt 70 år.

    Internationella meriter:
    OS- och VM-fyra 1924
    EM-silver 1922
    EM-guld 1921
    OS- och VM-fyra 1920

    Landskamper:
    Spelade i landslaget mellan 1919/20 och 1933/34
    34 A-landskamper, 24 mål – samt 3 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 4 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 4

    Nationella meriter:
    Tre SM-guld med IK Göta: 1923, 1929 och 1930
    Spelade 14 säsonger i högsta serien och 12 i SM – 54 mål
    Vann skytteligan i SM 1923
    Deltog i den andra ishockeymatchen på svensk mark mot Berliner SC den 1 februari 1921
    Spelade i den första matchen mellan två svenska lag den 17 februari 1921 då IK Göta slog IFK Stockholm med 13-0 och gjorde här fem mål
    Var med i den första svenska ishockeyturneringen 7-8 mars 1921
    Äldste spelare och målskytt i högsta serien – Burman var 42 år 11 månader och 20 dagar gammal den 26 november 1940 då han spelade sin sista match i Svenska Serien. IK Göta spelade oavgjort, 2-2, mot IK Sture och Burman gjorde ett av målen.

    Nationella utmärkelser:
    Tillsammans med "Sigge" Öberg utsedd till Sveriges bäste högerforward genom tiderna vid en omröstning av Sveriges ledande sportjournalister 1932

    Han har representerat följande klubbar: IK Göta, Berliner Schlittschuh-Club, Cercle des Patineurs d'Anvers, samt flera olika föreningar under sin vistelse i USA som YMCA, Detroit och 57th Street Phantoms, Minneapolis.

    Moderklubb: IK Göta, Stockholm

    Karaktär: Burman var fysiskt stark och allroundkunnig. I friidrott tävlade han som löpare och var med om att vinna Dagbladsstafetten. Han blev en av en av Sveriges mest framgångsrika oldboys i orientering och vann DM samt flera lagmästerskap. Burman tävlade i rodd under sin tid i Antwerpen och USA och ägnade sig även åt curling och tennis.

    Ledaregenskaper:
    1932 och 1935 instruktör och tränare i Finland
    1938 varit med och introducerat ishockey i Ångermanland

    Övrigt:
    SM-guld i bandy med IK Göta 1929

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Rudolf Eklöw

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 28 i HHoF
    Född: i Stockholm den 15 januari 1904
    Död: i Stockholm den 29 september 1986

    Motivering: Den temperamentsfulle Rudolf "R:et" Eklöw, var vice ordförande i Svenska Ishockeyförbundet under hela 22 år. Under nästan lika lång tid var han styrelseledamot i det Internationella Ishockeyförbundet och dessutom vice president 1957-1966.
    När R:et tillträdde sin post den 31 oktober 1948 efter "kuppen" mot Anton Johanson, hade han egentligen ingen bakgrund inom ishockeyn. Han var emellertid välkänd inom sportjournalistiken och var vid denna tidpunkt sportredaktör på Dagens Nyheter.
    Tillsammans med Helge Berglund introducerade R:et Ishockeyförbundets "nya giv" vilken innebar en modernisering av arbetet på alla plan. För första gången inrättade förbundet ett ordentligt kansli och organisationen effektiviserades genom tillsättandet av specifika utskott och arbetsgrupper. Redan dagen efter maktövertagandet 1948 deklarerade R:et i DN att det krävdes "professionals bakom varje protokoll och kassabok".
    I sin position som sportredaktör på Sveriges största morgontidning kunde R:et fungera som förbundets informationsspridare och opinionsbildare – allt för att öka svenskarnas ishockeyintresse.
    Sannolikt var det också R:ets inflytande som gjorde att ishockeyn så snabbt slog ut bandyn som den stora svenska lagsporten vintertid.
    Dessutom ställde Dagens Nyheter upp och stöttade den praktiska ishockeyverksamheten genom att vara medarrangör och ekonomisk garant vid flera större inhemska evenemang – som den mångåriga turneringen om Ahearne Cup och Stockholms-VM 1949.
    Genom handfast arbete både nationellt och internationellt bidrog R:et till den svenska och europeiska ishockeyns framgångsrika utveckling under 50- och 60-talet

    Internationella utmärkelser:
    Invald som ledare IIHF Hockey Hall of Fame 1999
    IIHF Honorary Member 1976

    Nationella utmärkelser:
    Svenska Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1954
    Svenska Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1962
    Hedersledamot Svenska Ishockeyförbundet

    Ledarkarriär, internationellt:
    Vicepresident IIHF 1957-1966
    Styrelsedamot IIHF 1948-1966

    Ledarkarriär, nationellt:
    Ishockeyförbundets vice ordförande 1948-1970
    Ishockeyförbundets verkställande utskott 1948-1970
    Styrelseledamot IFK Stockholm 1920-1930 – varav sekreterare från 1923
    Vice ordf. Stockholms Fotbolldomareklubb 1932-1936
    Sekreterare Svenska Fotbollförbundets domarkommitté 1936-1949
    Styrelseledamot Sportjournalisternas klubb 1936-1940 – samt 1945-1961
    Vice ordf. 1948 samt ordförande Sportjournalisternas klubb 1949-1952 och 1957-1961
    Ledamot Sveriges Riksidrottsförbunds överstyrelse 1954-1959
    Mångårig ledamot av Sveriges Olympiska Kommitté

    Domarkarriär:
    R:et var allsvensk och internationell fotbollsdomare med 16 landskamper på sin meritlista varav en i OS 1936. Han ansågs under 30- och 40-talet som Sveriges främste regelauktoritet i fotboll och ledde talrika domarkurser

    Spelarkarriär:
    R:et spelade i sin ungdom fotboll och var även en duktig höjdhoppare och häcklöpare. Efter domarkarriärens slut 1942 ägnade han sig åt tennis och curling

    Yrkeskarriär:
    1923-1939 andre redaktör på Idrottsbladet
    1940-1942 sportchef och 1942-1944 redaktionssekreterare Nya Dagligt Allehanda
    1944-1946 sportchef Expressen
    1946-1969 sportchef Dagens Nyheter

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Lars-Erik Sjöberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 29 i HHoF
    Född: i Falun den 4 maj 1944
    Död: i Leksand den 20 oktober 1987

    Motivering: Lars-Erik Sjöberg, "Taxen" kallad, var den ultimate lagkaptenen. Han var oerhört omtyckt och respekterad av såväl supportrar, ledare och spelare. Sjöberg växte upp i Laknäs norr om Leksand och spelade byalagshockey med Tällberg innan han kom till Leksands pojklag.
    Redan i unga år stod det klart att Sjöberg var ett naturligt kaptensämne. Han fick snabbt smeknamnet "professorn" för sina kloka synpunkter och balanserade karaktär. Sjöberg hade en stor auktoritet som gjorde att även äldre spelare villkorslöst accepterade hans ledarskap.
    På isen var Sjöberg ett litet krutpaket. Han må inte ha varit någon jätte, men var oerhört vältränad och hade en sagolik tajming i sina patenterade höfttacklingar, där han kröp ihop och fördelade kraften i tacklingarna på ett perfekt sätt. Han var även en fin skridskoåkare och mycket duktig på att täcka skott.
    Sjöberg hade en fil.kand. i psykologi och ägnade sig åt beteendeforskning vid Lärarhögskolan i Göteborg. I egenskap av gymnastikdirektör hade han ett genuint intresse av idrottsfysiologi och var något av en föregångare när det gällde att äta och träna rätt.
    Sjöberg banade också vägen för europeiska spelare i Nordamerika. Han var lagkapten i Nordamerika fem av sex säsonger och var den förste Europa-fostrade spelaren att bli lagkapten för ett NHL-lag.

    Internationella meriter:
    VM och EM-brons 1974
    VM och EM-silver 1973
    OS-fyra 1972
    VM och EM-brons 1972
    VM och EM-silver 1970
    VM och EM-silver 1969
    VM och OS-fyra 1968
    EM-brons 1968
    WHA-Mästare "Avco World Trophy": 1976, 1978, 1979
    Lagkapten i Tre Kronor: 1974, 1976, Winnipeg Jets: 1975/76–1979/80

    Internationella utmärkelser:
    WHA:s All-Star match 1974/75, 1976/77, 1977/78
    WHA:s All-Star team 1977/78
    Dennis A. Murphy Trophy – bäste back I WHA 1978
    Bäste back Winnipeg Jets 1974/75, 1976/77, 1977/78
    VM:s bäste back 1974
    VM:s All-Star lag 1974

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1964/65 och 1976/77
    134 A-landskamper, 14 mål – samt 22 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 3 mål
    18 B-landskamper 1964/65 – 1967/68, 3 mål
    8 J/P-landskamper 1960/61 – 1963/64, 1 mål

    Erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 75

    Nationella meriter:
    SM-guld med Leksands IF 1969
    JSM-guld med Leksands IF 1963
    Spelade 13 säsonger i högsta serien och elva i SM: 290 matcher – 48 mål – 68 assists – 116 poäng
    Guldskridskon 1974
    All-Star team 1969/70, 1971/72, 1973/74
    Lagkapten i Leksands IF 1964/65, 1967/68–1968/69, Västra Frölunda IF 1969/70–1973/74

    Nationella utmärkelser:
    Rinkens Riddare 1972/73
    Guldpucken 1968/69

    Representerat följande klubbar: Leksands IF, Djurgårdens IF, Västra Frölunda IF, Winnipeg Jets

    Moderklubb: Leksands IF

    Karaktär:
    Lagkamraten Mats Åhlberg:

    "Han var en riktig ledare för Leksand på den här tiden och han tillsammans med "Nisse" Nilsson var väl dom som var pådrivande under guldåret. Lars-Erik var väldigt seriös och påläst samtidigt som han var lite av föregångare när det gällde att träna och äta rätt. Vi andra killar, både i landslaget och Leksand, såg upp till honom och respekterade det han sa eftersom man visste att det han sa var riktigt. Lars-Erik var även mycket omtyckt vid sidan av isen"

    Övrigt:
    Talangscout NY Rangers

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Arne Strömberg

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 30 i HHoF
    Född: I Karlskrona den 20 juni 1920
    Död: I Stockholm den 24 januari 1988

    Motivering: Arne Strömberg gjorde sig känd som en mycket ambitiös ishockeytränare. Grunden till hans storhet lades i första hand genom den kanadensiske rikstränaren Ed Reigle som under 50-talet var något av en mentor till Strömberg. Strömberg gjorde en ovärderlig insats som ledamot av Tekniska Kommittén, och ledde rikskurser och elittränarkurser. Det gjordes med en frenesi och outtömlig energi. Han var noggrann och detaljerad i sitt sätt att instruera och tyckte om att beskriva i "målande" liknelser. Bakom allt låg ett ofantligt förberedelsejobb. "Ishockeyprofessor" Strömbergs okuvliga vilja att hela tiden utveckla sitt ishockeykunnande gjorde att han läste in all världslitteratur i ämnet som han kunde komma över. Han skrev instruktionsböcker samt artiklar i tidningar och tidskrifter. Många ishockeytränare i Sverige har haft Strömberg att tacka för mycket vad gäller ishockeyns utveckling i landet. Han må ha haft temperament och kort stubin, men han hade också lätt för att förlåta och släta över.
    Arne Strömberg var känd och aktad i övriga delar av hockeyvärlden, inte bara i Europa, och man lyssnade gärna och ofta på hans välartikulerade teorier.
    Under Strömbergs år som rikstränare vann Tre Kronor ett VM-guld, fem VM-silver, ett OS-silver och tre VM-brons

    Internationella meriter:
    VM- och EM-brons 1971
    VM- och EM-silver 1970
    VM- och EM-silver 1969
    OS-fyra 1968
    VM- och EM-brons 1968
    VM- och EM-silver 1967
    VM-fyra 1966
    EM-brons 1966
    VM- och EM-brons 1965
    OS- VM- och EM-silver 1964
    VM- och EM-silver 1963
    VM- och EM-guld 1962
    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961

    Internationella utmärkelser:
    Invald som ledare i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 1998

    Nationella utmärkelser:
    Förtjänsttecken i silver 1962

    Tränarkarriär:
    Djurgårdens IF 1957-1960
    Tre Kronor 1960-1971
    Färjestads BK 1969-1975
    Västra Frölunda IF 1975-1978
    SC Langnau 1978-1981
    Schweiz landslag 1979-1981
    Furusets IF 1981/82
    Norges landslag 1981/82

    Spelarkarriär:
    Spelade åtta säsonger i högsta serien och elva i SM – 21 mål
    Strömberg gjorde totalt 20 säsonger som senior för UoIF Matteuspojkarna och Skuru IK mellan säsongerna 1937/38 och 1956/57. Han började som forward men alternerade som back på 40-talet innan han slutligen blev en renodlad försvarsspelare 1949/50
    Spelade hårt och resolut i egen zon och gjorde sig känd som en friskus och kompromisslös tacklare

    Karaktär:
    Svenska Ishockeyförbundets hedersledamot, Per Olof "Pelle" Bergström:

    "Eftersom jag satt i ishockeyförbundets uttagningskommitté (UK) på den tiden, 1956/57, och dessutom var lagledare, hade jag möjligheten och nöjet att få samarbeta med Arne under många år. UK bestod av fem ledamöter 1960. Dessutom var Arne adjungerad. Jag kan lova att det var många och hårda diskussioner i gruppen när landslagen skulle nomineras. Arne var envis och frispråkig, men fick ända inte alltid som han önskade. Naturligtvis på gott och ont. Enligt min mening fungerade det utmärkt. Det var rutinerade klubbledare som kände de aktuella spelarna väl, både som människor och spelare. Arne var aldrig långsint, och dagen efter en uttagning var allt positivt igen"

    Ledaregenskaper:
    Tekniska Kommittén 1957-60, 1961-64, 1965-67
    Uttagningskommittén 1961-71

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Thord Flodqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 31 i HHoF
    Född: i Södertälje den 5 augusti 1926
    Död: i Södertälje den 15 mars 1988

    Motivering: Thord Flodqvist är för alltid inskriven i historieböckerna som "målvaktshjälten i Moskva 1957". Det var då han genom sin insats i finalmatchen mot Sovjet starkt bidrog till att säkra det svenska VM-guldet. Prestationen blev inte sämre av att den för dagen febersjuke Flodqvist i matchens sista skälvande minuter motade ett skott med ena kinden som fick honom att avsvimmad sjunka ihop på isen. Han reste sig dock på "nio" och kunde efter lite omplåstring hålla målet rent från påhälsningar fram till dess att slutsignalen gick.
    Flodqvist började med ishockey i Södertäljes kvartersserie och kom med i ett av Södertälje SK:s juniorlag 1941/42. Tre säsonger senare, 1944/45, blev han Brand-Johans ständige reserv och fann sig troget i att sitta på bänken år efter år. Till slut tyckte lagkamraterna i Sportklubben att Flodqvist var för skicklig för att bara nöta filten, så de hjälpte honom att komma till AIK inför säsongen 1950/51. Där blev han snabbt ordinarie men återvände efter två år till Södertälje sedan Brand-Johan dragit sig tillbaka. Flodqvist hade nu utvecklats till en av landets bästa målvakter och vann SM-guld med Sportklubben 1953 och 1956.
    Flodqvist var inte bara med om triumfen i Moskva – han var dessutom med om att spela hem Sveriges första VM-guld i Schweiz 1953. Totalt medverkade Flodqvist i fem internationella mästerskap innan han slutade som aktiv efter säsongen 1959/60. Han fortsatte dock som lagledare och tränare i Södertälje SK.

    Internationella meriter:
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM- och EM-guld 1957
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1946/47 och 1957/58
    67 A-landskamper (31 + 36 R) – samt 30 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget (12 + 18 R)

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 37

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med Södertälje SK: 1953 och 1956
    Spelade 16 säsonger i högsta serien och elva i SM – 226 matcher (114 + 112 R)

    Nationella utmärkelser:
    För sin prestation i VM 1957 tilldelades Flodqvist "Guldskridskon", som bäste svenske spelare under turneringen. Dessutom fick han i hemstaden Södertälje utmärkelsen "Telgebragden" för sin insats i Moskva.
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till Sveriges bäste målvakt säsongen 1957/58
    Hedersledamot Södertälje SK 1953

    Han har representerat följande klubbar: Södertälje SK, AIK

    Moderklubb: Södertälje SK

    Karaktär: Flodqvist var en annan typ av målvakt än sin läromästare Brand-Johan. Han levde på sitt lugn och arbetade med små medel i buren. Han införde en ny stil i Sverige då han försökte stå på skridskorna i det längsta och räkna ut vad motståndarna skulle göra. Flodqvists förmåga att skära av skottvinklarna och att blixtsnabbt reagera på närskott var hans främsta vapen.

    Ledaregenskaper: Lagledare och tränare Södertälje SK 1960/61. Därefter verksam som juniortränare i SSK under många år.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Birger Holmqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 32 i HHoF
    Född: i Stockholm den 28 december 1900
    Död: i Stockholm den 9 april 1989

    Motivering: Birger "Bigge" Holmquist var under sin aktiva tid på 20-talet en av landets främsta inom bandy- och ishockey och ansågs även internationellt som en av Europas snabbaste och bästa forwards.
    Den långe och gänglige Holmquist inledde sin karriär i Reymersholms juniorlag i bandy och representerade därefter flera mindre klubbar – innan han säsongen 1920/21 kom till Kronobergs IK där han också började spela ishockey. Hans talang uppmärksammades av IK Göta som blev den svenska klubb han kom att tillhöra under resten av sin tid som ishockeyspelare. Under flera säsonger spelade han dock parallellt i Berliner SC tillsammans med "Stor-Lulle" Johansson och Nils Molander.
    I landslaget deltog Holmquist i alla stora turneringar mellan 1922 och 1928. Hans största framgång kom 1924 när han utsågs till Europas bäste ishockeyspelare vid OS i Chamonix. Holmquists ishockeykarriär upphörde i och med att han flyttade från Stockholm efter säsongen 1927/28. Han fortsatte dock som bandyspelare i Örebro SK och Malmökamraterna under ytterligare några år. Han rankades av samtiden som Sveriges bäste vänsterforward under mellankrigsåren.

    Internationella meriter:
    OS- och VM-silver 1928
    EM-guld 1928
    OS- och VM-fyra 1924
    EM-silver 1924
    EM-guld 1923
    EM-silver 1922
    Tysk mästare med Berliner SC 1924
    Vann Spengler Cup med Berliner SC december 1924

    Internationella utmärkelser:
    Utsedd till Europas bästa hockeyspelare vid OS i Chamonix 1924

    Landskamper:
    Spelade för landslaget mellan 1921/22 och 1927/28
    30 A-landskamper, 30 mål – samt 2 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 2 mål

    Erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 7

    Nationella meriter:
    Fyra SM-guld med IK Göta: 1922, 1924, 1927 och 1928
    Spelade fyra säsonger i högsta serien och fem i SM - 36 mål
    Vann skytteligan i SM 1925
    Spelade för Kronobergs IK i den första svenska ishockeyturneringen 7-8 mars 1921
    Vann ishockeyturneringen vid Nordiska Spelen 1922 med IK Göta

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges bäste vänsterforward genom tiderna vid omröstningar 1932 och 1946
    – En av Sveriges tre bästa bäste vänsterforwards genom tiderna vid omröstning 1956 (tillsammans med Holger Nurmela och "Epa" Johansson)

    IK Götas Hedersplakett 1926

    Representerat följande klubbar: Kronobergs IK, IK Göta, Berliner Schlittschuh-Club

    Moderklubb: Reymersholms IK (bandy), Kronobergs IK (ishockey)

    Ledaregenskaper: Lagkapten för Sverige OS 1924

    Karaktär:
    Olof Groth, (1903-1977) Sportredaktör i Svenska Dagbladet beskrev Holmquist 1948:

    "Birger Holmquist var storåkaren och dribblern, men han var också den som själv kunde spela fram andra. Det har sagts att han åkte 'kringlor', i cirklar alltså, men signaturen skulle vilja påstå, att han åkte så rakt fram man gärna kan begära. Egenheten med Holmquist var hans förmåga att åka på ett skär. Han växlade från inner- till ytterskär, vrickade sig fram, förbryllade motståndarna. Hur han än åkte var det lika elegant, lika ledigt, lika snabbt.

    En egenhet till hos Birger Holmquist: han var urusel på träningarna. Men på Matcherna!"

    Övrigt:
    Stor Grabb nr 62 i bandy
    Landslagsman i bandy – två SM-guld med IK Göta: 1925 och 1927

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Anders Andersson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 33 i HHoF
    Född: i Skellefteå den 2 januari 1937
    Död: i Skellefteå den 15 december 1989

    Motivering: Anders Andersson, "Akka" kallad, var under många år Norrlands stolthet och gjorde sig känd som en av de mest kompletta spelarna i landet. Akka var en naturlig center som tog ett stort ansvar ute på isen i alla lägen. Han var en gudabenådad skridskoåkare med ett högt speltempo som ofta utnyttjades av tränarna i viktiga lägen – men också en pådrivare som ställde högra krav på både sig själv och sina medspelare.
    Akkas entusiasm och engagemang var en viktig pusselbit i Skellefteå AIKs lagbygge och snabba utveckling. Hans taktiska kunnande ingav ett lugn och en trygghet för de yngre medspelarna.
    Idag minns många fortfarande Skellefteå AIK:s och Tre Kronors s.k. "Myggkedja" – med Akka som center mellan Eilert "Garvis" Määttä och Karl-Sören Hedlund. De var otroligt samspelta och alla tre kompletterade varandra på ett utmärkt sätt.
    I landslaget gjorde Akka alltid en stabil insats och belönades med två VM och EM-guld samt ett OS-silver. Han är en av tre spelare som två gånger belönats med Guldpucken som årets spelare i Sverige.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-brons 1965
    OS- VM- och EM-silver 1964
    VM- och EM-guld 1962
    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961
    OS- och VM-femma 1960
    EM-brons 1960
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959
    VM- och EM-guld 1957

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1956/57 och 1965/66
    115 A-landskamper, 37 mål – samt 17 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 6 mål
    2 J-landskamper 1955/56, 1 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 54

    Nationella meriter:
    Spelade 13 säsonger i högsta serien och sju i SM: 223 matcher – 101 mål – 111 assists – 212 poäng
    Vann poängligan i SM 1961
    Spelande tränare i Färjestads BK 1966/67 och 1967/68
    Spelande tränare i Skellefteå AIK 1968/69

    Nationella utmärkelser: Guldpucken 1960/61 och 1961/62

    Han har representerat följande klubbar: Skellefteå AIK, Färjestads BK

    Moderklubb: Skellefteå AIK

    Karaktär:
    Kedjekamraten och landslagspelaren Eilert "Garvis" Määttä:
    "Han var tuff och pådrivande både som spelare och senare ledare. En kille de yngre spelarna som Lars-Gunnar 'Krobbe' Lundberg, Hardy Nilsson med flera såg upp till."

    Lagkamraten och landslagspelaren Hans Svedberg:
    "Han var väldigt allround som spelare, kanske inte någon större målskytt men annars komplett. 'Akka' var också en mycket bra skridskoåkare och lite före sin tid i det taktiska på planen."

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Herman Carlsson

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Ledare, invald som nummer: 34 i HHoF
    Född: i Stockholm den 11 september 1906
    Död: i Stockholm den 18 februari 1990

    Motivering: Herman Carlson var en enastående spelare och idrottsledare som i högsta grad var delaktig i Svensk ishockeys första stora internationella framgångar. Han började sin karriär som målvakt i Järva IS 1922 och blev känd för att vara en taktiskt slipad burväktare som sällan gjorde en dålig match. Han spelade under en kort tid även som forward. Carlson var en av Sveriges bästa målvakter under 30-talet och var med i landslaget som vann EM 1932 och som deltog i OS 1936. Nationellt vann han två SM-titlar med AIK 1934 och 1935.
    Sin fina spelarkarriär till trots, rönte han störst framgångar som ledare för det Svenska landslaget. Under hans översyn vann Sverige sina två första VM guld 1953 och 1957 samt fyra stycken EM-guld. Genom sin breda kunskap och erfarenhet inom sporten sågs Herman Carlson som en nyckelperson inom det Svenska Ishockeyförbundet och var lite av en "spindel i nätet".

    Internationella meriter:
    VM och OS femma 1936
    EM-brons 1936
    EM-guld 1932

    Landskamper:
    Spelade för landslaget mellan 1929/30 och 1935/36
    33 A-landskamper (25 + 8 R) – samt 7 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget (6 + 1 R)

    Har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 13

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med AIK: 1934, 1935
    Spelade åtta säsonger i högsta serien och nio i SM

    Nationella utmärkelser:
    Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1956
    Hedersledamot i AIK

    Har representerat följande klubbar: Järva IS, Mariebergs IK, AIK, Karlbergs BK

    Moderklubb: Järva IS, Stockholm

    Karaktär: Som spelare var Herman Carlson en klippa. När Sverige vann EM 1932 fick han redan i öppningsmatchen en förlupen puck rakt på munnen. Med blodet forsande ur munnen fick han ledas av isen. Några stygn senare och med hela huvudet i bandage spelade han bättre än någonsin rakt igenom hela turneringen.
    Som ledare var han heller inte rädd för att ta obekväma beslut. När VM 1937 spelades i London, sparkade han den kanadensiske tränaren Frank Trottier mitt under pågående turnering och tog själv över tränarskapet tillsammans med "Masen" Jansson.
    Carlson var en eldsjäl, en framsynt man och lite av en visionär. Som exempel kan nämnas då han 1946 lade fram ett förslag om ett slutspel mellan de två första lagen i varje Division I-grupp, ett förslag som då röstades ner. Inte förrän tio år senare slog hans idé igenom och blev då en stor succé.
    Sportjournalisten Tore Nilsson (1915-1997) "Tex" skrev 1990:
    "Hade som kraftfull ledare mycket stor del i att Tre Kronor utvecklades till Sveriges folkkäraste landslag. I hans engagemang fanns inte bara expertens bedömningsförmåga vid valet av spelare utan också ett hjärta som klappade varmt för själva sporten. Han var med om att göra ishockeyn stor i vårt land".

    Ledaregenskaper:
    Styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundet 1936-1938 samt 1948-1961
    Verkställande Utskottet 1936-1938 samt 1948-1961
    Revisor Svenska Ishockeyförbundet 1940-1947
    Seriekommittén 1936-1938 samt 1949-1952
    Ordförande i den Svenska uttagningskommittén 1948-1961
    Lagledare i Tre Kronor 1949-1961
    AIK (Styrelseledamot, Huvudstyrelsen, Vice Ordförande) 1936-1963

    Övrigt:
    Bandy och fotboll med AIK och Karlberg
    Spelade bowling och bordtennis med AIK

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Erik Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare invald som nummer: 35 i HHoF
    Född: i Södertälje den 29 september 1927
    Död: i Södertälje den 16 december 1992

    Motivering: Erik "Epa" Johansson var en av 50-talets allra bästa vänsterforwards och utgjorde tillsammans med Stig" Stickan" Carlsson och Göte "Vicke Hallon" Blomqvist en hypereffektiv kedjeformation både i klubblaget Södertälje SK och i Tre Kronor. Lille Epa var slitvargen, Stickan speluppläggaren och Vicke Hallon skarprättaren. Trion öste in mål och lade grunden till Södertäljes triumfer under detta decennium. Sportklubben blev svenska mästare 1953 och 1956 och borde egentligen också ha blivit det 1952 eftersom man vann seriemästerskapet och det inte spelades någon SM-turnering detta år på grund av OS i Oslo. Under de här åren var nog SSK som allra bäst. Man var obesegrade två säsonger i rad – 1951/52 och 1952/53 – och spelade 24 matcher utan förlust.
    Alla tre blev världsmästare i Schweiz 1953. Epa och Stickan blev dessutom europamästare 1951, Vicke och Epa 1952. Epa började sin ishockeybana i Södertälje IF 1940 men gick 1943/44 över till Sportklubben där han debuterade i högsta serien som 16-åring. Hans tid i SSK sträckte sig över hela 17 säsonger – i Tre Kronor var han aktuell under en period på tretton år. Han avslutade karriären som backpartner till Rickard Fagerlund och höll en plats i landslaget även på den positionen.
    Epa var en väldig tillgång för både Södertälje och Tre Kronor och är en av de spelare som etsat sig kvar i mångas minne sedan 50-talet.

    Internationella meriter:
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949
    VM- och EM-silver 1947

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1946/47 och 1958/59
    117 A-landskamper, 43 mål – samt 44 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 30 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 31

    Nationella meriter:
    Två SM-guld med Södertälje SK: 1953 och 1956
    Spelade 17 säsonger i högsta serien och tolv i SM – 224 matcher, 132 mål

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges näst bäste vänsterforward 1950 (efter Holger Nurmela)
    – Sveriges bäste forward 1951
    – En av Sveriges tre bästa vänsterforwards genom tiderna vid omröstning 1956 (tillsammans med Holger Nurmela och Birger Holmquist)

    Hedersledamot Södertälje SK 1953

    Han har representerat följande klubbar: Södertälje IF, Södertälje SK, BK Remo

    Moderklubb: Södertälje IF

    Ledaregenskaper: Lagkapten i Södertälje SK under en stor del av 50-talet

    Övrigt: Enligt sägnen uppkom uttrycket "indianare" genom en klassisk felsägning av Epa Johansson under VM i Västtyskland 1955. De usla passningarna skall tidigare ha kallats tidigare för "in-i-banare", men i stridens hetta råkade Epa säga indianare när Åke Lassas bjöd Tjeckoslovakien på ett mål.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Axel Sandö

    Ishockeydomare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Domare, invald som nummer: 36 i HHoF
    Född: i Bromma, Stockholm, den 2 oktober 1903
    Död: i Nacka den 3 maj 1993

    Motivering: Axel "Acke" Sandö var den förste svenske domare som dömde i VM-sammanhang. Före andra världskriget hände det i princip aldrig att domare följde med landslagen för att skipa rättvisa i de stora internationella turneringarna. Den uppgiften utfördes av värdlandets domare eller i många fall av spelarna själva.
    Sandö påbörjade sin domarkarriär i mitten av 30-talet efter att själv ha varit aktiv som spelare. Redan 1936 blev han ledamot i Svenska Ishockeyförbundets domarkommitté och kvarstannade på sin post under hela trettio års tid fram till och med 1966. Han var dessutom med i Tekniska Kommittén under 17 år mellan 1948 och 1965.
    Sandö gjorde sin internationella debut som domare under VM i Prag 1947 och deltog sedan i ytterligare tre världsmästerskap och ett olympiskt spel. Totalt dömde han 18 matcher under dessa fem turneringar och var under många år en självskriven ledare och förebild för den yngre svenska domarkåren.

    Internationella domarmeriter:
    VM/EM 1947 (Prag) – 4 matcher
    VM/EM 1949 (Stockholm) – 5
    VM/EM 1951 (Paris) – 3
    OS/VM/EM 1952 (Oslo och Sandvika) – 5
    VM/EM 1953 (Liège) – 1

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbar domares märke nummer: 1

    Nationella domarmeriter:
    Dömt SM-finalen 1938, 1940, 1948, 1950 och 1953

    Nationella utmärkelser:
    Förbundsdomare med Domarmärke nummer 3 – utsedd 1957
    Ishockeyförbundets Förtjänstmedalj i guld 1953
    Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1962

    Spelarkarriär: Sandö började sin idrottskarriär som fotbollsspelare i Tranebergs IF:s första juniorlag 1918. Som senior blev han distriktsmästare för Stockholm 1924 – trots att han inte deltog i finalen på Stockholms Stadion. Den olycklige Sandö satt nämligen i "finkan" på Oscar-Fredriksborg i Vaxholm efter att ha tagit "bondpermis" från sin militärtjänstgöring vid Kustartilleriet för att kunna vara med i semifinalen. Finalresultatet fick han höra först en vecka i efterhand... och kanske denna händelse lärde honom att det var bäst att följa regelboken.
    Traneberg tog upp ishockey på programmet vintern 1922/23 och Sandö spelade back i laget till och med säsongen 1928/29, varefter han gick över till Hammarby och blev svensk mästare 1932. Efterföljande år representerade Sandö Djurgården men hann bara spela ett par matcher före jul, innan ett par svåra ansiktsskador tvingade honom att ge upp karriären i förtid.
    Spelade åtta säsonger i högsta serien och fyra i SM – 1 mål.
    Sandö var också en duktig bandyspelare och vann Pokalserien med Hammarby 1930.

    Har han representerat följande klubbar: Tranebergs IF, Hammarby IF, Djurgårdens IF

    Karaktär:
    Sportjournalisten och idrottsledaren Tore Nilsson (1915-1997) "Tex" beskrev Axel Sandö 1950: "De svenska ishockeydomarnas fostrare och hövding. Själv alltjämt en av våra allra bästa rättskipare, omutlig i sin rättvisa och enorm i sin kunnighet."

    Ledaregenskaper:
    Svenska Ishockeyförbundets Domarkommitté 1936-66
    Svenska Ishockeyförbundets Tekniska Kommitté 1948-65
    Ordförande Tranebergs IF 1927

    Övrigt: Kallades på 20-talet av lagkamraterna i Traneberg för "Gula Paviljongen" efter sin bostad på Johannelunds Gård vid Ulvsundasjön

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Sven Bergqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 37 i HHoF
    Född: i Stockholm den 20 augusti 1920
    Död: i Stockholm den 16 december 1996

    Motivering: Sven Bergqvist, i folkmun kallad "Svenne Berka" var yngst i en skara av tio barn. Han växte upp på söder - i porten bredvid sina framtida klubb- och landslagskamrater, "Plutten" och "Stickan" Andersson.
    Likt några av sina lagkamrater var Berka en ytterst talangfull idrottsman som behärskade vilken bollsport han än försökte sig på. Han blev landslagsman i tre sporter, ishockey, fotboll samt bandy (reserv i en B-landskamp). Utöver det var han även allsvensk i handboll och bowling – samt div II spelare i bordtennis.
    I fotboll och bandy gjorde han sig känd som en utomordentlig målvakt. Han hade ypperliga fysiska förutsättningar och besatt en stark intuition och en stor djärvhet.
    När det gäller ishockey spelade Berka oftast som högerback. Han var känd för sina perfekta brytningar och snabba och farliga uppåkningar. Framförallt hade han en perfekt tajming i sina tacklingar. Tacklingarna var hårda och resoluta, ofta kanske lite väl tuffa enligt motståndarna. Berka var en eldsjäl som med sin riviga stil på isen kunde peppa sina medspelare till stordåd.
    Han vann fem stycken SM-titlar med Hammarby IF. Vid OS 1936 lyckades han med bedriften att representera Sverige i både ishockey och fotboll.
    Berka var även en mycket uppskattad tränare både i Hammarby och landslaget innan en svår bilolycka 1955 gjorde honom rullstolsbunden, och därmed satte stopp för en vidare karriär.

    Internationella meriter:
    EM-silver (inofficiellt) 1941
    VM-femma 1938
    EM-fyra 1938
    OS- och VM-femma 1936
    EM-brons 1936
    VM-femma 1935
    EM-fyra 1935

    Internationella utmärkelser: Invald i IIHF:s Hall of Fame 1999

    Landskamper:
    Spelade i landslaget mellan 1933/34 och 1945/46
    41 landskamper, 5 mål – samt 14 övriga matcher (mot klubblag etc.) med landslaget, 3 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 15

    Nationella meriter:
    Fem SM-guld med Hammarby IF: 1933, 1937, 1942, 1943 och 1945
    Spelade 13 säsonger i högsta serien och 12 i SM – 68 mål
    Vinnare av skolserien med Sofia Folkskola 1929
    JDM med Hammarby 1932

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges bäste högerback genom tiderna vid omröstning 1946
    – Sveriges bäste högerback under 1940-talet vid omröstning 1950
    – Sveriges bäste högerback genom tiderna vid omröstning 1956

    Han har representerat följande klubbar: Hammarby IF, AIK, Djurgårdens IF

    Moderklubb: Hammarby IF

    Karaktär:
    Svenne Berka, citerad från "Sportens lille jätte" 1948:
    "Stockholmare, bofast på rätt sida om Slussen och begåvad med alla de egenskaper, som är de bästa hos södergrabben: vakenhet, djärvhet, kvicktänkthet, humor och mänsklighet. Ett gäng där Svenne Berka är med har aldrig tråkigt".
    Bortsett från sina idrottsliga prestationer, så var just Berkas förmåga att underhålla sina lagkamrater med sin humor och skämt en oerhört viktig del för sitt lags sammanhållning både på och utanför isen.

    Ledaregenskaper:
    Har tilldelats standar och förtjänsttecken från Hammarby IF
    Rikstränare 1946-1949
    Tränare Hammarby IF 1946 och 1955

    Övrigt:
    Stor Grabb i Fotboll
    I radion sjöng Alice Babs under krigsåren i refrängen till "Vårat Gängs" signaturmelodi – "Svenne Berka bäst på plan"

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Ove Dahlberg

    Ishockeydomare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Domare, invald som nummer: 38 i HHoF
    Född: i Surahammar den 12 april 1931
    Död: i Djupnäs den 9 januari 1997

    Motivering: Ove Dahlberg är en av få domare som dömt samtidigt som han spelat i högsta serien. Han tog sitt aspirantkort 1953, två år senare blev han förbundsdomare och 1957 allsvensk domare.
    I början av 1960-talet var Dahlberg en av de mest anlitade domarna i högsta serien. Spelarna gillade hans auktoritära stil och hade stor respekt för hans dömande. Han såg alltid till att reglerna efterföljdes och det blev sällan något tjafs från spelarnas sida.
    Dahlberg var i många år ansedd som amatörvärldens bäste ishockeydomare. Han gjorde sin internationella debut 1962 och VM-debuterade 1963 i B-gruppen. Det blev sedermera ytterligare åtta världsmästerskap och ett olympiskt spel.
    Hans pondus och fina spelkänsla gjorde att han ofta blev anlitad att döma de laddade toppmötena mellan Sovjetunionen och Tjeckoslovakien.
    1972 fick han den hedervärda uppgiften att döma två matcher i den numera klassiska matchserien mellan Kanada och Sovjetunionen (Summit Series). Fyra år senare dömde han i finalen av den första upplagan av Canada Cup.
    Likt föregångarna Axel Sandö och Gösta Ahlin var Dahlberg en självskriven ledare och förebild för den yngre svenska domarkåren. Han avslutade sin aktiva bana som domare 1981.

    Internationella domarmeriter:
    VM/EM 1965 – 6 matcher
    VM/EM 1966 – 5
    VM/EM 1967 – 5
    OS/VM/EM 1968 – 6
    VM/EM 1969 – 9
    VM/EM 1970 – 6
    VM/EM 1971– 6
    Summit Series 1972 – 2
    VM/EM 1973 – 7
    VM/EM 1974 – 7
    Canada Cup 1976 – 3

    Internationella utmärkelser: Invald som domare I internationella ishockeyförbundets Hall of Fame 2004

    Har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbar domares märke nummer: 7

    Nationella domarmeriter: Dömt 274 Elitserie (Division I) och SM-matcher

    Nationella utmärkelser:
    Förbundsdomare med Domarmärke nummer 40 – utsedd 1971
    Svenska Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i Silver – 1981
    Västmanlands spelarmärke Stor Grabb
    Västmanlands Ishockeyförbunds Förtjänsttecken i Guld Nr.7 – 1978
    Västmanlands Ishockeyförbunds Förtjänsttecken i Silver Nr.16 – 1974

    Spelarkarriär:
    Spelade sex säsonger i högsta serien och två i SM – 65 matcher, 10 mål
    2 A-landskamper 1953/54, 0 mål
    Dahlberg debuterade redan som 15-åring i Surahammars A-lag och var under sina första år vänsterforward men flyttade sedan ner på backplats. Han var den självskrivne ledaren både på och utanför isen och var lagkapten för Surahammar stora delar av sin karriär. Hans fina fysik gjorde att han spelade nästan oavbrutet i en del matcher.
    Dahlbergs lugna och säkra backspel gjorde att han även togs ut till landslagsspel. Han fick spela två matcher med Tre Kronor, 30 januari 1954 mot Finland och dagen efter mot Sovjetunionen där han bildade backpar med Åke Lassas.

    Har representerat följande klubbar: Surahammars IF, Västerås IK, Per Ols BK

    Ledaregenskaper:
    Ordförande Elitdomarföreningen 1978-81
    Adj. ledamot Västmanlands Ishockeyförbund 1977-78 samt ledamot 1978-84
    Vice ordförande Västmanlands Ishockeyförbund 1984-87

    Övrigt:
    Spelade bandy och fotboll för Surahammars IF
    Domare i fotbollsallsvenskan 1967-73 (46 matcher)
    FIFA-domare och dömde VM-kval, UEFA Cupen samt andra internationella fotbollsmatcher

    Research: Carl Gidén, Patrick Houda samt Staffan Hesselbäck

    Läs mer…
  • Gösta Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 39 i HHoF
    Född: i Stockholm den 2 mars 1929
    Död: i Stockholm den 10 april 1997

    Motivering: Gösta "Lill-Lulle" Johansson var son till legendariske Gustaf "Lulle" Johansson och spelade precis som sin far professionell ishockey nere i Europa. Han betraktades tidigt som ett underbarn och debuterade redan 1945/46 i IK Götas A-lag. Redan efterföljande säsong gick Lill-Lulle över till Djurgårdens IF där han var med om att bli svensk mästare sex gånger. I början av 50-talet var han given i Tre Kronor och spelade under denna period för Preussen Krefeld i Tyskland 1950/51–1951/52 och Zürcher SC i Schweiz 1952/53.
    Lill-Lulle deltog i sju internationella mästerskap och blev världsmästare 1953, olympisk silvermedaljör 1952, samt europamästare 1951 och 1952. Han är en av tre spelare som gjort åtta mål i en match i högsta serien eller SM. De två övriga rekordhållarna är Henry Reimer, Nacka SK, och Göte "Vicke Hallon" Blomqvist, Södertälje SK. Lill-Lulle svarade för sin bedrift i matchen mot IFK Stockholm den 23 januari 1955 som Djurgården vann med 22-2.

    Internationella meriter:
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1947/48 och 1954/55
    96 A-landskamper, 79 mål – samt 25 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 29 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 32

    Nationella meriter:
    Sex SM-guld med Djurgårdens IF: 1950, 1954, 1955, 1958, 1959, 1960
    Tysk mästare med Preussen Krefeld 1951
    Spelade tolv säsonger i högsta serien och tio i SM – 178 mål
    Flest mål i högsta serien 1949 (15)
    Flest mål i högsta serien 1957 (27)

    Han har representerat följande klubbar: IK Göta, Djurgårdens IF, Preussen Krefeld, Zürcher SC, Västerås IK

    Moderklubb: IK Göta

    Karaktär: Lill-Lulle spelade lika elegant som han klädde sig – med sin långa räckvidd var han en suverän spelfördelare och specialist på precisa och djupa passningar direkt på klubbladet.
    Stig "Kuggen" Nilsson (1936-2005), generalsekreterare i Svenska Ishockeyförbundet 1971-1976 och målvakt i Gävle GIK skrev 1976:
    "Lill-Lulle släppte alltid pucken i rätt ögonblick till den som var bäst placerad. Han hade blick för spelet och bidrog verksamt till att hockeyn i landet blev variationsrikare. Samtidigt som Lill-Lulle var strategen och speluppläggaren, var han målfarlig. Han var just och smidig i sitt spel och fortfarande kanske den elegantaste spelare vi haft i landet."

    Ledaregenskaper: Efter den aktiva karriären var Lill-Lulle verksam som tränare i Sverige – bl.a. för Nacka SK – i Schweiz och i Italien. Han förde Bolzano till tre italienska mästerskapstitlar under slutet av 70-talet.

    Övrigt: 1955 gifte sig Lill-Lulle med den tyska världsmästarinnan i konståkning Gundi Busch. Paret flyttade 1956 till Stockholm där Gundi under många år kom att vara verksam som konståkningstränare.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Gösta Ahlin

    Ishockeydomare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Domare, invald som nummer: 40 i HHoF
    Född: i Avesta den 25 december 1906
    Död: i Stockholm den 3 september 2000

    Motivering: Gösta Ahlin var ursprungligen både spelare och domare i bandy, men av en ren tillfällighet blev han 1935 ombedd att pröva på att döma ishockey. Av sin gode vän, domaren Henning Stenberg, fick Ahlin förklarat för sig att ishockey minsann var ett spel för "Vikingar". Han tog snabbt till sig tipset och blev snart en av de bästa domarna i landet. Få domare på den tiden kunde utstråla ett sådant lugn omkring sig som Ahlin. Hans vederhäftiga uppträdande sågs alltid som signum på en säker funktionär av både spelare och publik. Ahlins integritet och känsla för spelet gjorde att han under 40 och 50-talet fick förtroendet att döma sex stycken SM-finaler.
    Före andra världskriget var det framförallt värdlandets domare eller spelarna själva som dömde matcherna i de stora internationella turneringarna. Själv gjorde Ahlin sin internationella debut som domare under OS i S:t Moritz 1948.
    Han dömde sedan i ytterligare åtta världsmästerskap och två olympiska spel. Totalt agerade han rättskipare i 67 matcher under dessa elva turneringar.
    Ahlin var en högt aktad domare i den internationella ishockeyn. När OS avgjordes i det vackra Cortina D'Ampezzo 1956 fick Ahlin förtroendet att döma tre kanonmatcher, Kanada-Tjeckoslovakien, Sovjet-Tjeckoslovakien samt Kanada-Sovjet. Året därpå i VM dömde han matcher som Sovjet-Tjeckoslovakien, Tjeckoslovakien-USA, Sovjet-USA, Kanada-USA samt Kanada-Sovjet. 1941 blev Ahlin ledamot i Svenska Ishockeyförbundets domarkommitté, en post han skötte i tjugofem års tid fram till och med 1966.
    Precis som sin domarkollega Acke Sandö sågs Ahlin som en förebild för den yngre svenska domarkåren.

    Internationella domarmeriter:
    OS/VM/EM 1948 (S:t Moritz) – 6 matcher
    VM/EM 1949 (Stockholm) – 6
    VM/EM 1951 (Paris) – 5
    OS/VM/EM 1952 (Oslo och Sandvika) – 10
    VM/EM 1953 (Liège) – 4
    VM/EM 1954 (Stockholm) – 5
    VM/EM 1955 (Düsseldorf, Dortmund och Krefeld) – 4
    OS/VM/EM 1956 (Cortina D'Ampezzo) – 8
    VM/EM 1957 (Moskva) – 5
    VM/EM 1958 (Oslo) – 7
    VM/EM 1959 (Prag, Brno, Ostrava och Bratislava) – 7

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbar domares märke nummer: 2

    Nationella domarmeriter:
    Dömt SM-finalen 1944, 1948, 1950, 1953, 1954 och 1955

    Nationella utmärkelser:
    Förbundsdomare med Domarmärke nummer 6 – utsedd 1957
    Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i guld 1959
    Tilldelats IFK Stockholms Hedersmärke 1966 och Bronsplakett 1971

    Karaktär: Ahlin var känd som en stillsamt lugn och välgörande säker domare. Han var fullständigt professionell i sitt yrkesutövande och gjorde aldrig några publikfriande gester eller yviga rörelser. Genom sin ypperliga skridskoåkning var Ahlin för det mesta väldigt bra placerad vid kritiska situationer.

    Ledaregenskaper:
    Svenska Ishockeyförbundets Domarkommitté 1941-66
    Ledde utbildningen av domarinstruktörer i Blekinge, Skåne och Småland 1958-59

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Stig-Göran Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 41 i HHoF
    Född: i Surahammar den 18 juli 1943
    Död: i Södertälje den 20 april 2002

    Motivering: Stig-Göran "Stisse" Johansson var en fighter och lirare av stora mått som ändå alltid spelade med glimten i ögat. Trots sin ringa längd på 173 cm var han hård som sten och kunde konsten att sätta in tacklingarna i rätt ögonblick – något som till och med de storvuxna ryska landslagsbackarna fick känna på. Stisse debuterade i Surahammars A-lag som 15-åring och kom till Södertälje SK inför säsongen 1963/64. Där blev han kvar under hela femton säsonger och var under många år given i Tre Kronor.
    I landslaget bildade han ofta en framgångsrik forwardtrio med Uffe Sterner och Lars-Göran "Virvelvinden" Nilsson – en formation som under Stockholms-VM 1969 utsågs till "Världens bästa kedja".
    Stisse var begåvad med ett spelsinne utöver det vanliga och en utmärkt tvåvägsspelare. Han var lika bra som aggressiv backchecker, intelligent speluppläggare eller listig avslutare och kunde utan svårighet uppträda som höger-, vänster- eller centerforward.
    I mitten på 60-talet fick Stisse som en av de första svenska spelarna en inbjudan till New York Rangers träningsläger, men var tvungen att tacka nej på grund av sin militärtjänstgöring.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-brons 1974
    VM- och EM-brons 1972
    OS-fyra 1972
    VM- och EM-brons 1971
    VM- och EM-silver 1970
    VM- och EM-silver 1969
    VM- och EM-silver 1967

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1965/66 och 1973/74
    112 A-landskamper, 26 mål – samt 8 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 0 mål
    6 B-landskamper 1963/64–1965/66, 5 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 78

    Nationella meriter:
    Spelade 15 säsonger i högsta serien och elva i SM: 434 matcher – 183 mål – 192 assists – 375 poäng – 148 utvisningsminuter
    Flest mål i högsta serien 1967/68 (25)
    Flest mål i SM 1971/72 (11) – delat med Hammarström och Wickberg

    Nationella utmärkelser:
    Högerforward Sveriges All Star Team 1967/68, 1968/69, 1969/70
    Stisses tröja nummer sju finns sedan 2008 upphängd i Axa Sports Center/Scaniarinken i Södertälje
    Tilldelades utmärkelsen Telgebragden i hemstaden Södertälje 1966

    Han har representerat följande klubbar: Surahammars IF, Södertälje SK

    Moderklubb: Surahammars IF

    Karaktär:
    Ulf Jansson, Idrottsbladet, om Stisse 1966:
    "Till växten är han den minste i Tre Kronor men det är inte många som är så tuffa som han. Stisse älskar att gå i närkamp och han tacklar över hela banan. För det blir han ibland avblåst i Sverige, men i internationella sammanhang är det 'fritt fram'.
    – Jag är så liten att det är bäst att jag sätter mig i respekt från början. Ingen skall tro att han kan skoja med mig."

    Ledaregenskaper:
    Tränare IFK Tumba 1978/79
    Assisterande tränare Södertälje SK 1979/80 -1980/81

    Research: Carl Gidén, Patrick Houda samt Staffan Hesselbäck

    Läs mer…
  • Sven Thunman

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 42 i HHoF
    Född: i Södertälje den 20 april 1920
    Död: i Södertälje den 8 juli 2004

    Motivering: Sven Thunman har – i alla fall i Södertälje med omnejd – gått till historien som "den ende back Tumba inte kunde komma förbi".
    Redan omkring 1930, då "Calle Aber" var den stora förebilden, bestämde sig Thunman för att bli ishockeyspelare. Han började spela i Cereus, en liten klubb i dåvarande kvartersserien, men kom 1937 med i Södertälje SK:s juniorlag. 1942 gjorde Thunman A-lagsdebut i högsta serien som högerforward – men övergick tre år senare till att spela högerback.
    Thunman är ensam om att ha spelat hem tre SM-tecken för Södertälje SK. Förutom 1944 fanns han med i mästarlagen 1953 och 1956. Först efter säsongen 1958/59, vid 39 års ålder, lämnade Thunman eliten men fortsatte som spelande tränare i Väsby IK till och med 1964.
    Han är en av tre spelare som gjort 18 säsonger i högsta serien för Södertälje SK vilket är klubbrekord.
    Thunman spelade i Tre Kronor under elva säsonger och deltog i samtliga åtta internationella mästerskap som hölls mellan 1947/48 och 1954/55. Höjdpunkten under landskampskarriären var förstås Sveriges första VM-guld 1953.
    Bland många goda egenskaper var Thunman "fenomenal" på baklängesåkning och en skicklig passningsläggare.

    Internationella meriter:
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949
    OS-fyra 1948
    VM-femma 1948
    EM-brons 1948

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1946/47 och 1956/57
    114 A-landskamper, 14 mål – samt 45 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 2 mål.

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 30

    Nationella meriter:
    Tre SM-guld med Södertälje SK: 1944, 1953, 1956
    Spelade 18 säsonger i högsta serien och tolv i SM – 239 matcher, 42 mål

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – en av Sveriges två bästa backar säsongerna 1948/49 och 1949/50
    – en av Sveriges tre bästa backar säsongen 1950/51
    – en av Sveriges fyra bästa backar genom tiderna vid omröstning 1956

    I hemstaden Södertälje tilldelats utmärkelsen Telgebragden 1952
    Förbundsdomare med Domarmärke nummer 49 – utsedd 1972
    Hedersledamot Södertälje SK 1953

    Han har representerat följande klubbar: Södertälje SK, Väsby IK

    Moderklubb: Södertälje SK

    Karaktär: Rickard Fagerlund, också en känd hockeyprofil, bildade backpar med Thunman i slutet av 50-talet och förklarade efter dennes bortgång: "Han var en kämpe av det finaste virket som alltid gav allt i alla situationer, det är trist att han gått bort. Nu finns det en profil mindre."

    Ledaregenskaper: Spelande tränare Väsby IK 1959/60 – 1963/64

    Övrigt: 1958/59 påbörjade Thunman en unik domarkarriär i ishockey och fotboll. Han dömde elitmatcher långt in på 70-talet och var aktiv som knattedomare i ishockey och korpfotboll ända fram till sin bortgång som 84-åring 2004. Thunman kom 2001 med i Guinness rekordbok i som världens då äldste idrottsdomare.

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Holger Nurmela

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 43 i HHoF
    Född: i Stockholm den 28 oktober 1920
    Död: i Tumba den 1 mars 2005

    Motivering: Holger Nurmela började sin ishockeybana redan 1936 för Helgalundsklubben, där han tillsammans med en annan legend, "Kurre" Kjellström, gjorde livet surt för sina motståndare. Precis som Kjellström och de övriga söderbröderna visade han prov på en enastående mångsidighet med allsvensk fotboll, bandy och ishockey i sin repertoar.
    Nurmela gjorde sig främst känd som en förnäm vänsterforward i Hammarbys dominanta superkedja under 40-talet med "Kurre" Kjellström och "Stickan" Andersson. Han var en smidig skridskoåkare med en fintande åkning och ypperlig puckbehandling. Utöver det hade han en enastående kamplust och gav aldrig slaget förlorat.
    Nurmela var i många år given i Tre Kronor, och trots att han åren 1953 till 1955 varvade ner med div II och div III hockey i Saltsjöbaden, hade han en gjuten plats i landslaget. Legendariske backen Lasse Björn ansåg att Nurmela var den svåraste spelaren "att ta" på sin tid.
    Det blev sammanlagt tre SM-titlar med Hammarby IF för Nurmela. Internationellt samlade han på sig åtta EM-medaljer, tre VM-medaljer samt en OS-medalj.

    Internationella meriter:
    OS- och VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949
    OS-fyra 1948
    VM-femma 1948
    EM-brons 1948
    VM- och EM-silver 1947
    EM-silver (inofficiellt) 1941

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1938/39 och1955/56
    112 A-landskamper, 84 mål – samt 41 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 27 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 28

    Nationella meriter:
    Tre SM-guld med Hammarby IF: 1942, 1943 och 1945
    Sexton säsonger i högsta serien och tolv i SM, 164 mål
    Delad skytteligavinnare i serien 1949
    Vann skytteligan i serien 1950
    Gjorde de två första målen på Stadions konstisbana, den första konstfrysta utomhusisen i Sverige, den 24 november 1939
    JDM med Hammarby 1937

    Nationella utmärkelser:
    Av Sveriges ledande sportjournalister utsedd till:
    – Sveriges bäste vänsterforward under 1940-talet vid omröstning 1950
    – En av Sveriges tre bästa vänsterforwards genom tiderna vid omröstning 1956 (tillsammans med "Epa" Johansson och Birger Holmquist)
    – Fick Guldskridskon som bäste svensk i VM 1954

    Han har representerat följande klubbar: HK (Helgalundsklubben), Hammarby IF, AIK, Saltsjöbadens IF, Kungsholms IF

    Moderklubb: HK (Helgalundsklubben)

    Karaktär:
    Den kände sportjournalisten och idrottsledaren Tore Nilsson (1915-1997), "Tex", beskrev Nurmela 1948:
    "Elegant skridskoåkare och fascinerande flink klubbsnitsare. Dessutom är han laddad med en sisu som väl svarar mot den finska klangen i hans namn. En fighter av renaste vatten på planen och den kanske främste föresträdaren för den oefterhärmliga bamsing-jargongen utanför "rinken", där han alltid har roliga svar till hands och avslöjar samma kvicktänkthet som i sitt spel."

    Ledaregenskaper:
    Lagkapten i VM 1954 (tillsammans med Plutten Andersson)
    Lagkapten i OS 1956 (tillsammans med Lasse Björn)
    Tränare Hammarby IF 1956-1957 (2 säsonger) och 1967-1971 (5 säsonger)

    Övrigt: Allsvensk i fotboll och bandy med Hammarby IF

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Sigurd Bröms

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 44 i HHoF
    Född: i Leksand 10 januari 1932
    Död: på Sollerön, Dalarna 13 januari 2007

    Motivering: Sigurd "Sigge" Bröms var en av de skickligaste grovjobbarna i svenska landslaget under 1950-talet. Han debuterade i Leksands A-lag i högsta serien redan som 16-åring och kom via juniorlandslaget fyra år senare till Tre Kronor.
    Den högerfattade Sigge spelade två OS och sex VM-turneringar och var med i båda de svenska lag som blev världsmästare 1953 och 1957. I Leksand spelade han oftast center men i landslaget hade Sigge uppgiften att hålla högerkanten och ta det defensiva ansvaret bakom Sven Tumba och andra offensiva forwards. "Städtant", "slitvarg", "arbetsvillig", "fighter", "rivig och frän" var benämningar som pressen använde om Sigge.
    Sigge har själv beskrivit en målande episod från 1955 då Sverige för första gången mötte Sovjet i Moskva:
    – De hade ju en väldigt duktig kille som hette Bobrov, och den skulle jag ta hand om. Så fort han var i närheten av pucken var jag också där. På slutet var han så arg att han gick och ställde sig vid sargen och gav f-n i att spela. Så där stod vi, både han och jag...
    Det blev totalt 14 säsonger för Sigge i högsta serien under vilka han representerade Leksand, GAIS och Mora. Dessutom spelade han ett par säsonger med Boden i division II.
    Efter sin aktiva karriär var Sigge under en tio-årsperiod verksam som tränare och fostrade spelare som "Lill-Strimma" Svedberg, Bengt-Åke Gustafsson, Roland Eriksson, Göran Högosta och Anders Kallur.

    Internationella meriter:
    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961
    OS- och VM-femma 1960
    EM-brons 1960
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM- och EM-guld 1957
    OS- och VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM- och EM-guld 1953

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1951/52 och 1960/61
    116 A-landskamper, 31 mål – samt 41 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 10 mål.
    9 Juniorlandskamper mellan 1948/49 och 1950/51, 10 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 38

    Nationella meriter: Spelade 14 säsonger i högsta serien och åtta i SM – 88 mål

    Han har representerat följande klubbar: Leksands IF, GAIS, Bodens BK, Mora IK

    Moderklubb: Leksands IF

    Karaktär:
    "Lasse" Björn:
    – "Sigge" var ju en härlig kille och var Sven Tumbas högra hand på isen i många år.

    Vilgot Larsson:
    – "Sigge" betydde ju väldigt mycket för det här laget. Han spelade ofta med Tumba och var lite av städgubbe åt honom. "Sigge" rev och slet i varje byte och jobbade alltid väldigt hårt för laget.

    Nisse Nilsson:
    – Han var ju oerhört nyttig för vårt lag varje gång han var med i landslaget. inte minst då vid VM 1957. "Sigge" var ju en sån där arbetsmyra skulle man kunna säga.

    Ledaregenskaper:
    Spelande tränare Bodens BK 1962/63-1963/64
    Spelande tränare Mora IK 1965/66-1966/67
    Tränare för Mora IK 1967/68-1970/71 och 1975/76-1976/77
    Tränare IF Tunabro 1971/72-1972/73
    Tränare IF Karlskoga/Bofors 1973/74-1974/75

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Hans Mild

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 45 i HHoF
    Född: i Stockholm den 31 juli 1934
    Död: i Stockholm den 23 december 2007

    Motivering: När Hans Mild, mer känd som "Tjalle" Mild kom till Djurgårdens IF 1955, hade han två säsonger bakom sig i vardera Karlbergs BK och IK Göta och var en löftesrik juniorlandslagman. Denne mångfacetterade idrottare blev sedermera landslagsman i bandy, fotboll och ishockey. Tjalle är den ende tillsammans med "Svenne Berka" som blivit stor grabb i både fotboll och ishockey.
    I Djurgården etablerade sig Tjalle snabbt som en riktig allroundspelare på alla forwardspositioner. Han var en slitvarg och ettermyra som aldrig klev undan när det hettade till. Tjalle var lagspelaren, hårdingen och fightern på ishockeybanan som genom sin riviga stil blev oerhört populär hos fansen och medspelarna.
    Genom sin tuffhet och framåtanda var han en given spelare i ishockeylandslaget, men det var inte alldeles lätt för Tjalle att välja mellan ishockeyn och fotbollen och vid ett par tillfällen förlorade han sin landslagsplats på grund av det.
    När VM avgjordes i Stockholm 1963 var det "Biff-kedjan" med Mild - Ulf Sterner - "Lill-Stöveln" Öberg som stod i särklass och Tjalle blev välförtjänt uttagen i VM:s All-Star lag.
    Tjalle avslutade sin karriär i Hammarby IF och lade skridskorna på hyllan 1969. En aldrig sinande kampglöd kännetecknade Tjalle i både fotboll och ishockey. Han var helt enkelt en riktig "Järnkamin". Utanför planen var Tjalle en härlig stockholmskille med mycket humor, livsglädje, familjekänsla och generositet.

    Internationella meriter:
    OS- VM- och EM-silver 1964
    VM- och EM-silver 1963
    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959

    Internationella utmärkelser: Vänsterforward i VM:s All-Star team 1963

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1954/55 och 1963/64
    59 A-landskamper, 25 mål – samt 7 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 2 mål
    1 B-landskamp 1955/56, 0 mål
    8 J-landskamper 1951/52–1952/53, 2 mål

    Har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 63

    Nationella meriter:
    Sex raka SM-guld med Djurgårdens IF: 1958, 1959, 1960, 1961, 1962 och 1963
    Spelade 13 säsonger i högsta serien och nio i SM – 117 mål

    Nationella utmärkelser: Högerforward Sveriges All-Star team 1962/63

    Han har representerat följande klubbar: Karlbergs BK, IK Göta, Djurgårdens IF, Hammarby IF

    Moderklubb: Karlbergs BK

    Ledaregenskaper:
    Tränare för Djurgårdens IF, Hammarby IF, IF Cobran, Södertälje SK, Nyköpings BIS
    Ledde Stockholm till seger i TV-pucken 1978/79

    Övrigt:
    Guldbollen som Sveriges bäste fotbollsspelare 1963/64
    31 A-landskamper i fotboll
    Två SM-guld i fotboll med Djurgårdens IF: 1959 och 1964
    180 allsvenska fotbollsmatcher för Djurgårdens IF (1954-1965) och IK Sirius (1969)
    B-landslagsman i bandy och reserv i en A-landskamp

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Hans Öberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 46 i HHoF
    Född: i Gävle den 21 november 1926
    Död: i Gävle den 9 mars 2009

    Motivering: Hans "Stöveln" Öberg tillhörde de första spelarna utanför Stockholmsområdet som togs ut till Tre Kronor och fick vara med i VM-sammanhang. Han växte upp i Hemlingby strax söder om Gävle och lär ha fått sitt smeknamn då han som liten grabb bara hade stövlar att snöra fast skridskoremmarna kring.
    Stöveln började spela hockey i Gävle GIK:s juniorlag i början av 1940-talet. 1948 gjorde han debut i hockeylandslaget och fick året därpå representera Sverige vid världsmästerskapet i Stockholm. Han tog sitt första VM-guld i Schweiz 1953 och det andra kom i Moskva 1957 – samma år som Gävle Godtemplare blev svenska mästare. SM-guldet betydde genombrottet för ishockeyn i Gävle och inspirerade andra klubbar som Brynäs IF och Strömsbro IF. Stöveln var främsta orsaken till att Gävle GIK blev en storklubb och höll sig kvar i översta eliten i omkring 15 år. Han var också en av de justaste ishockeyspelarna som förekommit på svenska rinkar. Det påstås att Stöveln hann avverka tio säsonger i högsta serien innan han drog på sig sin första 2-minutersutvisning.
    Stöveln deltog i alla Gävle GIK:s seriematcher genom åren utom en – den han missade var jumbofinalen mellan Godtemplarna och Öster 1964 då Gävle-laget förlorade och fick respass ur högsta serien. Stöveln hade då valt att spela SM-finalen i bandy med Skutskär – och så gick det som det gick...

    Internationella meriter:
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM- och EM-guld 1957
    OS- och VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    VM- och EM-guld 1953
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949

    Av IIHF utsedd till VM:s bäste forward 1953

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1947/48 och 1957/58
    126 A-landskamper, 97 mål – samt 56 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 40 mål.

    Har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 34

    Nationella meriter:
    SM-guld med Gävle GIK 1957
    Spelade 17 säsonger i högsta serien och åtta i SM – 259 matcher, 272 mål
    Delad seger i skytteligan i serien 1948/49 och 1958/59
    Vann skytteligan i serien 1957/58
    Flest mål i SM 1959/60

    Nationella utmärkelser:
    Guldpucken 1956/57 (bäste spelare i SM-slutspelet)
    Rinkens Riddare 1962/63 (årets gentleman)
    Stövelns tröja är upphängd i Gävle GIK:s hemmarink Nynäshallen

    Han har representerat följande klubbar: Gävle GIK

    Moderklubb: Gävle GIK

    Karaktär:
    "Bobby" Byström mångårig sportchef på Dagens Nyheter skrev efter Godtemplarnas SM-seger 1957:
    "Stöveln Öberg tillhör avgjort inte typen som 'ger och tar med samma varma själ'. Nej, han smyger sig snarare fram bland de mera hårdföra konkurrenterna. Får han en kraftig tackling (och det händer förstås titt och tätt) knäpper han bort den med ungefär samma min som en lord som upptäckt ett dammkorn på bästa gå-bort-chevioten. Hans snälla attityd är helt visst både en tillgång och svaghet. Den kommer sig antagligen av att han har så god teknik att han inte anser sig behöva mobilisera 'bröstvärmarna'. Hans eleganta klubbföring är ganska säkert (tyvärr) ett unikum här i landet."

    Övrigt:
    SM-guld i bandy med Skutskärs IF 1959
    Äldre bror till Carl-Göran "Lill-Stöveln" Öberg

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Åke Lassas

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 47 i HHoF
    Född: i Leksand den 21 augusti 1924
    Död: i Leksand den 16 april 2009

    Motivering: Åke Lassas, ofta kallad för "Kungen av Leksand" och "Sveriges Sologubov" var näst efter Sixten Jernberg, Dalarnas mest omskrivne idrottsman under hela 1950-talet.
    Den högerfattade Lassas började som forward i Leksand och kom med i A-laget 1940. Fyra år senare flyttade han ner på backplats, en position som visade sig vara idealisk för den uthållige dalmasen. Han var känd för sina farliga uppåkningar och gillade den kanadensiska spelstilen. Hans hårda men justa "bröstvärmare" gjorde att motståndarna allt som oftast tog en omväg runt Lassas. Man brukade skämtsamt säga att hans tacklingar gjorde sprickor i berg.
    Han vann den första guldpucken som delades ut 1955/56, och många ansåg att han även var bäste svensk i OS 1956. Lassas som var en stor personlighet både på och utanför rinken tyckte att landslagets disciplin i den OS-turneringen var under all kritik, och han var inte rädd för att säga det.
    Lassas hade ett stort Leksandshjärta och det var mycket hans förtjänst att Leksand fick en konstfryst bana 1956. Han skrapade egenhändigt ihop en stor summa pengar till detta projekt. Han var även en flitig propagandist i skolorna och hjälpte till med ungdomsishockeyn i Leksand.
    När den mångårige lagkaptenen avslutade sin långa karriär i Leksands IF 1963, hade han spelat 23 A-säsonger i föreningen. Året därpå varvade han ner med en säsong i Orsa IK. Hans matchtröja nummer 2 är numera upphissad i Tegera Arena.

    Internationella meriter:
    OS- och VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955
    VM-brons 1954
    EM-silver 1954
    OS- och VM-brons 1952
    EM-guld 1952
    VM-silver 1951
    EM-guld 1951
    VM-femma 1950
    EM-brons 1950
    VM-fyra 1949
    EM-silver 1949

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1948/49 och 1958/59
    81 A-landskamper, 2 mål – samt 34 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 2 mål

    Erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 41

    Nationella meriter: Spelade 13 säsonger i högsta serien och nio i SM – 77 mål

    Nationella utmärkelser:
    Guldpucken 1955/56
    Lidmanpressens Guldur (Dalarnas bäste idrottsman) 1954
    Ishockeyförbundets Förtjänsttecken i silver 1959

    Representerat följande klubbar: Leksands IF, IF Göta (Karlstad), Orsa IK

    Moderklubb: Leksands IF

    Karaktär:
    Klubbkamraten Ingemar Lysén om Lassas:
    "Åke kunde spela hela matcher utan att byta... Ibland då vi tappade pucken och när spelet ställde om så kunde Åke snabbt vinna den tillbaka. När man jobbade hem då så kunde man möta Åke i andra färdriktningen i full fart med att anfalla. Men det var ingen mening att följa med upp för du visste att Åke helst ville avgöra själv ha ha! Åke var ju en fantastisk pådrivare och hockeyspelare. Visserligen kunde vi vinna matcher även utan Åke då han var skadad. Men nog var han trots allt Leksands viktigaste spelare."
    "Åke var en riktig klippa i landslaget och trots att han inte var så storväxt så var han lika stark som 'Lasse' Björn." – Sven Tumba [1931-2011]

    Ledaregenskaper:
    Lagkapten i Leksand t.o.m. 1962
    Spelande tränare Leksands IF 1947/48 – 1956/57
    Tränare "från och till under säsongen" för Mora IK 1960/61
    Spelande tränare Orsa IF 1963/64
    Assisterande tränare Leksands IF 1967/68

    Övrigt: Fotboll med Leksands IF och Karlskoga IF – bandy med IFK Rättvik

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Håkan Wickberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 48 i HHoF
    Född: i Gävle den 3 februari 1943
    Död: i Gävle den 8 december 2009

    Motivering: Håkan Wickberg växte bokstavligen upp på Gävles isstadion och Nynäsplans naturis. Hans far Thure var nämligen mångårig ishockeyordförande i Brynäs IF och en legendarisk profil i lagets historia. Wickbergs A-lagsdebut i Brynäs kom redan i januari 1959 som 15-åring.
    Wickberg var en spelskapande center och den borne lagspelaren men kanske också emellanåt lite för osjälvisk i sitt spel. Hans fina spelförståelse och blick för spelet gjorde honom till en dröm för vilken ytterforward som helst. Ofta stod radarkompisen Tord Lundström för målen och Wickberg för framspelningarna. Det var ingen slump att han i ligan hade flest målgivande passningar fyra år i rad. Wickberg var även en duktig avslutare.
    Ett av Wickbergs stoltaste ögonblick var då han fick spela i landslaget tillsammans med sin store idol Sven Tumba. I Tre Kronor hade Wickberg precis som i klubblaget en mycket hög lägstanivå. Hans lojala spel och förmågan att vinna viktiga tekningar gjorde honom till en värdefull tillgång.
    Wickberg var även en god förebild för unga spelare genom sitt gentlemannamässiga uppträdande på isen och fick sällan stifta bekantskap med botbänken. Han hade en enastående förmåga att analysera både sitt eget lag och motståndarnas vilket imponerade på lagkamrater och tränare.
    Under hela 1960-talet var Wickberg och lagkamraterna de drivande krafterna bakom skapandet av den ishockeykultur som lever i Gävle än idag.
    2008 fick Håkan Wickberg sin matchtröja upphissad i hemmarinkens tak.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-brons 1974
    VM- och EM-silver 1973
    OS-fyra 1972
    VM- och EM-brons 1972
    VM- och EM-brons 1971
    VM- och EM-silver 1970
    OS- och VM-fyra 1968
    EM-brons 1968
    VM- och EM-brons 1965

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1962/63 och 1973/74
    158 A-landskamper, 52 mål – samt 21 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 9 mål.
    18 B-landskamper 1961/62 – 1966/67, 5 mål
    2 J-landskamper 1960/61, 2 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 74

    Nationella meriter:
    Sju SM-guld som spelare med Brynäs IF: 1964, 1966-1968, 1970-1972
    Ett SM-guld som lagledare med Brynäs IF: 1993
    15 säsonger i högsta serien och tolv i SM: 362 matcher – 269 mål – 264 assists – 533 poäng
    All-Star team 1967/68, 69/70, 70/71 samt 71/72

    Nationella utmärkelser:
    Skyttetrofén 1963/64 och 1965/66
    Rinkens Riddare 1969/70
    Guldpucken 1970/71
    SM-slutspelets skyttepris 1971/72

    Han har representerat följande klubbar: Brynäs IF, Falu IF, Sandvikens IK

    Moderklubb: Brynäs IF

    Karaktär:
    Landslagsmålvakten och klubbkamraten William Löfqvist om Wickberg:
    "Han hade ett riktigt Brynäshjärta. Laget och Brynäs gick alltid i första hand. Och så var det även nu på slutet, han var glad när det gick bra och engagerad i laget. Han var en riktigt klok center, som visste var alla hade varit och skulle vara. Lite skämtsamt kan man säga att han till och med visste hur jag skulle spela också."
    "Jag har nog aldrig haft en sådan klipsk och vaken spelare." – Tommy Sandlin (1944-2006)

    Övrigt:
    Spelade fotboll med Brynäs
    Spelade bandy med Skutskär
    Vann 1 DM i bandy
    Tränare i Sandvikens IK och Örebro IK

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Ronald Pettersson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 49 i HHoF
    Född: i Surahammar den 16 april 1935
    Död: i Västra Frölunda den 6 mars 2010

    Motivering: Ronald "Sura-Pelle" Pettersson, eller "Collman" som han kallades hemma i Surahammar efter den brittiskfödde skådespelaren Ronald Colman, är en av Sveriges mest meriterade ishockeyspelare.
    Från början var Sura-Pelle back både i klubblaget och i landslaget men fick sin "riktiga" plats som högerforward under VM i Västtyskland 1955. Kommande säsong formades den berömda "ungdomskedjan" med Sura-Pelle, Nisse Nilsson och Lars-Eric Lundvall som under många år var en av Tre Kronors vassaste formationer framåt.
    Under sin långa karriär var Sura-Pelle med om att spela tretton internationella mästerskap, vinna två VM-guld, två SM-guld och erhålla en mängd nationella och internationella utmärkelser.
    Allt fick ett hastigt slut i december 1967 då Sura-Pelle under en seriematch mot Västerås fastnade i isen och skadade fotleden så allvarligt att han var tvungen att sluta som aktiv.
    Han fortsatte dock som tränare under två decennier och var under denna period bland annat förbundskapten för Sveriges och Norges A-landslag.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-silver 1967
    VM-fyra 1966
    EM-brons 1966
    VM- och EM-brons 1965
    OS- VM- och EM-silver 1964
    VM- och EM-silver 1963
    VM- och EM-guld 1962
    VM-fyra 1961
    EM-brons 1961
    OS- och VM-femma 1960
    EM-brons 1960
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM- och EM-guld 1957
    OS- och VM-fyra 1956
    EM-silver 1956
    VM-femma 1955
    EM-brons 1955

    Internationella utmärkelser: Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 2004

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1954/55 och 1967/68
    213 A-landskamper, 99 mål – samt 57 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 38 mål
    1 B-landskamp 1960/61, 0 mål
    2 J-landskamper 1953/54, 5 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 50

    Nationella meriter:
    SM-guld med Södertälje SK 1956 och med Västra Frölunda IF 1965
    Spelade 14 säsonger i högsta serien och tio i SM – 263 matcher, 241 mål
    Flest mål i SM-slutspelet 1955/56
    Flest poäng i SM-slutspelet 1956/57
    Flest poäng i högsta serien 1957/58
    Flest poäng i högsta serien 1962/63

    Nationella utmärkelser:
    Högerforward i Sveriges All Star Team 1959, 1960, 1962, 1965 och 1966
    Skyttetrofén (flest poäng i grundserien) 1957/58 och 1962/63
    Guldpucken som SM-slutspelets bäste spelare säsongen 1959/1960
    Kabompokalen 1960
    Guldskridskon som bäste svenske spelare under VM i Tammerfors 1965
    Hedersmedlem Surahammars IF 2003
    Sura-Pelles tröja med nummer 14 hänger i taket i Scandinavium

    Han har representerat följande klubbar: Surahammars IF, Södertälje SK, Västra Frölunda IF

    Moderklubb: Surahammars IF

    Karaktär: En av våra första tvåvägsspelare som tack vare sitt fina spelsinne var lika bra på att ansvara för täckningen bakåt som att delta i avslutningarna

    Ledaregenskaper:
    Förbundskapten för Tre Kronor: 1974/1975 och 1975/1976
    Huvudcoach för Sveriges Team 18 under sex säsonger: 1968/1969 - 1973/1974
    Förbundskapten Norges landslag 1978/79 - 1979/1980 samt tränare för Västra Frölunda IF, Mölndal, Kometerna, KBA 67 och Partille

    Övrigt: 13 allsvenska fotbollsmatcher med IFK Göteborg 1960

    Research: Carl Gidén, Patrick Houda samt Staffan Hesselbäck

    Läs mer…
  • Lennart Johansson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 50 i HHoF
    Född: i Sundsvall den 7 juni 1941
    Död: i Gävle den 23 oktober 2010

    Motivering: Få svenska idrottsmän har haft en sådan okuvlig vilja, spelglädje och varit så principfast som Lennart Johansson, "Tigern" kallad. Han växte upp i Skönberg utanför Sundsvall. Han började med fotboll och bandy men blev mer tagen av ishockey där det var mer fart och fläkt enligt honom själv. Han debuterade i Heffners IF:s juniorlag, blev skyttekung i Division 3, och var snart känd som "Heffners Tumba" i lokal media. Efter en tvåårig sejour i Wifsta/Östrand kom han 1962 till Brynäs IF, en klubb han blev trogen resten av sin karriär.
    Den store centern var ingen skridskovirtuos, men han jobbade alltid hårt på att förbättra sin skridskoåkning. Hans styrka var framförallt att han aldrig tappade gnistan i sitt spel. Tigerns oömma spelstil och hans roll som pådrivare och ledargestalt var oväderliga egenskaper i både klubblag och landslag. Tigern var domptören och inspiratören som inte lämnade någon oberörd.
    Att det endast blev 34 A-landskamper berodde till stor del på att han hade oturen att spela i landslaget samtidigt som de fantastiska centrarna Sven Tumba, "Akka" Andersson och "Nisse" Nilsson.
    Den hårda tempoträningen i Brynäs i början av 60-talet passade Tigern perfekt och hann vann inte mindre än sju SM-tecken som spelare samt ett som tränare för klubben.

    Internationella meriter:
    OS- VM- och EM-silver 1964

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1960/61 och 1964/65
    34 A-landskamper, 4 mål – samt 6 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 6 mål.
    9 B-landskamper 1960/61 – 1963/64, 1 mål
    4 J-landskamper 1959/60, 5 mål

    Nationella meriter:
    Sju SM-guld som spelare med Brynäs IF: 1964, 1966-1968, 1970-1972
    Ett SM-guld som tränare med Brynäs IF: 1980
    Spelade tolv säsonger i högsta serien och tio i SM: 261 matcher – 111 mål – 93 assists – 204 poäng

    Han har representerat följande klubbar: Heffners IF, Wifsta/Östrands IF, Brynäs IF

    Moderklubb: Heffners IF

    Karaktär:
    Legendariske sportjournalisten i DN, Bobby Byström skrev följande om Tigern:
    "Hans publika framgång beror inte minst på att han är en strålande fighter i ordets bästa betydelse och som vi vet älskar världen en fighter. Men han bär också på stora speltekniska kvalifikationer och i honom finner man en cementerad vilja, vältrimmade muskler och utsökt disciplinerad pucktalang."
    Smeknamnet "Tigern" fick han enligt egen utsago hemma i Skönberg, då han i unga år var fotbollsmålvakt. Hans spelstil liknade en rysk målvakts som av Sundsvalls-publiken fått smeknamnet Tigern efter det att hans fotbollslag hade varit på besök i staden.
    Bland sina närmaste var han dock kort och gott känd som "Johan".

    Övrigt:
    Tränade Brynäs IF 1979/80 samt 1981/82
    Tränade Vikingarna (Sverige B)

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Eilert Määttä

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-05-17
    Spelare, invald som nummer: 51 i HHoF
    Född: i Kiruna den 22 september 1935
    Död: i Södertälje den 7 maj 2011

    Motivering: Eilert Määttä blev "Garvis" med hela svenska folket vintern 1957 efter att ha slagit in kvitteringen till 4-4 mot Sovjet på Leninstadion inför 50 000 ryssar. Tre Kronor behövde minst oavgjort för att ta VM-guldet och Garvis mål avgjorde saken.
    Garvis hade tidigare spelat fram till 4-3-målet när han tolv minuter från slutet tog saken i egna händer.
    Han har själv berättat:
    - Jag lyckades rafsa åt mig pucken i det allmänna tumultet och åkte mot målet längs den förlängda mållinjen. De ryska backarna trodde att jag skulle passa bakåt, målvakten lämnade första stolpen. Jag siktade och drämde till och pucken smet in.
    Garvis började spela ishockey i Kiruna AIF varifrån ryktet om hans talang spreds till allsvenska Skellefteå AIK. Efter viss övertalning flyttade han inför säsongen 1956/57 till Västerbotten och slog igenom direkt utan att ha spelat i vare sig junior- eller ungdomslandslag. Snabbt skapades den berömda "myggkedjan" med Garvis som högerforward, "Akka" Andersson som center och Karl-Sören Hedlund som vänsterforward. Redan första säsongen i Skellefteå fick Garvis göra debut i Tre Kronor – och bara några veckor senare bar det av till VM i Moskva.
    1962 fick han uppleva en ny VM-triumf i Colorado Springs. Määttäs kedja med Tumba som center och Uno "Garvis" Öhrlund som vänsterforward gjorde 21 mål och släppte in noll. Ett rekord som står sig än idag.
    I en intervju har Tumba sagt:
    - Det är bara att hålla sig framför mål och ha klubban i isen så gräver Garvis fram pucken. Ibland tror man att det finns två puckar på isen.
    Säsongen 1963/64 kom han till Södertälje där brodern Sören spelade sedan några år tillbaka. Här övergick Garvis efter tre säsonger till att spela högerback och som sådan avslutade han sin karriär i Tre Kronor med ett VM-silver i Wien 1967.
    Garvis fortsatte i SSK t.o.m. säsongen 1971/72 varefter han varvade ner i Åkers IF.
    Garvis Määttä var den förste ishockeyspelaren från Kiruna som värvades till en klubb i högsta serien. Många skulle följa efter honom.

    Internationella meriter:
    VM- och EM-silver 1967
    VM- och EM-brons 1965
    OS- VM- och EM-silver 1964
    VM- och EM-silver 1963
    VM- och EM-guld 1962
    VM- och EM-guld 1957

    Landskamper:
    Spelade i Tre Kronor mellan 1956/57 och 1966/67
    110 A-landskamper, 32 mål – samt 15 övriga matcher (mot klubblag etc.) med A-landslaget, 11 mål

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 57

    Nationella meriter: Spelade 16 säsonger i högsta serien och 14 i SM: 364 matcher – 176 mål – 164 assists – 340 poäng

    Han har representerat följande klubbar: Kiruna AIF, Skellefteå AIK, Södertälje SK, Åkers IF

    Moderklubb: Kiruna AIF

    Karaktär:
    Garvis var högerfattad liten och satt, bara 170 cm lång, hård i kroppen men juste.
    Brodern Östen har berättat:
    – Han var rätt snabb, tuff, envis och hade en otrolig blick för spelet. Han dök upp där det behövdes.

    Ledaregenskaper: Efter sin aktiva tid var Garvis Määttä under många år verksam som tränare. Han matchade Södermanland till distriktets första TV-puckseger 1978 och tränade dessutom Pojklandslaget, Huddinge IK, Djurgårdens IF, Åkers IF, SPAIF, Gnesta IK och Södertälje SK:s juniorlag

    Research: Carl Gidén och Patrick Houda

    Läs mer…
  • Lars-Eric Lundvall

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Invald som spelare nummer: 52 i HHoF
    Född: I Karlskoga den 3 april 1934

    Motivering:

    "Världs- och europamästare 1962 och svensk mästare två gånger, dels med Södertälje SK 1956 och dels med Västra Frölunda 1965. Lars-Erics och Ronald "Sura-Pelle" Petterssons övergång från SSK till Frölunda väckte enorm uppståndelse på den tiden. De blev föreståndare för en bensinstation i Göteborg och det var någonting mycket stort då.
    Lars-Eric Lundvall var en av de stora i Tre Kronor under åren 1955-65 och inte minst den så kallade Ungdomskedjan, där han firade triumfer tillsammans med nämnde "Sura-Pelle" och Nisse Nilsson. Han var en mycket god skridskoåkare och dessutom pålitlig målskytt och härjade varje säsong i toppen av skytte- och poängligan i de allsvenska ligorna.
    Lars-Eric var också en mycket god sportsman och lite av en Rinkens Riddare i det mesta han uträttade. Ett pris han också erhöll säsongen 1964/1965. Han kom ursprungligen från Karlskoga och IFK Bofors, men det var i Södertälje SK han fick sitt stora genombrott.
    Det var dock i Göteborg och Västra Frölunda han bosatte sig för gott. Närheten till hockeyn och Scandinavium släppte han aldrig. Han var ju också tränade i Frölunda efter sin aktiva karriär.
    Två OS-år, 1960 och 1964 var hans stora under inte mindre än tolv säsonger i Tre Kronor."

    Internationella meriter: OS-silver 1964, VM-silver 1964, EM-silver 1964, VM-silver 1963, EM-silver 1963, VM-guld 1962, EM-guld 1962, OS-femma 1960, VM-femma 1960, VM-fyra 1959, VM-brons 1958, EM-silver 1958, VM-guld 1957, EM-guld 1957, OS-fyra 1956, VM-fyra 1956, EM-silver 1956, VM-femma 1955

    Poängbäste svensk i OS/VM 1960, 7 matcher, 8 mål, 4 assist, 12 poäng

    Delat poängbäste svensk i OS/VM 1956, 7 matcher, 4 mål, 1 assist, 5 poäng

    Landskamper: 190 A, 0 B, 5 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 47

    Nationella meriter: Erövrade SM-guld med Södertälje SK 1955/1956 och med Västra Frölunda IF 1964/1965

    Nationella utmärkelser: Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team två gånger, 1959 och 1960. Erhöll utmärkelsen Skyttetrofén till den som gjort flest poäng i högsta serien (grundserien) 1961/1962. Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongen 1963/1964. Erhöll utmärkelsen Rinken riddare säsongen 1964/1965.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under tolv års tid, 1954-1965

    Han har representerat följande klubbar: IFK Bofors, Södertälje SK, IFK Bofors, Södertälje SK, Västra Frölunda IF, Vasa HC, IF Demonerna

    Moderklubb: IFK Bofors

    Ledaregenskaper: Har varit tränare i Västra Frölunda IF

    Övrigt: Debuterade som 14-åring i Bofors A-lag 1948. Spelade samma år i Bofors pojklag, juniorlag samt A-lag.

    Debuterade som 16 åring i juniorlandslaget 1950.

    Delat poängbäst i OS/VM 1956, 7 matcher, 4 mål, 1 assist, 5 poäng.

    Poängkung i Tre Kronor i OS/VM 1960, 7 matcher, 8 mål, 4 assist, 12 poäng

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Kjell Svensson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Invald som spelare nummer: 53 i HHoF
    Född: I Åkers Styckebruk den 10 september 1938

    Motivering: ”Många menar att Kjell Svensson tillsammans med Leif ”Honken” Holmqvist är vår bäste målvakt genom tiderna och även om det poppat upp enorma keepers i modern tid finns det inte många som säger emot.

    Kjell kallades ofta ”Mistluren”, vilket härstammade från den enorma röstresurs han hade och som han dirigerade sitt lag, främst då under i Södertälje SK. Han blev under tiden i SSK den förste svenske målvakt som gjorde mål på elitnivå.

    Han var med och vann SM med SSK 1956 och hade sin storhetstid under åren 1956-67 då han också representerade Tre Kronor. Sin bästa turnering, ja, sin absolut bästa match också, kom 1963 vid VM på Johanneshov mot Sovjet då ”Kronorna” vann med 2-1. Kjell Svenssons spel i den matchen var indirekt det som mest bidrog till den meriterande svenska segern.

    Kjell Svensson hade, som den målvakt han var, en enorm speluppfattning och självklart var det också det som inspirerade honom att leda sina lag så högljutt.

    Hans förebild som målvakt var kanadensaren Jack Simeon. Kjell fick också chansen att tillsammans med klubbkamraten ”Lill-Stöveln” Öberg åka över och testa spel för Toronto Maple Leafs. Något kontrakt blev dock inte.

    Efter sin aktiva karriär var han framgångsrik ledare och tränare inte bara i Södertälje SK utan också förbundskapten för Tre Kronor.”

    Internationella meriter:

    VM-silver 1967, EM-silver 1967, VM-brons 1965, EM-brons 1965, OS-silver 1964, VM-silver 1964, EM-silver 1964, VM-silver 1963, EM-silver 1963, VM-guld 1962, EM-guld 1962, VM-fyra 1961, EM-brons 1961, OS-femma 1960, VM-femma 1960, EM-brons 1960

    Internationella utmärkelser: Av pressen framröstad som målvakt i VM:s All Star Team 1963

    Landskamper: 143 A, 0 B, 4 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 60

    Nationella meriter: Svensk mästare med Södertälje SK säsongen 1955/1956

    Nationella utmärkelser: Framröstad som målvakt i Sveriges All Star Team fyra gånger: säsongerna 1959/1960, 1960/1961, 1962/1963 och 1963/1964

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under tolv års tid, 1956-1967

    Han har representerat följande klubbar: Åkers IF, Södertälje SK, Tabergs SK, AIK, Södertälje SK

    Moderklubb: Åkers IF

    Ledaregenskaper:

    Ledamot i Svenska Ishockeyförbundets styrelse säsongen 1986/1987

    Förbundskapten för Tre Kronor under två säsonger 1972/1973 och 1973/1974

    VM-brons 1974, EM-brons 1974, VM-silver 1973, EM-silver 1973

    Var tränare i Södertälje SK under fyra års tid på 1970-talet

    Övrigt: Som 16-åring debuterade han i Södertälje SK:s A-lag

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Bert-Olov Nordlander

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Invald som spelare nummer: 54 i HHoF
    Född: I Sundsvall den 12 augusti 1938

    Motivering:

    "En produkt av den fina plantskolan i Wifsta Östrand, sedermera Timrå. Bert-Olov utvecklades till en av våra tuffaste backar. Han tog för sig bra på rinken, men oftast på ett juste sätt. Han debuterade i Wifsta Östrands A-lag redan som 15-åring. Kuriosa är att han i Timrå växte upp på samma gata som Eje Lindström och "Lill-Strimma" Svedberg.
    Han var med och blev världsmästare 1962 i Colorado Springs i ett av de mest legendariske lag Tre Kronor ställt på isen.
    Bert-Olov var spelaren som växte med uppgiften, duktig passningsspelare och duktig på att lösa problem som uppstod i egen zon. Han blev landslagsspelare redan som 18-åring och som 25-åring övergav han Medelpad och flyttade till Stockholm och AIK, där han för alltid räknas som en av föreningens stora genom tiderna. Det blev totalt tio säsonger för Bert-Olov i AIK, som avrundande sin karriär i Nacka och Hammarby.
    Hans absoluta genombrott kom 1960 i OS i Squaw Valley. Dåvarande landslagsbasen Herman Carlsson rankade då Bert-Olov som Tre Kronors bäste back.
    Bert-Olov bildade då backpar med Roland Stoltz, vilket han även gjorde då Tre Kronor vann VM-guld 1962 i Colorado Springs.
    Bert-Olov själv klassar den legendariska segern med 2-1 mot Sovjet vid VM 1963 på Johanneshov som hans största ishockeyminne. Han spelade för övrigt fram till Nisse Nilssons avgörande segermål."

    Internationella meriter: OS-fyra 1972, VM-brons 1971, EM-brons 1971, VM-silver 1969, EM-silver 1969, OS-fyra 1968, VM-fyra 1968, EM-brons 1968, VM-silver 1967, EM-silver 1967, VM-brons 1965, EM-brons 1965, OS-sillver 1964, VM-silver 1964, EM-silver 1964, VM-silver 1963, , EM-silver 1963, VM-guld 1962, EM-guld 1962, VM-fyra 1961, EM-brons 1961, OS-femma 1960, VM-femma 1960, EM-brons 1960

    Landskamper: 195 A, 1 B, 0 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 58

    Nationella utmärkelser: Han erhöll utmärkelsen Guldsridskon till bäste svenske spelare i VM eller OS två gånger: 1960/1961 och 1967/1968. Han har blivit invald som back i Sveriges All Star Team sex gånger: 1961, 1962, 1963, 1968, 1969, 1971. Han erhöll utmärkelsen Guldpucken som bäste spelare i SM-slutspelet säsongen 1966/1967. Han erhöll TKS – 52 (en supportergrupp) uppmuntringspris för goda insatser under VM säsongen 1968/1969

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 17 års tid, 1957-1973

    Han har representerat följande klubbar: Wifsta/Östrands IF, AIK, Nacka SK

    Moderklubb: Wifsta/Östrands IF

    Övrigt: Som 15-åring debuterade han i Wifsta/Östrands IF i Division 1. Den förste AIK:are som erhållit utmärkelsen Guldpucken. AIK har hissat hans tröjnummer 5 under taket i Johanneshovs Isstadion

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Bo Tovland

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-12-18
    Invald som ledare nummer: 55 i HHoF
    Född: I Stockholm den 2 november 1936

    Motivering: Bo Tovland är en av svensk ishockeys verkliga veteraner på ledarsidan. Förutom att han var ledamot i Svenska Ishockeyförbundets styrelse 1981-2002, varav åtta år som vice ordförande har han arbetat i olika kommittéer sedan 1961.

    För den breda allmänheten då det gäller ishockey är det dock som ledare i olika landslag som Bo Tovland gjort sig mest känd. De flesta blivande stora stjärnor har passerat via Bosses argusögon, men även smittats av hans humoristiska och karaktäristiska läggning. Få har som honom passat som manager, lagledare, ja, allt i allo i de olika landslagen vare det rört sig om pojk-, junior- eller A-landslag.

    Hans framgångar är enorma med bland annat ett OS-guld och tre VM-guld. Bo Tovland var också överledare för det historiska JVM-lag, som 1981 tog Sveriges första guld i de sammanhangen – en händelse det skulle ta 31 (!) år att upprepa.

    Bo Tovland har framgångsrikt arbetat som ledande person i organisationen för inte mindre än sju VM-turneringar.

    Han har också valts in i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame. En av motiveringarna där var att Bo Tovland varit en drivande kraft i svensk ishockey i mer än fem decennier.

    Vad det gäller den saken är det bara att instämma.

    Internationella utmärkelser: Invald i Internationella Ishockeyförbundets IIHF Hall of Fame i kategorin får ishockeysportens utveckling, Paul Loicq Award. En del av motiveringen var att han varit en drivande kraft i svensk ishockey i mer än fem decennier. 

    Nationella utmärkelser: Han har erhållit följande utmärkelser:

    Prinsens Plakett av Sveriges Centralförening för idrottens främjande 2005

    H.M. Konungens medalj i silver i 8:e storleken i högblått band 1996

    Svenska Ishockeyförbundets medalj i guld 1988

    Svenska Ishockeyförbundets förtjänsttecken i guld 1986

    Riksidrottsförbundets förtjänsttecken

    Ledar/yrkeskarriär, internationellt: Arbetade i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, sportkommitté i åtta år och i utvecklingskommittén i fem år

    Ledar/yrkeskarriär, nationellt: Ledamot i Svenska Ishockeyförbundets styrelse 1981-2002 varav åtta år som vice ordförande. Arbetat i olika SIF-kommittéer sedan 1961.

    Förtroendevald inom Stockholms Ishockeyförbund i fyra år.

    Leadmot i Sveriges Olympiska Kommittés valberedning i 20 år 1985-2005 varav 14 år som vice ordförande.

    Lagledare för Tre Kronor i tre OS varav ett OS-guld, nio VM varav tre VM-guld, samt tre Canada Cupturneringar.

    Lagledare för Sveriges J20 landslag under fem säsonger 1976/1977-1980/1981. På dessa fem JVM erövrade Sverige ett guld, ett silver och två brons.

    Lagledare för Sveriges J18-landslag under elva säsonger 1968/1969-1976/1977 samt 1978/1979-1979/1980. På dessa elva JEM erövrade Sverige tre guld, fyra silver och två brons.

    Han har arbetat i ledande positioner i sju VM-turneringars organisationer:

    Competition manager för VM i Stockholm 2013

    Ledamot i VM-organisationen för VM i Stockholm 2012

    Deputy General Secretary i VM i Riga 2006

    Ledamot i organisationskommittén för VM i Göteborg, Jönköping och Karlstad 2002

    VM-generalsekreterare för VM i Stockholm och Gävle 1995

    VM-generalsekreterare för VM i Stockholm och Södertälje 1989

    Biträdande VM-generalsekreterare för VM i Stockholm och Södertälje 1981

    Yrkeskarriär: Arbetade 23 år som VD för Fastighets AB Stockholm City. Arbetade tio år som ekonomichef för Sergel-Byggen AB. Arbetade innan dess som banktjänsteman.

    Läs mer…
  • Tomas Jonsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2013-01-25
    Invald som spelare nummer: 56 i HHoF
    Född: I Falun den 12 april 1960 

    Motivering: "Ett av många underbarn i svensk ishockey och en av fyra svenska spelare som vunnit allt – OS, VM, Stanley Cup och SM.

    Han vann SM-guld i MoDo AIK 1979 som junior och spelade den säsongen i tre olika landslag – juniorlandslaget, B-landslaget Vikingarna och Tre Kronor.
    Det var vid OS i Lillehammer 1994 han blev en av svensk ishockeys legender genom att då vinna OS-guld. Redan tidigare hade han SM-, Stanley Cup och VM-guld. Han lämnade Sverige för NHL och New York Islanders 1981 och vann därefter Stanley Cup två år i rad under storhetstiden på Long Island.
    Tomas Jonssons läromästare blev Tommy Sandlin och då denne bestämde sig för att lämna Gävle och Brynäs sommaren 1976 för MoDo AIK följde Tomas med från Falun, då bara 16 år. Att han i det läget gjorde rätt står ställt bakom allt tvivel då vi i dag tittar tillbaka på en fantastisk karriär som spelande back.
    Just spelande back passar bra på Tomas som levde mycket på sin skridskoåkning och speluppfattning.
    Redan i TV-pucken såg man vad spelaren Tomas Jonsson hade inombords. Han fick då "Lill-Strimma"-priset som turneringens bäste back och erhöll sedan fina utmärkelser i stort sett varje säsong han spelade.
    Cirkeln slöts för Tomas Jonsson när han återvände till Dalarna efter karriären i NHL."

    Internationella meriter:

    VM-silver 1995, OS-guld 1994, VM-guld 1991, EM-silver 1991, VM-silver 1990, EM-guld 1990, Canada Cuptrea 1987, VM-silver 1986, EM-silver 1986, Canada Cupfemma 1981, VM-silver 1981, EM-silver 1981, OS-brons 1980, VM-brons 1979, EM-brons 1979, JVM-brons 1980, JVM-brons 1979, JVM-silver 1978

    NHL:

    Vann Stanley Cup med New York Islanders två gånger 1981/1982 och 1982/1983.

    NHL-grundserien:

    Säsonger: 8
    Matcher: 552
    Mål: 85
    Assist: 259
    Poäng: 344
    Utvisningsminuter: 482

    Stanley Cupslutspelet:

    Säsonger: 8
    Matcher: 80
    Mål: 11
    Assist: 26
    Poäng: 37
    Utvisningsminuter: 92

    Internationella utmärkelser: Av pressen inröstad som back i All Star Team i junior-VM 1980.
    Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 2000.

    Landskamper: 200 A, 2 B, 34 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 110

    Nationella meriter: Vann SM-guld med MoDo AIK 1978/1979

    Nationella utmärkelser: Han erhöll utmärkelsen Lill-Strimmastipendiet som TV-puckens bäste back 1975. Han utsågs till Årets junior säsongen 1977/1978. Av pressen inröstad som back i Sveriges All Star Team fyra gånger 1979, 1980, 1990, 1995. Han erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1994/1995.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 19 års tid 1978-1996

    Han har representerat följande klubbar: Falu IF, MoDo AIK, New York Islanders, Edmonton Oilers, Leksands IF

    Moderklubb: Falu IF

    Karaktär: Oerhört stabil i sitt uppträdande, bra lagspelare.

    Ledaregenskaper: Har varit tränare för Falu IF, Leksands IF, Brynäs IF, Tre Kronor, och Esbjerg, Danmark, samt är nu, 2011/2012, inne på sin tredje säsong som assisterande coach för Danmark (VM-åtta 2010, VM-elva 2011).

    Assisterande coach för Juniorkronorna/Team 20 säsongen 1999/2000 (JVM-femma för U20 2000).

    Assisterande coach för Småkronorna/Team 18 säsongen 2003/2004 (JVM-femma för U18 2004)

    Övrigt: Tomas Jonsson ingår i den exklusiva gruppen spelare som vunnit såväl OS, VM som Stanley Cup. Ett VM-guld: 1991. Ett OS-guld: 1994. Två Stanley Cup: med New York Islanders 1981/1982 och 1982/1983.

    Läs mer…
  • Tomas Sandström

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Invald som spelare nummer: 57 i HHoF
    Född: I Jakobstad, Finland, den 4 september 1964

    Motivering: En enormt laglojal spelare, som aldrig gav slaget förlorat utan kämpade till sista blodsdroppen. Tomas växte upp tillsammans med Ulf Samuelsson i Fagersta och med tiden skulle det visa sig att de två skulle bli verkligt stora profiler i den svenska ishockeyn. Sedan han efter JVM på hemmaplan valts till Årets Junior blev det Brynäs IF, där han debuterade i Elitserien som 18-åring. 23 mål och 14 assists, totalt 37 poäng blev det på de 36 matcherna debutsäsongen. Efter en andra säsong i Brynäs blev det NHL och New York Rangers, där han också gjorde en succésäsong under debutåret. Det blev 59 poäng, varav 14 mål, på de 74 matcher han spelade. Totalt gjorde han hela 983 matcher i NHL, varav 394 mål och totalt 857 poäng, ett alldeles strålande facit. Under lockoutåret 1994-95 spelade Tomas i Malmö IF, där han också avslutade sin så framgångsrika säsong. Han gjorde sig känd för att producera poäng och mål i massor vilken liga och vilket lag han än spelade i. Totalt representerade Tomas fem klubbar i NHL, i Los Angeles Kings spelade han bl a med Wayne Gretzky och i Detroit Red Wings vann han Stanley Cup. Under hela 18 års tid representerade han Tre Kronor – från 1983-2000. Höjdpunkten här var VM 1987 i Wien, då Tr4e Kronor vann VM för första gången på 25 år. Han var också med då Tre Kronor spelade final i Canada Cup mot hemmanationen Team Canada 1984.

    Internationella meriter:

    OS-femma 1998, Canada Cuptrea 1991, VM-fyra 1989, VM-guld 1987, VM-sexa 1985, Canada Cuptvåa 1984, OS-brons 1984

    NHL: Vann Stanley Cup med Detroit Red Wings 1996/1997

    Erhöll utmärkelsen Viking Award 1986/1987 (de svenska NHL-spelarna röstar fram bäste svensk i NHL:s grundserie)

    Grundserien

    Säsonger: 15
    Matcher: 983
    Mål: 394
    Assist: 462
    Poäng: 856
    Utvisningsminuter: 1193

    Slutspelet

    Säsonger: 12
    Matcher: 139
    Mål: 32
    Assist: 49
    Poäng: 81
    Utvisningsminuter: 183

    Internationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM 1983. Av JVM-direktoratet utsedd till JVM-turneringens bäste forward 1983.

    Landskamper: 77 A, 5 B, 37 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 144

    Nationella meriter: Utsågs till årets junior säsongen 1981/1982

    Nationella utmärkelser: Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 1987

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 18 års tid 1983-2000

    Han har representerat följande klubbar: Fagersta AIK, Brynäs IF, New York Rangers, Los Angeles Kings, Pittsburgh Penguins, Malmö IF, Pittsburgh Penguins, Detroit Red Wings, Anaheim Mighty Ducks, Malmö IF, MIF Redhawks

    Moderklubb: Fagersta AIK

    Karaktär: Kämpe, lagspelare, uppoffrande i sitt spel med hela tiden laget i främsta rummet.

    Ledaregenskaper: Kunde stundtals ensam dra med sig laget till framgång med det han visade på isen med framförallt sin kampvilja.

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Jörgen Jönsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-12-18
    Spelare, invald som nummer: 58 i HHoF
    Född: I Ängelholm den 29 september 1972

    Motivering: Det finns många spelare i svensk ishockey, som enormt många respekterar när man hör namnet. Nämn namnet Jörgen Jönsson och de allra flesta nickar instämmande. En rödhårig skåning, som verkligen lyckats. Fostrades i Rögle BK i Ängelholm, flyttade till Karlstad och Färjestads BK, där han stannade för gott. Det var under säsongen 2006-07 som Jörgen blev tidernas meste spelare i Tre Kronor. Totalt blev det 285 landskamper och visst rä det fantastiskt att det på andra plats återfinns en annan f d Rögle BK-spelare, nämligen Jonas Bergqvist med 272 landskamper. Jörgen Jönsson blev helt unik då han 2006 vann tre stora guld – OS i Turin, SM med Färjestad och VM i Riga. Han har alltid varit en närmast sagolik och lojal lagspelare, men ändå på sitt sätt kompromisslös. Han kunde också fått en stor karriär i NHL, men nöjde sig med bara en säsong i Nordamerika. I Färjestad blev han med åren en av många hörnpelare och har efter sin aktiva karriär fortsatt som ledare i föreningen. Hans lojalitet visade han många gånger i landslaget, där han ofta spelade i tröja nummer 21. Anslöt Peter Forsberg till Tre Kronor från NHL överlämnade han direkt 21:an och spelade själv i tröja nummer 72.

    Internationella meriter:
    VM-fyra 2007, VM-guld 2006, OS-guld 2006, VM-fyra 2005, World Cup o Hockeyfemma 2004, VM-silver 2004, VM-silver 2003, VM-brons 2002, OS-femma 2002, VM-brons 2001, VM-sjua 2000, VM-brons 1999, VM-guld 1998, VM-silver 1997, VM-brons 1994, OS-guld 1994
    Har bland män spelat flest landskamper (285) av alla svenska spelare.

    Har bland män spelat flest VM-matcher (103) av alla svenska spelare.
    Vann säsongen 2005/2006 den unika trippeln OS-guld, VM-guld och SM-guld

    Landskamper: 285 A, 16 B, 2 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 156

    Nationella meriter: Svenska mästare med Färjestads BK fem gånger, 1997, 1998, 2002, 2006, 2009. Han har gjort flest matcher, 163, i Elitseriens SM-slutspel 1975/1976-2010/2011. Han har gjort flest poäng, 123, i Elitseriens SM-slutspel 1975/1976-2010/2011. Han har gjort flest mål, 49, i Elitseriens SM-slutspel 1975/1976-2010/2011. Han har gjort flest assist, 74, i Elitseriens SM-slutspel 1975/1976-2010/2011.

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1996/1997. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1999. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team tre gånger, 2001, 2004 och 2006. Erhöll utmärkelsen Rinken riddare säsongen 2008/2009.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid, 1993-2007

    Han har representerat följande klubbar: Rögle BK, Färjestads BK, New York Islanders, Mighty Ducks of Anaheim, Färjestads BK

    Moderklubb: Rögle BK

    Ledaregenskaper: Har varit lagledare i Färjestads BK, är assisterande coach i Färjestads BK

    Källor: Wikipedia, www.eliteprospects.com och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Tommy Salo

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Invald som spelare nummer: 59 i HHoF
    Född: I Surahammar 1 februari 1971

    Motivering: Tommy Salo är målvakten som för alltid blev ihågkommen för helt fel sak och inte fick den hyllning i Sverige han borde ha fått. Det var missen mot Vitryssland vid OS i Salt Lake City 2002 som för alltid förföljde Tommy Salo. Däremot uppmärksammades Salo alldeles för lite för den fantastiska insats han gjorde vid det historiska OS:et i Lillehammer 1994 då Tre Kronor vann sitt första OS-guld. Peter Forsberg och hans sagolika straff i all ära, men hade inte Tommy Salo därefter gjort sin fantastiska räddning på Paul Kariyas straff, som definitivt avslutade rysaren hade också Forsbergs straff hamnat i skymundan. Detta är också något som ödmjuke Peter Forsberg ofta påpekat. Tommy Salo ställe alltid upp då Tre Kronor kallade och storspelade vid en mängd VM-turneringar. Främst minns vi VM i Zürich i Schweiz då Tre Kronor blev världsmästare. I tre matcher mot Finland – först i gruppspelet och sedan i två finaler – höll Salo nollan mot Finland. En i historien mycket stark bedrift. Trots en del turbulens och en hel del motgångar i NHL kämpade han tappert under drygt tio säsonger. Han började i New York Islanders 1993/1994, som han representerade i fyra och en halv säsong, sedan blev det fem och en halv säsong i Edmonton Oilers och han avslutade NHL med en kort sejour i Colorado Avalanche. Sin målvaktskarriär började han i Surahammars IF och avslutade 2006/2007 i Frölunda. 1992/1993 förde han Västerås IK till serieseger i Elitserien. Under lockoutåret 2004/2005 spelade han för MODO Hockey. För alltid ihågkommen som en ytterst lojal lagspelare.

    Internationella meriter: World Cup of Hockeyfemma 2004, VM-silver 2003, VM-brons 2002, OS-femma 2002, VM-brons 2001, VM-sjua 2000, VM-brons 1999, VM-guld 1998, OS-femma 1998, VM-silver 1997, World Cup of Hockeytrea 1996, VM-brons 1994, OS-guld 1994, JUNIOR-VM FÖR U20, JVM-sexa 1991

    NHL

    NHL-grundserien:
    Säsonger: 10
    Matcher: 526
    Insläppta mål per match: 2.55
    Stanley Cupslutspelet:
    Säsonger: 6
    Matcher: 22
    Insläppta mål per match: 2.54

    Internationella utmärkelser: Utsedd till målvakt i IHL All Star National Team I 1995. vann James Norris Memorial Trophy (minst insläppta mål i IHL) 1995. Vann Garry F. Longman Trophy (baste nykomling i IHL) 1995. Vann James Gatshene Memorial Trophy (mest värdefulle spelare i IHL) 1995. Delade James Norris Memorial Trophy (minst insläppta mål i IHL) 1996. Vann Poile Trophy med värdefulle spelare i IHL-slutspelet) 1996. Invald som målvakt i VM:s All Star Team 1997, 1998 och 1999. Av VM-direktoratet utsedd till VM:s bäste målvakt 1997 och 1999. Spelade i NHL All Star Game två gånger 2000 och 2002

    Landskamper: 112 A, 27 B, 16 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 158

    Nationella utmärkelser: Av pressen inröstad i Sveriges All Star Team fyra gånger 1997, 1998, 1999 och 2002. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1997

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under tolv år, 1993-2004

    Han har representerat följande klubbar: Surahammars IF, Västerås IK, IK Westmannia-Köping, Västerås IK, Denver Grizzlies, New York Rangers, Utah Grizzlies, New York Islanders, Edmonton Oilers, Colorado Avalanche, MODO Hockey, Frölunda HC

    Moderklubb: Surahammars IF

    Ledaregenskaper: Tränare i Kungälvs IK, Tränare i IK Oskarshamn, sportchef i IK Oskarshamn och för närvarande sportansvarig i Leksands IF

    2012/2013 - Sportansvarig för Leksands IF i HockeyAllsvenskan

    2011/2012 - Sportchef samt assisterande coach för Leksands IF i HockeyAllsvenskan

    2010/2011 - Sportchef för IK Oskarshamn i HockeyAllsvenskan, Sportchef för Leksands IF i HockeyAllsvenskan

    2009/2010 - Huvudcoach för IK Oskarshamn i HockeyAllsvenskan, Huvudcoach för Kungälvs IK i Division 1 F

    2008/2009 - Huvudcoach för Kungälvs IK i Division 1 F

    2007/2008 - Huvudcoach för Kungälvs IK i Division 1 F

    Övrigt: Höll nollan i sin första landskamp för Tre Kronor borta mot Norge (5-0) i Oslo den 4 april 1993

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Bengt-Åke Gustafsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Spelare, invald som nummer: 60 i HHoF
    Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame: 2003
    Född: I Karlskoga den 23 mars 1958
    Motivering: ”Kanske den mest listige och taktiske svenske spelaren genom tiderna. Han spelade en mycket stor roll när Tre Kronor för första gången på 25 år blev världsmästare 1987 i Wien. Han blev Tommy Sandlins och Curre Lindströms förlängda arm ute på isen och tog på sig ett stort ansvar. Annars gick debatten hög hemmavid då han togs ut till turneringen. Bengt-Åke spelade vid tillfället i ettan med Bofors och många experter menade att han var alldeles för tempofattig för att hänga med i ett VM.

    Bengt-Åke såg dock till att alla experter fick ställa sig vid skampålen och var vid tillfället en av de bästa playmakers i hela hockeyvärlden. Han firade stora triumfer med sin långa klubba, som, blev ett slagstrollspö. Hans skridskoåkning hade mycket i övrigt att önska, men med sin underbara speluppfattning och förmåga att tänka minst ett drag före motståndarna vann han is.

    I Washington Capitals i NHL är han för alltid lite av en legend, vilket han också blev i österrikiska Feldkrich, där han blev Europamästare.

    Hans enorma ishockeykunnande visade sig också som ledare och han är ännu den ende förbundskapten som vunnit OS och VM samma år, detta 2006 i Turin och Riga. Hans listighet och taktiska kunnande kom också väl till pass här.”

    Internationella meriter:

    OS-femma 1992, VM-guld 1991,  EM-silver 1991, Canada Cuptrea 1987, VM-guld 1987, Canada Cuptvåa 1984, VM-fyra 1983, EM-brons 1983, VM-silver 1981, EM-silver 1981, VM-brons 1979, EM-brons 1979

    Poängbäste svensk i VM 1983, 10 matcher, 2 mål, 7 assist, 9 poäng

    Poängbäste svensk i VM 1987, 10 matcher, 3 mål, 8 assist, 11 poäng

    Vann European Hockey League, EHL, med VEU Feldkirch 1997/1998

    Femfaldig österrikisk mästare med VEU Feldkirch säsongerna: 1997/1998, 1996/1997, 1995/1996, 1994/1995, 1993/1994 

    NHL (för Washington Capitals)

    NHL-grundserien:

    Säsonger: 9
    Matcher: 629
    Mål: 196
    Assist: 359
    Poäng: 555
    Utvisningsminuter: 196

    Stanley Cupslutspelet:

    Säsonger: 5
    Matcher: 32
    Mål: 9
    Assist: 19
    Poäng: 28
    Utvisningsminuter: 16

    WHA-slutspelet (för Edmonton Oilers):

    Säsonger: 1
    Matcher: 2
    Mål: 1
    Assist: 12
    Poäng: 3
    Utvisningsminuter: 0

    Junior-VM för U20

    JVM-silver 1978, JVM-femma 1977 

    Internationella utmärkelser: Framröstad som forward i pressen All Star Team i junior-VM 1977

    Landskamper: 117 A, 4 B, 32 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 130

    Nationella meriter: Mest poäng i slutspelet 1989-90, 14.

    Nationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team två gånger 1983 och 1987. Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1987. Erhöll utmärkelsen Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulle spelare 1989/1990. Erhöll utmärkelsen årets coach 2006 (han var förbundskapten för Tre Kronor), ett hederpris till den som röstats fram som årets coach i svensk ishockey. Fick Tidningarnas Telegrambyrås idrottsledarpris 2006. Fick H.M. Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band 2007.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 19 års tid, 1977-1994.

    Han har representerat följande klubbar: IF Karlskoga/Bofors, Färjestads BK, Edmonton Oilers, Washington Capitals, Bofors IK, Washington Capitals, Färjestads BK, VEU Feldkirch

    Moderklubb: IF Karlskoga/Bofors

    Karaktär: En ledargestalt i nästan allt han utförde på rinken som aktiv. Hade dessutom en split vision som gav honom fördelar, liksom förmågan att tänka flera moment före sina motståndare.

    Ledaregenskaper: Förbundskapten för Tre Kronor under sex säsonger.

    2009/2010 OS-femma, VM-brons, 2008/2009 VM-brons, 2007/2008 VM-fyra, 2006/2007 VM-fyra, 2005/2006 OS-guld, VM-guld. Den ende förbundskapten i ishockeyvärlden som vunnit OS och VM samma säsong. 2004/2005 VM-fyra

    TRÄNARKARRIÄREN

    2012/2013 Huvudcoach för Nürnberg Ice Tigers i tyska DEL till 2012-12-09

    2011/2012 Huvudcoach för Atlant Mytischi i ryska KHL till 2011-11-03

    2010/2011 Huvudcoach för ZSC Lion, Schweiz

    2009/2010 Förbundskapten för Tre Kronor. Sverige fyra i Euro Hockey Tour säsongen 2009/2010. OS-femma 2010. VM-brons 2010

    2008/2009 Förbundskapten för Tre Kronor. Sverige trea i Euro Hockey Tour säsongen 2008/2009. VM-brons 2009

    2007/2008 Förbundskapten för Tre Kronor. Sverige fyra i Euro Hockey Tour säsongen 2007/2008. VM-fyra 2008

    2006/2007 Förbundskapten för Tre Kronor. Sverige vann Euro Hockey Tour säsongen 2006/2007. VM-fyra 2007

    2005/2006 Förbundskapten för Tre Kronor. OS-guld 2006. VM-guld 2006. Sverige tvåa i Euro Hockey Tour säsongen 2005/2006

    2004/2005 Huvudcoach för Färjestads BK fram till 2005-01-24. Förbundskapten för Tre Kronor från och med 2005-02-14. Sverige tvåa i Euro Hockey Tour säsongen 2004/2005. VM-fyra 2005

    2003/2004 Huvudcoach för Färjestads BK tvåa i grundserien, tvåa i SM-slutspelet

    2002/2003 Huvudcoach för Färjestads BK tvåa i grundserien, tvåa i SM-slutspelet

    2001/2002 Assisterande coach för Schweiz som blev VM-tia 2002. Huvudcoach för Färjestads BK vann grundserien, vann SM-slutspelet

    2000/2001 Assisterande coach för Schweiz som blev VM-nia 2001. Huvudcoach för SC Langnau Tigers, Schweiz, nia i grundserien, missade slutspelet

    1999/2000 Assisterande coach för Schweiz som blev VM-sexa 2000. Huvudcoach för SC Langnau Tigers, Schweiz, tia i grundserien, missade slutspelet

    1998/1999 Assisterande coach för Schweiz som blev VM-sjua 1999. Huvudcoach för VEU Feldkirch, Österrike, fyra i grundserien, fyra i mästerskapet. Vann Supercupen med VEU Feldkirch säsongen 1998/1999

    1997/1998 Assisterande coach för Schweiz som blev VM-fyra 1998

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Kent Nilsson

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2012-10-29
    Spelare, invald som nummer: 61 i HHoF
    Född: I Nynäshamn den 31 augusti 1956
    Motivering: En av de största talanger svensk ishockey fått fram med betoning på talang. I Nordamerika fick han snabbt smeknamnet Mr Magic, inte minst efter ett TV-reportage, där Kenta två av tre gånger prickade kryssribban från blå linjen. Han hade ett oerhört skott, enormt maskerat och överraskande som regel. Vid inte mindre än tre VM var han Tre Kronors bäste poängplockare och han intog den titeln även vid Canada Cup 1984, där Sverige gick till final. Han gjorde då imponerande elva poäng på åtta matcher. Då spelade Kenta i en kedja med Thomas Steen och Håkan Loob, en av de bästa formationer som landslaget haft. Det är inte många spelare som lyckats göra succé och bli omtyckt i både Djurgården och AIK, men Kenta lyckades med det. När han vann Stanley Cup 1986/1987 spelade han med Wayne Gretzky och det är inte bara en gång som Gretzky uttalat sig om Kent Nilssons storhet på rinken. Även om han var bohemisk var hans teknik himmelsk och inte något han använde sig enbart för att underhålla, han var mycket effektiv också. 

    Internationella meriter: VM-silver 1990, EM-guld 1990, VM-fyra 1989, EM-brons 1989, Canada Cuptrea 1987, VM-sexa 1985, Canada Cuptvåa 1984, Canada Cupfemma 1981
    Poängbäste svensk i VM 1990, 10 matcher, 10 mål, 2 assist, 12 poäng,
    Poängbäste svensk i VM 1989, 10 matcher, 3 mål, 11 assist, 14 poäng
    Poängbäste svensk i VM 1985, 8 matcher, 6 mål, 5 assist, 11 poäng
    Poängbäste svensk i Canada Cup 1984, 8 matcher, 3 mål, 8 assist, 11 poäng
    Schweizisk mästare med HC Lugano 1987/1988
    Italiensk mästare med HK Bolzano 1987/1988
    Spansk mästare med CH Majadahonda 1995/1996

    NHL: Vann Stanley Cup med Edmonton Oilers säsongen 1986/1987. Erhöll utmärkelsen Viking award säsongen 1980/1981 (de svenska NHL-spelarna röstar själva fram vilken svensk som varit bäst i grundserien). Den svensk som gjort flest poäng en grundseriesäsong i NHL. Han gjorde 131 poäng via 49 mål och 82 assist på 80 matcher för Calgary Flames 1980/1981.

    NHL-grundserien:
    Säsonger: 9
    Matcher: 553
    Mål: 264
    Assist: 422
    Poäng: 686
    Utvisningsminuter: 115

    Stanley Cupslutspelet:
    Säsonger: 7
    Matcher: 59
    Mål: 11
    Assist: 41
    Poäng: 52
    Utvisningsminuter: 14

    WHA: Vann WHA Avco World Trophy (seger i WHA-slutspelet) med Winnipeg Jets två säsonger 1977/1978 och 1978/1979

    WHA-grundserien:

    Säsonger: 2
    Matcher: 158
    Mål: 81
    Assist: 133
    Poäng: 214
    Utvisningsminuter: 16

    Slutspelet:
    Säsonger: 2
    Matcher: 19
    Mål: 5
    Assist: 19
    Poäng: 24
    Utvisningsminuter: 14

    Junior-EM: JEM-guld 1974, JEM-brons 1975

    Inofficiellt JVM: Tvåa 1975, femma 1976

    Internationella utmärkelser: Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 2006.

    Landskamper: 94 A, 5 B, 36 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 145

    Nationella meriter: Vann SM-guld med Djurgårdens IF 1989

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Skyttetrofén efter att ha vunnit Elitseriens poängliga säsongen 1975/1976. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare i svensk ishockey säsongen 1988/1989. Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team tre säsonger, 1984/1985, 1988/1989 och 1989/1990.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid, 1976-1990

    Han har representerat följande klubbar: Ösmo IF, Djurgårdens IF, AIK, Winnipeg Jets, Atlanta Flames, Calgary Flames, Minnesota North Stars, Edmonton Oilers, HC Lugano, HC Bolzano, Djurgårdens IF, EHC Kloten, Djurgårdens IF, Graz EZ, Vålerenga IF, Edmonton Oilers, Nynäshamns IF HC, EC Stuttgart, Majadahonda HC

    Moderklubb: Ösmo IF

    Övrigt: Han har spelat tre VM och blivit poängbäste svensk i VM varje gång

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Anders Carlsson

    Invald I Hhof: 2013-03-24
    Invald som spelare nummer: 62
    Född: I Gävle den 25 november 1960

    Motivering: Han blev "Masken" med hela Hockeysverige när han vid VM i Moskva 1986 sköt två mål och räddade 4-4 mot Finland i slutskedet av matchen. Det tog masken bara nio sekunder att göra de två målen. Överhuvudtaget frapperas man av hur Anders "Masken" Carlsson nästan alltid lyckades när han representerade Tre Kronor. Vid åtta mästerskapsturneringar missade han bara medalj vid ett, nämligen hemma i Globen 1989. "Masken" var en mycket pålitlig lagspelare och dessutom en oerhört klok sådan. Han såg alltid till att placera sig rätt på banan och tänkte ett moment tidigare än motståndarna allt som oftast. Just VM-turneringen 1986 i Moskva var kanske hans allra främsta även om vi gärna minns hans insatser vid guldturneringarna i Wien 1987 och 1991 i Finland. Under sin karriär representerade "Masken" inte mindre än fjorton klubbar, därav Brynäs, Södertälje och Leksand i Elitserien. Tre SM-guld, två i Brynäs och ett i Södertälje, vittnar också om hans storhet. Hockeyn har han aldrig lämnat. Fem sportchefsår blev det i Leksand och sedan 2006/2007 har han verkat som talangscout åt Colorado Avalanche.

    Internationella meriter: VM-silver 1997, VM-guld 1991, EM-silver 1991, VM-silver 1990, EM-guld 1990, VM-fyra 1989, EM-brons 1989, VM-guld 1987, Canada Cuptrea 1987, VM-silver 1986, EM-silver 1986

    Internationella utmärkelser:
    Landskamper: 129 A, 15 B, 4 pojk/juniorlandskamper
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 141

    Nationella meriter: Erövrade SM-guld med Brynäs IF 1980 och 1993 samt med Södertälje SK 1985

    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1986. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 1986. Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 14 års tid, 1984-1997

    Han har representerat följande klubbar: Gävle GIK, Brynäs IF, Södertälje SK, New Jersey Devils, Maine Mariners, New Jersey Devils, Utica Devils, New Jersey Devils, Utica Devils, Brynäs IF, Team Boro, Brynäs IF, Västerås IK, Leksands IF

    Moderklubb: Gävle GIK

    Ledaregenskaper: Har arbetat som sportchef i Leksands IF under fem säsonger, 2001/2002-2005-2006

    Övrigt: Blev känd i Hockeysverige när han "stal" poäng av Finland i VM 1986.
    I VM 1986 gjorde han den 24 april två mål på nio sekunder i tredje periodens sista minut, reducering till 3-4 efter 19.20 och kvittering till 4-4 efter 19.29. Kvitteringen var riktigt snygg där han efter en genomskärande djupledspassning från Robert Nordmark kom fri från anfallsblå och åkte fram och iskallt drog upp pucken i krysset förbi en chanslös Hannu Kamppuri i det finska målet.

    NHL-scout för Colorado Avalanche sedan säsongen 2006/2007

    Källor: Wikipedia www.eliteprospects.com och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Rickard Fagerlund

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2013-02-09
    Ledare, invald som nummer: 63 i HHoF
    Född: I Södertälje den 25 januari 1937. Avliden den 31 december 2009.

    Motivering: ”Rickard Fagerlund var en dynamisk och karismatisk ishockeyledare som ledde svensk ishockey framåt och till stora framgångar på 1980-talet och på 1990-talet.
    Han var ordförande för Svenska Ishockeyförbundet under 19 år, 1983-2002. Under hans ledning erövrade Sverige fyra VM-guld och fem VM-silver, ett OS-guld, ett OS-silver, damer, och två OS-bronsmedaljer. Det var Rickard Fagerlund som var den store pådrivare av svensk ishockeys utveckling på 1980-talet och som ledde fram till 1990-talets alla framgångar. Ingen annan ordförande för något landsförbund har kunnat glädjas över så många framgångar som Rickard Fagerlund fick förmånen att göra.
    Han var alltid karismatisk, frispråkig och tillgänglig för pressen. Rickard Fagerlund såg verkligen till att ishockeyn fick mer än sin del av pressens bevakning och skriverier. Under Rickard Fagerlunds ledning växte ishockeyn i Sverige i popularitet, drog mer publik och lockade till sig fler utövare av sporten.
    Rickard Fagerlund valdes in i IIHF:s styrelse 1994 och som ordförande för marknadskommittén ledde han många projekt som gav IIHF mer plats i idrottsvärlden.
    En av Rickard Fagerlunds största styrkor var hans kunskap om ishockeyn. Han började spela ishockey i BK Star hemma i Södertälje men och var så bra att han snart värvades över till storklubben Södertälje SK med vilka han vann SM-guld 1956. Han spelade även åtta landskamper med Tre Kronor. Detta gör honom till en av väldigt få landsförbundsordföranden som har representerat sitt land som spelare i landslaget.
    Rickard var även efter sin avgång 2002 en flitig besökare på Svenska Ishockeyförbundets styrelsemöten. Alltid positiv och med stor kunskap har han deltagit i svensk ishockeys arbete och medverkade även i förberedelserna inför vårt eget VM 2012-13. Rickard var många gånger långt före sin tid med sina idéer om svensk ishockeys utveckling och mycket av detta har i dag förverkligats.”

    Internationella utmärkelser:

    Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 2010

    Ledar/yrkeskarriär, internationellt:

    Ledamot i Internationella Ishockeyförbundets styrelse under 10 års tid 1994-2003
    Ordförande i Internationella Ishockeyförbundets marknadskommitté under 10 års tid 1994-2003

    Ledar/yrkeskarriär, nationellt:

    Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet under 19 års tid 1983-2002
    Styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundet under 4 års tid 1979-1983
    Ordförande i Serieföreningen Elitishockey 1978-1981
    Har haft flera ledande positioner inom Södertälje SK där han var ordförande 1974-1978
    Styrelseledamot i Malmö IF 1972-1973
    Var med och startade ishockeyn i Malmö IF 1972

    Tränarkarriär:

    Tränare för Malmö IF, Oskarshamns AIK och IFK Norrköping under åren 1964-1972

    Spelarkarriär:

    Spelade back i tröjnummer 9
    Spelade 8 A-landskamper under tiden 1959-1961
    Spelade 2 juniorlandskamper 1956
    Erövrade SM-guld med Södertälje SK säsongen 1955/1956
    Klubbar: BK Star, Södertälje SK 1955/1956 och 1959/1960-1964/1965, GAIS 1957/1958, Södertälje SK, Oskarshamns AIK 1966, IFK Norrköping 1967

    Övrigt: När Rickard Fagerlund avgått som ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 2002 instiftades Rickard Fagerlunds stipendium. Det delades ut till lovande spelare, ledare eller funktionär under fyra års tid 2003-2006.

    Rickard Fagerlunds minnesfond

    Svenska Ishockeyförbundet har efter Rickard Fagerlunds bortgång 2009 instiftat Rickard Fagerlunds minnesfond som delar ut stipendium till ung och lovande ungdoms- eller juniortränare. Den som vill hedra Rickard Fagerlund kan göra detta genom att sätta in ett bidrag via Svenska Ishockeyförbundets plusgiro: 16 53 22 – 9, eller bankgiro: 166 – 0885. OBS! Ange att bidraget är till Rickard Fagerlunds minnefond.

    Läs mer…
  • Pelle Bergström

    Ishockeyledare

    Invald i HHoF: 2012-12-18
    Invald som ledare nummer: 64 i HHoF
    Född: I Stockholm den 9 september 1920.

    Foto: LARS NYBERG, EXPRESSEN

    Motivering: Pelle Bergström är en av många legendariska och unika ledare i ishockeyns Sverige. Han verkade överallt under sitt liv som hockeyledare och är också hedersledamot i Svenska Ishockeyförbundet, Svenska Hockeyligan samt Djurgårdens IF. Pelle började sin ledargärning redan som 18-åring i Nacka Sportklubb, han var med i Svenska ishockeyförbundets styrelse i 19 år, varav nio som kassör. I tio år var han landslagsledare, lagledare och medlem i UK, som det hette på den tiden och som då nominerade de olika landslagstrupperna. Kanske upplevde han sin största stund då han kastades i poolen i Colorado Springs av landslagsspelarna efter triumfen och VM-guldet 1962. Pelle Bergström har på något sätt funnits som en röd tråd genom historien i svensk ishockey. ”Han var en underbar ledare och människa och han var en spelarnas man”, har legendariske backen Lasse Björn, också medlen av Hockey hall of Fame, sagt. En gång i tiden började han spela ishockey i isladan vid Lindarängen, där han stötte på sin första motgång då han förlorade JSM-finalen med Nacka SK mot Hammarby. Kurre Kjellström i Hammarby gjorde segermålet då blott tolv sekunder återstod av matchen.

    Ledar/yrkeskarriär, internationellt:

    1966-1968 Team manager i Tre Kronor
    1961-1965 Team manager och assisterande coach i Tre Kronor
    1960/1961 Team manager i Tre Kronor
    1957-1960 Team manager och assisterande coach i Tre Kronor

    ARBETEN/FÖRTROENDEUPPDRAG INOM SVENSKA ISHOCKEYFÖRBUNDET
    1965/1966 Svenska Ishockeyförbundets kassör
    1949-1957 Svenska Ishockeyförbundets kassör, han skötte VM-ekonomin vid hemma-VM 1954
    1949-1968 Ledamot i Svenska Ishockeyförbundets styrelse 

    Nationella utmärkelser: Det finns få ledare inom svensk idrott som har lagt ner så mycket arbete för sin sport som Pelle Bergström. I hela sitt vuxna liv har han ägnat sig åt sin favoritidrott ishockey, och frågan är om inte Pelle Bergström är en av de absolut största ledare som svensk ishockey har haft. Få om ens någon ledare kan visa upp den stora bredden som just Pelle Bergström har.
    2002 mottog Pelle Bergström utmärkelsen Prinsens Plakett. Det är Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande, SCIF, som delade ut den fina utmärkelsen. Pelle Bergströms ledargärning är fullständigt unik inom svensk ishockey. Prinsens Plakett instiftades 1948 av Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande till minne av föreningens ordförande 1933-1947, Prins Gustaf Adolf, far till föreningens nuvarande beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
    Pelle Bergström var givetvis glad över utmärkelsen, så här sade han då:
    – Jag har varit idrottsledare sedan jag var 18 år gammal, då jag började i Nacka Sportklubb en gång i tiden. Sedan dess har jag sysslat med ishockey. Det har varit en fin tid med många härliga minnen, och dessutom en fantastisk utveckling inom svensk ishockey, säger han.
    Pelle Bergström var även med när man bildade Svenska Hockeyligan en gång tiden.
    – Dessutom har jag haft förmånen att få vara med i Tre Kronor under tio säsonger. Där var jag var lagledare och satt med i UK som det hette på den tiden. Då var lagledaren med och tog ut spelarna till Tre Kronor. Det var härliga år, med många resor och fina minnen dessutom säger Pelle, som innehar en unik trippel. Pelle är hedersledamot av Svenska Ishockeyförbundet, Svenska Hockeyligan, Djurgårdens IF ishockeyförening och RF:s guldhederstecken Plus 2 VM-guld, 1 OS-silver + massa EM och VM medaljer av olika valörer.
    Lasse Björn blev glad när han fick redan på nyheten att Pelle Bergström skulle få Prinsens Plakett:
    Så här sade Lasse Björn då:
    – Härligt. Det var verkligen på tiden. Pelle Bergström är en underbar ledare och människa. Han, om någon var verkligen det man kan kalla för "spelarnas man". Pelle kunde alltid prata med. Men framför allt lyssnade han på vad vi lirare sa. Han blev givetvis väldigt omtyckt bland oss spelare tack vare sitt fina sätt att vara ledare. Det var alltid glädje kring Pelle i laget. Men också ordning och reda. Han stod alltid för sitt ord, berättar Lasse.
    – Pelle har verkligen rätta glimten i ögat. Jag kommer ihåg en episod från Tre Kronor. Pelle slog vad med oss lirare att han kunde dyka ner i swimmingpoolen med tänd cigarr och komma upp igen med samma cigarr. Fortfarande med glöd på garren. Ingen av oss lirare trodde ju på det, så det var ju bara för Pelle att dyka i poolen med garren tänd och hela baletten. Gissa om vi var förvånade när han kom upp till vattenytan igen med full glöd på garren. Ingen visste hur det kunde gå till, men Pelle hade givetvis ett trick och hade för ett kort ögonblick tagit garren i munnen och kom givetvis upp till ytan med en glödande garre. Pelle vann vadet och vi lirare torskade. Nu för tiden umgås vi och vi är ett gäng som träffas varje nyårsafton. Jag tycker inte att Pelle har blivit äldre med åren, utan nu börjar vi bli jämngamla i stället, avslutar Lasse Björn.
    Ett stort grattis till Pelle Bergström för en synnerligen välförtjänt utmärkelse.
    Av Anders Antonsson

    Källor: Hockey Hall of Fame, Centralförening för Idrottens Främjande, SCIF, Anders Antonsson, Djurgårdens IF

    Läs mer…
  • Mats Sundin

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2013-05-14
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 65 i HHoF
    Född: I Bromma den 13 februari 1971

    Motivering:
    "För som så många andra stora stjärnor började det med TV-pucken för Mats Sundin också. Han ledde Stockholm till seger som lagkapten 1986. Sedan följde allt snabbt och "Sudden", som han kallades, var tidigt ute med det mesta.
    Svensk mästare med Djurgården 1989/1990 då han också utsågs till Årets Junior i svensk ishockey.
    Samma vår blev det VM-debut i Tre Kronor, där han fick varas med om att vinna silver.
    Mats Sundin kunde den sommaren inte motstå locktonerna från Quebec Nordiques i NHL och det medförde ett herrans liv i Hockeysverige. Dåvarande förbundsbasen Rickard Fagerlund dundrade och menade att "den spelaren ska vi stänga av lång tid". Mats var ju fortfarande junior och så ung fick man inte flytta till NHL enligt de regler som fanns.
    Nåväl. Bara knappt ett år senare var Mats Sundin hela Hockeysveriges store hjälte sedan han skjutit Tre Kronor till VM-guld i Helsingfors och Åbo. På tio matcher i sin "riktiga" VM-debut gjorde han tolv poäng, varav sju mål.
    Mats ställde alltid upp då Tre Kronor kallade och det blev till sist synonymt med svensk framgång då "Sudden" var med i laget, vilket tre VM-guld, två VM-silver och två VM-brons på sju VM-turneringar talar för.
    Han spelade för övrigt i Tre Kronor under så lång tidsperiod som, sjutton år.
    Mats Sundin vann egentligen allt under sin långa karriär och inte minst tog han hem åtskilliga individuella priser. Tyvärr fick han aldrig vinna Stanley Cup under sina arton år i Nordamerika, men i Toronto glömmer man aldrig spelaren som valdes till lagkapten som den förste europeiska spelaren någonsin.
    Mats blev den andre svenske spelare som valdes in i Hockey Hall of Fame i Toronto, han draftades som förste europé som den förste någonsin.
    I NHL är han den svensk som gjort flest mål och flest poäng genom tiderna och i Toronto Maple Leafs hemmaarena Air Canada Centre hänger numera nummer 13 Mats Sundin som bredvid nummer 21 Börje Salming.
    Totalt spelade Mats Sundin 1346 matcher i NHL och gjorde 1431 poäng. Magnifika siffror."

    Internationella meriter:
    OS-guld 2006, World Cup of Hockeyfemma 2004, VM-silver 2003, OS-femma 2002, VM-brons 2001, VM-guld 1998, OS-femma 1998, World Cup of Hockeytrea 1996, VM-brons 1994, VM-guld 1992, Canada Cuptrea 1991, VM-guld 1991, VM-silver 1990

    Spelade i NHL under 18 säsonger, 1990/1991-2008/2009
    Quebec Nordiques första val, första totalt, i NHL Entry Draft 1989
    Förste europe att väljas som nummer 1 i NHL-draften
    Förste, och hittills ende, svensk att väljas som nummer 1 i NHL-draften
    Förste svensk att nå 500 mål i NHL
    Spelade åtta All Starmatcher i NHL
    Inför säsongen 1997/1998 blev han som förste europé någonsin utsedd till lagkapten i Toronto Maple Leafs.
    Den 11 oktober 2007 gjorde han sitt 390:e mål för Toronto Maple Leafs och blev därmed klubbens bäste målskytt och poänggörare någonsin.
    Mats Sundin är tvåa efter Börje Salming i Torontos assistliga genom tiderna.
    Mats Sundins tröjnummer 13 hissades till taket i Air Canada Centre, Toronto, den 11 februari 2012.

    Internationella utmärkelser:
    Blev som andre svensk genom tiderna invald i Hockey Hall of Fame, Toronto, Kanada, den 26 juni 2012.
    Erhöll Mark Messier NHL Leadership Award 2008. Utmärkelsen tilldelas spelare som visar prov på stort ledarskap för sitt lag under säsongen, på och utanför isen.
    Av VM-direktoratet utsedd till VM:s bäste forward 2003.
    Framröstad som forward i pressens All Star Team i VM 2003.
    Framröstad som forward i pressens All Star Team i VM 1998.
    Av VM-direktoratet utsedd till VM:s bäste forward 1992.
    Framröstad som forward i pressens All Star Team i VM 1992.

    Landskamper: 118 A, 0 B, 48 pojk/juniorlandskamper
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 159
    Nationella meriter: Svensk mästare med Djurgårdens IF säsongen 1989/1990. Vann TV-pucken med Stockholm 1986
    Nationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team sex gånger, 1991, 1992, 1994, 1997, 1998 och 2002. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1992. Erhöll utmärkelsen viking award fyra gånger: 1992/1993, 1993/1994, 1996/1997, 2001/2002 (de svenska NHL-spelarna röstar själva fram vilken svensk som varit bäst i grundserien). Han utsågs till Årets junior säsongen 1989/1990

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 17 års tid, 1990-2006
    Han har representerat följande klubbar: Sollentuna HC, Nacka HK, Djurgårdens IF, Quebec Nordiques, Djurgårdens IF, Toronto Maple Leafs, Vancouver Canucks
    Moderklubb: Sollentuna HC
    Karaktär: I de lag han spelat har han alltid varit en naturlig ledare.
    Ledaregenskaper: Enormt stora, bevisat inte minst av att han erhöll Mark Messier NHL Leadership Award 2008, en utmärkelse som visade prov på stort ledarskap för sitt lag under säsongen, på och utanför isen. Var ambassadör för VM på hemmaplan 2012 och 2013.
    Övrigt: Som ung spelade han bandy i IFK Sollentuna.
    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame 

    Läs mer…
  • Peter Forsberg

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2013-05-14
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 66 i HHoF
    Född: I Örnsköldsvik den 20 juli 1973

    Motivering: "Kanske den störste talang som vuxit upp inom ishockeyn i landet, i varje fall den mest komplette.
    När Peter var som bäst var det ingen som kunde konkurrera med honom om titeln världens bäste ishockeyspelare. Det var under en femårsperiod han gick under det epitetet.
    Det var med Ångermanlands seger i TV-pucken som egentligen allt började på allvar. Resten är en enda lång ishockeysaga även om han faktiskt hade det lite tungt till en början. Peter fick kämpa hårt för att få spela i Elitserien med Modo. Man menade att han måste bygga på sig lite muskler först. Egentligen svårt att tro när man tänker på hans senare karriär.
    Peter Forsberg blev världsmästare 1992 i Prag. Då var han inte ens 19 år fyllda, han blev olympisk mästare i Lillehammer 1994 och då var han inte fyllda 21 år.
    När han 1996 vann Stanley Cup med Colorado Avalanche var Peter, som man tyckte, ännu i sin linda i karriären.
    En levande legend blev han efter sitt avgörande straffmål i OS-finalen i Lillehammer, ett mål som dessutom blev frimärke i Sverige. Efter fjorton säsonger i NHL hissades hans tröja nummer 21 till taket i Pepsi Center i Denver, där han för alltid är en ikon.
    Hans karriär kantades tyvärr också med ett antal skador, som också till sist gjorde att han var tvungen sluta spela tidigare än han tänkt. Trots alla skador är hans poängnotering totalt i NHL enormt imponerande. 859 matcher totalt inklusive Stanley Cup) och 1 056 poäng säger egentligen allt.
    I JVM slog han alla tänkbara rekord i den minnesrika turneringen i gamla Gavlerinken i Gävle 1993. Då svarade han för 31 poäng på s j u matcher.
    Han har vunnit det mesta dubbelt – VM, OS, Stanley Cup, Guldhjälmen och Guldpucken.
    Efter sin karriär fortsätter Peter Forsberg hjälpa sin moderklubb MODO Hockey, där han fungerar som assisterande manager till Markus Näslund."

    Internationella meriter:
    OS-femma 2010, OS-guld 2006, World Cup of Hockeyfemma 2004, VM-silver 2004, VM-silver 2003, VM-guld 1998, OS-femma 1998, World Cup of Hockeytrea 1996, OS-guld 1994, VM-silver 1993, VM-guld 1992
    Medlem nummer 6 i Triple Gold Club, en exklusiv skara spelare som erövrat såväl OS-guld, som VM-guld och Stanley Cup. Peter Forsberg erövrade OS-guld 1994 och 2006, VM-guld 1992 och 1998 och Stanley Cup 1996 och 2001

    Spelade i NHL under 14 säsonger, 1994/1995-2010/2011
    Philadelphia Flyers första val, sjätte totalt, i NHL Entry Draft 1991
    Stanley Cupmästare med Colorado Avalanche 1996 och 2001
    Vann NHL:s poängliga med sina 106 poäng säsongen 2002/2003, samma säsong vann han även NHL:s plus/minusliga
    Peter Forsbergs tröjnummer 21 hissades till taket i Pepsi Center, Denver, den 8 oktober 2011

    Internationella utmärkelser:
    Erhöll Art Ross Trophy som den som gjort flest poäng i NHL:s grundserie 2003
    Erhöll Hart Memorial Trophy som NHL:s mest värdefulle spelare 2003
    Av pressen inröstad som forward i VM:s All Star Team 1998 och 2003.
    Av VM-direktoratet utsedd till VM-turneringens bäste forward 1998.
    Erhöll Calder Memorial Trophy som bäste nykoling i NHL 1995
    Av JVM-direktoratet utsedd till JVM-turneringens bäste forward 1993.
    Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM 1993.

    Landskamper: 105 A, 2 B, 38 pojk/juniorlandskamper
    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 165

    Nationella meriter: Vann TV-pucken med Ångermanland 1988
    Nationella utmärkelser: Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1998. Erhöll utmärkelsen viking award tre gånger: 1995/1996, 1997/1998 och 1998/1999 (de svenska NHL-spelarna röstar själva fram vilken svensk som varit bäst i grundserien).  Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 5 gånger 1992, 1993, 1994, 1997 och 1998. Erhöll utmärkelsen Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulle spelare 1992/1993 och 1993/1994. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1992/1993 och 1993/1994. Utsedd till årets junior 1992/1993

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 19 års tid, 1992-2010
    Han har representerat följande klubbar: MODO Hockey, Quebec Nordiques, Colorado Avalanche, MODO Hockey, Philadelphia Flyers, Nashville Predators, Colorado Avalanche, MODO Hockey, Colorado Avalanche
    Moderklubb: MODO Hockey 

    Karaktär: Enorm vinnarskalle, totalt hänsynslös mot sig själv på isen och satte alltid Laget före Jaget.

    Ledaregenskaper: Mycket av det han hade på isen. Med sin enormt framgångsrika karriär har han skapat en otrolig respekt kring sitt namn och behöver bara visa sig för att unga spelare ska ge allt. Fantastiskt föredöme. Var ambassadör för VM på hemmaplan 2012 och 2013.

    Övrigt: Har gett namn åt utmärkelsen Peter Forsberg Solidum Trophy som tilldelas säsongens bäste forward i svensk ishockey.
    Peter Forsbergs straffmål som starkt bidrog till att Sverige kunde vinna OS-finalen mot Kanada 1994 blev förevigat på svenskt frimärke.
    Som ung spelade han fotboll i Domsjö IF.

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Tord Lundström

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2014-01-17
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 67 i HHoF
    Namn: Tord Lundström
    Född: I Kiruna den 4 mars 1945

    Motivering:

    ”Ingen kan mäta sig med Tord Lundström, inte ens i mäktiga Brynäs IF. Han är förstås Stor Grabb i svensk ishockey, han är med i 200-klubben och hans ishockeyresa från Kiruna AIF till Brynäs IF och ut i den internationella hockeyvärlden är smått otrolig.
    Man pratar många gånger om vinnarskallar. Frågan är om någon större än Tord Lundströms funnits. Han kunde lira i samma kedja i landslaget för att sedan en vecka senare möta samma spelare i en klubbmatch och inte med en min visa att han kände killen ifråga.
    Nio SM-guld säger egentligen allt. Spelaren med tröja nummer 6 i Brynäs är odödlig för alltid och att han är i taket i Läkerol Arena är en självklarhet. Likaså att han är med i Internationella Hockeyförbundets Hall of Fame och nu i det svenska.
    Tord var med i det första historiska Canada Cup 1976. Han prövade lyckan i Detroit Red Wings, men det blev bara elva matcher i NHL. Fortsättning följde i London Lions.
    Tord Lundström var kort och gott en ledare på isen i de lag han spelade. Därför var det ingen överraskning att han fortsatte som tränare och sportchef efter den aktiva perioden.
    Att man är störst genom tiderna i Brynäs IF togs det dock ingen hänsyn till då Tord en gång fick sparken som tränare i klubben. Men det är historia nu.
    Tord Lundström avslutade sin spelarkarriär i Mörrums GoIS IK i division 1, där han också verkade som tränare.”

    Internationella meriter:
    Canada Cupfyra 1976, VM-brons 1975, EM-brons 1975, VM-silver 1973, EM-silver 1973, VM-brons 1972, EM-brons 1972, OS-fyra 1972, VM-brons 1971, EM-brons 1971, VM-silver 1970, EM-silver 1970, VM-silver 1969, EM-silver 1969 ,OS-fyra 1968, VM-fyra 1968, EM-brons 1968, VM-fyra 1966, VM-brons 1965, EM-brons 1965. Poängbäste svensk i VM 1971, 10 matcher, 6 mål, 4 assist, 10 poäng. Poängbäste svensk i VM 1965, 7 matcher, 6 mål, 3 assist, 9 poäng

    Internationella utmärkelser: Erhöll Finlands Ishockeyförbunds hederspris som bäste svensk i säsongens första landskamp Finland-Sverige säsongen 1974/1975. Invald i Internationella Ishockeyförbundets, IIHF, Hall of Fame 2011

    Landskamper: 200 A, 2 B, 2 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 70

    Nationella meriter: Vann SM-guld med Brynäs IF nio gånger, 1964, 1966, 1967, 1968, 1970, 1971, 1972, 1976, 1977.

    Nationella utmärkelser: Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team åtta gånger (rekord) 1965, 1968, 1970, 1971, 1972, 1973, 1975, 1976. Erhöll utmärkelsen Guldskridskon som bäste svenske spelare i OS och/eller VM säsongerna 1970/1971 och 1974/1975.

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid, 1963-1977

    Han har representerat följande klubbar: Kiruna AIF, Brynäs IF, Detroit Red Wings, London Lions, Mörrums GoIS IK

    Moderklubb: Kiruna AIF

    Ledaregenskaper: Har varit tränare för Mörrums GoIS IK, Brynäs IF och S/G Hockey

    Övrigt: Nio SM-guld är ett svenskt rekord bland herrar som han delar med Lars Björn.
    Vann poängligan i grundserien tre gånger, vann poängligan i SM-serien/SM-slutspelet sex gånger.
    Spelade 453 tävlingsmatcher för Brynäs IF, 331 mål, 298 assist, 629 poäng

    Källa: Invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Thomas Rundqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2014-01-17
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 68 i HHoF
    Namn: Thomas Rundqvist
    Född: I Vimmerby den 4 maj 1960

    Motivering:
    "Vimmerbypojken Thomas Rundqvist blev till sist en av våra största ishockeyspelare och det hade nog inte så många tippat på i unga år. Men Thomas var äregirig med en vilja av sällan skådat slag och till sist utvecklades här en av våra riktigt stora ledare också.
    Han förde Färjestads BK till stora framgångar som lagkapten (tre guld) och Han var lagkapten länge i Tre Kronor, inte minst i den fantastiska VM-turneringen i Helsingfors och Åbo 1991. I den turneringen spelade Thomas Rundqvist sitt livs ishockey och var landslagets store härförare, då fyllda 31 år. Han gjorde bland annat mål i fem raka VM-matcher.
    När han 1993 i början av april mot Norge i Oslo gjorde sin 253:e landskamp trodde man allmänt att han skulle få behålla det rekordet för alltid, så blev det dock inte. Men 267 landskamper är inte heller det fy skam.
    Thomas provade NHL i Montreal Canadiens, men det blev bara två matcher i ligan.
    Hans karriär i Färjestads BK och Tre Kronor är i stället desto mera imponerande, liksom meritlistan med bland annat två VM-guld. När han "varvade ned" som aktiv i österrikiska Feldkirch blev han tillsammans med Bengt-Åke Gustafsson Europamästare för klubblag.
    Som ledare har han verkat i olika positioner i Färjestads BK."

    Internationella meriter:
    VM-silver 1993, OS-femma 1992, Canada Cuptrea 1991, VM-guld 1991, EM-silver 1991, VM-silver 1990, EM-guld 1990, VM-fyra 1989, EM-brons 1989, OS-brons 1988, Canada Cuptrea 1987, VM-guld 1987, VM-silver 1986, EM-silver 1986, OS-brons 1984, VM-fyra 1983, EM-brons 1983, VM-fyra 1982, EM-silver 1982

    Junior-VM för U20: JVM-brons 1980

    Junior-EM för U18: JEM-brons 1978

    Europacupen: Vann Europacupen med VEU Feldkirch säsongen 1997/1998

    Internationella utmärkelser: Invald som forward i pressens All Star Team i VM 1991. Invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame 2007. Erhöll Finlands Ishockeyförbunds hederspris som bäste svensk i säsongens första landskamp Finland-Sverige säsongen 1981/1982.

    Landskamper: 267 A, 18 B, 19 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 124

    Nationella meriter: Svensk mästare med Färjestads BK tre gånger, säsongen 1980/1981, 1986/1986, 1987/1988. 

    Nationella utmärkelser: Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1990. Han har blivit invald som forward i Sveriges All Star Team fyra gånger, 1988, 1989, 1990 och 1991. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1990/1991

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 14 års tid, 1981-1994

    Han har representerat följande klubbar: Vimmerby IF, Färjestads BK, Sherbrooke Canadiens, Montreal Canadiens, Färjestads BK, VEU Feldkirch

    Moderklubb: Vimmerby IF

    Ledaregenskaper: Har varit marknadschef och sportchef och är numera Europachef i Färjestads BK

    Övrigt: Schweizisk mästare med VEU Feldkirch fem säsonger i rad, 1993/1994, 1994/1995, 1995/1996, 1996/1997, 1997/1998

    Källa: Invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Jonas Bergqvist

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2013-03-24
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 69 i HHoF
    Namn: Jonas Bergqvist
    Född: I Hässleholm den 26 september 1962

    Motivering:

    En fantastisk grovjobbare över hela banan i princip alla matcher han spelat. Länge såg det ut som om Jonas Bergqvist skulle bli Tre Kronors meste spelare genom tiderna med sina 272 A-landskamper. Han blev till sist passerad av Jörgen Jönsson. Med sina tre VM-guld – det första 1987 och det sista 1998 – och ett OS-guld är han en av våra mest meriterade spelare alla kategorier. När man pratar lagspelare och lojala spelare känns det lite tjatigt emellanåt, men inte då det gäller Jonas Bergqvist. Han flyttade från Skåne, Ängelholm och Rögle redan som 15-åring till ishockeygymnasiet i Leksand och räknades ett tag mer eller mindre som en inventarie i dalaklubben. Den skånska dialekten har Jonas dock aldrig glömt. Femton säsonger i Tre Kronor vittnar om att hans karriär inte var någon dagsländas, tvärtom. 1995 blev det silver vid VM i Globen och frågan är om inte säsongen 1995/1996 sedan blev ett av Jonas allra största. Efter den säsongen fick han också välförtjänt utmärkelsen Guldpucken som landets bäste ishockeyspelare. Vid VM-finalen i Åbo 1991 mot ryssarna sköt Jonas det så viktiga kvitteringsmålet. Det är dock för hans enormt slit och fina jobb vi alltid främst minns honom.”

    Internationella meriter:

    VM-guld 1998
    World Cup of Hockeytrea 1996
    VM-sexa 1996
    VM-silver 1995
    OS-guld 1994
    VM-brons 1994
    VM-silver 1993
    Canada Cuptrea 1991
    VM-guld 1991

    EM-silver 1991
    VM-fyra 1989
    EM-brons 1999
    OS-brons 1988
    Canada Cuptrea 1987
    VM-guld 1987
    VM-silver 1986
    EM-silver 1986
    JVM-femma 1982

     

    Landskamper: 272 A, 15 B, 7 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 137

    Nationella utmärkelser: Erhöll Svenska Dagbladets Bragdmedalj efter att ha erövrat VM-guldet 1987. Erhöll utmärkelsen Guldpucken som säsongens lirare 1995/1996. Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1989. Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team två gånger 1989 och 1996

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 15 års tid, 1984-1998

    Han har representerat följande klubbar: Rögle BK, Leksands IF, Calgary Flames, Salt Lake Golden Eagles, Mannheimer ERC, Leksands IF, VEU Feldkirch

    Moderklubb: Rögle BK

    Ledaregenskaper:
    Styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundets styrelse sedan 2010/2011
    Han har varit VD i Leksands IF i sju säsonger 1999/2000-2005/2006

    Källor: Wikipedia och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Ulf Dahlén

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2014-01-17
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 70 i HHoF
    Namn: Ulf Dahlén
    Född: I Östersund 21 januari 1967

    Motivering:
    "Ulf Dahlén är Jämtlands största export i ishockeysammanhang. Han lämnade landskapet och Östersunds IK som 18-åring och flyttade till IF Björklöven, där han vann SM-guld 1987.
    Guldsäsongen i Björklöven blev en riktig språngbräda för Dahlén. New York Rangers som draftat honom kallade och han blev kvar i Nordamerika i fjorton säsonger.
    I NHL blev det under de fjorton säsongerna 1051 matcher, 695 poäng, varav 316 mål. Det blev spel i inte mindre än sex klubbar, New York Rangers, Minnesota, Dallas Stars, St. Louis, Chicago och Washington.
    Inför säsongen 1997/1998 kom han hem till Sverige och då blev det två säsonger i HV 71 innan han vände åter till Nordamerika och tre säsonger i Washington Capitals och en avslutande i Dallas Stars.
    Många minns också Ulf Dahlén mycket för hans Charlie Chaplinliknande skridskoåkning och han var med sin otroliga balans en hejare på att täcka pucken.
    Som spelare var han lite av en ledare på isen och det var definitivt en lågoddsare när han efter sin karriär blev tränare. Assisterande coach i NHL och huvudcoach i SHL i Frölunda HC och HV 71 med växlande framgång.
    Ulf Dahlén fungerade också i några turneringar som ledare som ledare i Tre Kronor, där han för övrigt ingick i VM-guldlaget 1998 i Zürich."

    Internationella meriter:

    VM-brons 2002

    OS-femma 2002

    VM-guld 1998

    OS-femma 1998

    World Cup of Hockeytrea 1996

    VM-silver 1993

    Canada Cuptrea 1991

    VM-fyra 1989

     

    Spelade i NHL under 14 säsonger, 1987/1988-1996/1997 och 1999/2000-2002/2003
    New York Rangers 1:a val, 7:e totalt, i NHL-draften 1985

    NHL-grundserien: 
    Säsonger: 14 Matcher: 966 Mål: 301 Assist: 354 Poäng: 655 Utvisningsminuter: 230

    Stanley Cupslutspelet:
    Säsonger: 10 Matcher: 85 Mål: 15 Assist: 25 Poäng: 40 
    Utvisningsminuter: 12

    Junior-VM för U20
    JVM-brons 1987, JVM-fyra 1986

    Junior-EM för U18
    JEM-guld 1985

    Internationella utmärkelser:
    Av pressen inröstad som forward i VM:s All Star Team 1993
    Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM för J20 1987

    Landskamper: 74 A, 7 B, 40 pojk/juniorlandskamper

    Nationella meriter: Vann SM-guld med IF Björklöven 1987

    Nationella utmärkelser:
    Av pressen inröstad som forward i Sveriges All Star Team 2 gånger, 1993 och 1998
    Erhöll utmärkelsen Svenska VM-klubbens bästemanpris som bäste svenske spelare i VM 1993.
    Erhöll utmärkelsen Guldhjälmen som Elitseriens mest värdefulle spelare 1997/1998
    Utsedd till årets junior 1984/1985

    Spelarkarriär: Han spelade i Tre Kronor under 14 år, 1989-2002

    Han har representerat följande klubbar: Östersunds IK, IF Björklöven, New York Rangers, Colorado (IHL), New York Rangers, Minnesota North Stars, Dallas Stars, San Jose Sharks, Chicago Blackhawks, HV 71, Washington Capitals, Dallas Stars

    Moderklubb: Östersunds IK

    Ledaregenskaper:
    2013/2014 huvudcoach i HV 71, 2012/2013 huvudcoach i HV 71, 2011/2012 huvudcoach i HV 71, 2009/2010 huvudcoach i Frölunda HC, 2008/2009 huvudcoach i Frölunda HC, 2007/2008 assisterande coach i Dallas Stars, 2006/2007 assisterande coach i Dallas Stars, 2005/2006 scout för Dallas Stars, 2004/2005 assisterande coach i Tre Kronor. World Cup of Hockeyfemma 2004, 2003/2004 assisterande coach i Tre Kronor. VM-silver 2004. Seger i Sweden Hockey Games 2004

    Källor: www.eliteprospects.com och invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Eje Lindström

    Ishockeyspelare

    Invald i HHoF: 2014-01-17
    Kategori: Ishockeyspelare
    Spelare, invald som nummer: 71 i HHoF
    Namn: Erling Lindström
    Född: I Sundsvall 9 augusti 1937

    Foto: SVT/TT

    Motivering:
    "Erling Lindström är han döpt till, men det var under förnamnet Eje han blev känd som en av de bästa ishockeyspelarna vi hade i slutet av 1950- och början av 1960-talet.
    Eje Lindström ingick i det legendariska VM-laget 1957, som spelade 4-4 i finalmatchen inför 50 000 (!) åskådare, ett resultat som räckte för att Tre Kronor skulle vinna guld. Eje spelade an huvudrollerna genom att han i en fantastisk tredje period reducerade till 3-4 och bäddade för Eilert "Garvis" Määttäs kvitteringsmål.
    Med sin fina skridskoåkning och goda teknik var Eje Lindström bra på vilken plats han än spelade, men han var som bäst när han spelade center. Där fick han ut mest av sin blick för spelet.
    Som klubbspelare handlade det om klassiska Wifsta/Östrands IF (sedermera Timrå IK).
    Eje Lindström blev Stor Grabb nummer 53 i svensk ishockey och verkade mycket i Svenska ishockeyförbundets tjänst efter sin aktiva karriär, bland annat som ledare för B-landslaget Vikingarna. Han var också tränare i Grums, AIK (där han också spelade) samt Timrå."

    Internationella meriter:
    VM-femma 1959
    EM-brons 1959
    VM-brons 1958
    EM-silver 1958
    VM-guld 1957
    EM-guld 1957

    Landskamper: 57 A, 0 B, 0 pojk/juniorlandskamper

    Han har erhållit svensk ishockeys Stora Grabbars märke nummer: 53

    Spelarkarriär: Han spelade i Tre Kronor under 4 år, 1957-1960

    Han har representerat följande klubbar: Wifsta/Östrands IF, Grums IK och AIK

    Moderklubb: Wifsta/Östrands IF

    Karaktär: En enorm lagspelare, snabb i uppfattningen och på skridskorna och man såg tidigt att han var ett stort ledarämne.

    Ledaregenskaper:
    1975/1976 huvudcoach för Timrå IK, Elitserien
    1974/1975 huvudcoach för Timrå IK, Division 1
    1973/1974 huvudcoach för Timrå IK, Division 1
    1972/1973 huvudcoach för Timrå IK, Division 1
    1971/1972 huvudcoach för Timrå IK, Division 1
    1970/1971 huvudcoach för Timrå IK, Division 1
    1969/1970 huvudcoach för AIK, Division 1
    1968/1969 huvudcoach för AIK, Division 1 samt B-landslaget Vikingarna
    1967/1968 huvudcoach för AIK, Division 1
    1966/1967 huvudcoach för AIK, Division 1
    1965/1966 huvudcoach för AIK, Division 1 samt juniorlandslaget

    Källor: Svensk Ishockey 75 år Del I och II (1997), Strömbergs/Brunnhages, www.wikipedia.se, www.eliteprospects.com, invalskommittén i svensk ishockeys Hockey Hall of Fame

    Läs mer…
  • Markus Näslund

    Ishockeyspelare

    Ivald i HHoF 2014-04-18
    Kategori: Ishockeyspelare 
    Spelare, invald som nummer: 72
    Namn:Markus Näslund 
    Född: I Örnsköldsvik den 30 juli 1973

    Motivering:

    ”Ett underbarn och en gudabenådad målskytt. Det har man sagt om Markus Näslund ända sedan TV-pucken 1988 då han i finalmatchen mot Stockholm gjorde tre mål för sitt Ångermanland.

    Oh målskytt har han i sanning varit under sin karriär, vilket bland annat 419 mål i Nordamerika – grundserie och slutspel – på 1 169 talar sitt tydliga språk för. Markus Näslund var bara 20 år när han åkte över till Pittsburgh Penguins, som draftade honom i första rundan 1991. Det blev totalt arton säsonger i NHL, detta i tre klubbar, förutom Pittsburgh även Vancouver Canucks och en sista säsong i klassiska New York Rangers.

    Efter oerhört tuffa fyra första år var det i Vancouver som Markus hittade rätt och där var han också lagkapten i tio säsonger. I dess hemmaarena är hans tröja nummer 19 också hissad i taket.

    I JEM 1991, som spelades i Örnsköldsvik, blev Markus turneringens främste målskytt.

    Säsongen 2002/2003 var han ytterst nära att vinna NHL:s poängliga. Han passerades dock av Peter Forsberg i den sista omgången. Trösten blev Lester B. Pearson Award, av spelarna vald till NHL:s bäste spelare under året.

    Markus Näslund tillhör MODO Hockeys smått legendariska 73:or och efter sin fantastiska NHl-karriär fungerar han som general manager i SHL-klubben.”

    Internationella meriter: World Cup of Hockeyfemma 2004, VM-brons 2002, OS-femma 2002, VM-brons 1999, Poängbäste svensk i VM 1999 med sina 10 poäng via 6 mål och 4 assist, World Cup of Hockeytrea 1996, VM-sexa 1996, VM-silver 1993

    JVM: JVM-silver 1993, JVM-silver 1992, 
    JEM: JEM-fyra 1991, JEM-guld 1990

    NHL: Utsedd till forward i NHL All-Star Team tre år i rad 2002, 2003 och 2004. Erhöll utmärkelsen Ted Lindsay Award (tidigare namn Lester B. Pearson Award) till NHL:s mest framstående spelare 2003. Erhöll utmärkelsen Viking Award tre gånger, 2000/2001, 2002/2003 och 2003/2004 (de svenska NHL-spelarna röstar fram bäste svensk i NHL:s grundserie) Har gjort flest mål av alla i Vancouver Canucks, 346 må.l Markus Näslund och Daniel Sedin delar rekordet för den vänsterforward som gjort flest poäng av alla en enskild säsong i Vancouver Canucks, 104 poäng

    NHL-grundserien:

    Säsonger: 16
    Matcher: 1 117
    Mål: 395
    Assist: 474
    Poäng: 869
    Utvisningsminuter: 736
    Säsonger: 7
    Matcher: 52
    Mål: 14
    Assist: 22
    Poäng: 36
    Utvisningsminuter: 56

    Internationella utmärkelser: Av pressen inröstad som forward i All Star Team i junior-VM 1973.

    Landskamper: 55 A, 0 B, 47 pojk/juniorlandskamper

    Nationella meriter: Vann TV-pucken med Ångermanland 1988

    Nationella utmärkelser: Utsågs till bäste forward i TV-pucken 1986

    Nationella utmärkelser:

    Utsågs till bäste forward i TV-pucken 1986

    Spelarkarriär: Spelade i Tre Kronor under 14 års tid 1991-2004

    Han har representerat följande klubbar: Järveds IF, Örnsköldsviks IF, MoDo AIK, Pittsburgh Penguins, Cleveland Lumberjacks, Vancouver Canucks, MODO Hockey, Vancouver Canucks, New York Rangers, MODO hockey

    Moderklubb: Järveds IF

    Ledaregenskaper: Arbetar som general manager för MODO Hockey sedan säsongen 2011/2012

    Läs mer…
Senast uppdaterad: 2012-02-09