Hoppa till sidans innehåll
Foto: Bildbyrån

Uffe Lundberg: Att lära av andra idrotter

2016-02-16 09:58
Inspirationen i utvecklingen av hockeyn
  • Uppdaterad: 2016-06-07 16:25

”Till och med när man jobbar med avveckling måste man vidga vyerna för att utvecklas”, en fritt översatt replik från Up in the air där George Clooney spelar en konsult som flyger kors och tvärs över hela USA för att avskeda folk. Nu har vi den stora turen att få jobba med sportslig utveckling istället. Vida perspektiv torde vara ännu viktigare då. Att beskåda och lyssna på hur andra idrotter jobbar och bedriver sin utveckling är både inspirerande och nyttigt. Har man bara de rent faktiska skillnaderna klara för sig kan dessutom nyfikenheten inriktas på rätt saker.

Fysiken

Tittar vi på den rent fysiska biten så vore det en utopi när det gäller en hockeyspelare att tro på: uthållig som en längdskidåkare, stark som en tyngdlyftare, snabb som en hundrameterslöpare, rörlig som en gymnast och koordinativ som en boxare. Man måste hela tiden ha vår kravprofil i bakgrunden. Begreppet Hockeyatletism som vi använder signalerar ju också detta. Tätt mellan matcherna –lång säsong, korta intensiva byten, en bollsport med tydliga kampinslag och hela härligheten ska utföras med några millimeters stålkontakt på glatt underlag. Allt detta sammantaget gör hockeyn så komplex, men det är icke desto mindre spännande att titta på andra idrotters träningsformer. Under avdelningen imponerande minns jag t ex brottaren Martin Lidbergs fyspass i GIH:s idrottshall (totalt ca 70 meter från vägg till vägg) där han bl a sköt en plint belamrad med en rejäl stapel tunga viktskivor fram och tillbaka. Energin av den kraftutvecklingen i luften gick nästan att skära med kniv. Jag har också gapat mer än en gång när min kompis Lelle Moberg, som håller på med triathlon, sådär i förbigående beskrivit en vanlig träningsdag. En timmes simning på morgonen, löpning till arbetet för en heldag som idrottslärare, för att därefter avsluta dagen med ett rejält cykelpass på kvällen. Inte minst de typerna av insats eller rent av uppoffring för sin sport kan hockeyspelare lära av. Samtidigt som den koncentrerade kvalitén i till exempel en höjdhoppares kanske fem-sex hopp på ett träningspass, med lång vila mellan varje, sätter andra perspektiv på kvalitativ träning och är intressant i en annan mening.

Taktiken

Taktiskt är jag ganska road av handbollen. Till att börja med de utpräglade och specifika rollerna. Det är fullständigt uteslutet att till exempel Tobias Karlsson skulle spela vänstersexa offensivt och ta kantavslut, liksom att Mattias Zachrisson skulle spela mittsexa i försvaret. Vissa spelar bara försvar och vissa bara anfall, om vi pratar högsta nivån. Översatt till hockeyn så skulle nog Erik Karlsson hävda sig rätt bra både som forward och center. Henrik Zetterberg skulle lösa backspelet, tack vare sin förträffliga spelförståelse, det är jag ganska övertygad om. Specificiteten i rollerna ställer högre krav på intränade kombinationer i handbollen och väl där ligger det naturligtvis en hel del sannolikhetslära i botten. I vilket läge och från vilken spelare är chansen störst att det blir mål. Samt varifrån man helst vill att motståndaren ska avsluta ifrån utifrån försvarsspelarna, men framförallt utifrån var målvakten vill och samarbetet dem emellan. Hockeyn kan inte riktigt dra det lika långt, delvis beroende på att vi har ett verktyg mellan hand och puck, men vi kan garanterat komma ett steg längre än idag. Väldigt intressant att höra om målvakten Mattias Anderssons minutiösa och omfattande scouting av motståndarna, snacka om att inte lämna något åt slumpen. Precis som allt annat så kan det gå till överdrift och ta för mycket tid och kraft i förhållande till andra viktiga parametrar, men vi pratar ofta om att det skiljer så lite mellan vinst och förlust. Kan man då maximera sina förberedelser för att få marginalerna på sin sida borde det inte vara någon tvekan. Alla är väl ute efter känslan av att man gjorde allt man kunde före och under matchen, vilket förhoppningsvis visar sig även på resultattavlan.

Metodiken

Det finns ytterst få genvägar för att bli riktigt bra i något. Lagliga vägar ska sägas. Dopning är ju inte bara förbjudet utan också olagligt, så det borde alla förstå att det inte är någon metod att ens tänka på. Uppfinningsrikedomen i övrigt inom lagidrotten har kommit en bra bit på väg vill jag påstå, men kan säkert bli ännu bättre. Talar man om de största bollidrotterna så tycker jag mig se att det går ganska mycket åt samma håll, men i olika takt. Vi jobbar mer och mer med individuell träning, vilandes på grundtanken att ju bättre varje spelare blir desto bättre blir laget. Videon har börjat ta en ganska stor plats och med all rätt om du frågar mig. Det är inte mycket som slår tydliga klipp som feedback-instrument. Både vad gäller mindre tekniska detaljer och större moment kopplade till hela spelet. Endera med en coach och/eller att själv titta på sina egna aktioner och reflektera. Apropå metodik och feedback så kommer jag att tänka en annan kompis sedan GIH-tiden. Peter Öqvist, numera head coach i BC Luleå i Basketligan, som dagen efter match nästan uteslutande ägnar sig åt de som har haft minst speltid under matchen. Ett intressant grepp tycker jag, dels ett sätt att visa att man är mån om utvecklingen för de med lägre status just nu och dels naturligtvis för att öka konkurrensen om platserna i starting line up. Basketen innehåller också en spännande mix av väldigt uppstyrda anfallsspel (samt noggrannhet i rörelsemönstret försvarsmässigt) och tekniska detaljer. Exempelvis har jag sett nyss nämnda Peter gå och justera både knäledsvinkeln och stansen på extremt stora skor vid träning av trepoängsskytte.

Mentala biten

Vidare upplever jag att det inom många idrotter görs framsteg när det gäller prestationspsykologin. Eller snarare när det gäller användning av kunskaper inom området. Långsamma framsteg kanske de mest frälsta tycker, men ändå. Precis som med videocoacheriet handlar det om resurser när det kommer till att anställa psykologiska coacher eller mentala rådgivare, vilken benämning man nu väljer. Är lagidrotten fortfarande en bit efter den individuella idrotten där? Jag vet inte. Det jag vet är att exempelvis golfen för länge sedan förstod hur viktigt det kan vara. Spelar man golf emellanåt är det inga som helst problem att förstå varför. Både bollplank och konkreta idrottspsykologiska verktyg kommer väl till pass, då den där tvåmetersputten lätt överdrivet kan kännas som tjugotvå meter även för den erfarne tourspelaren -om det står en tävlingsvinst på spel. Just där tycker jag fokus ska ligga. Att jobba med prestationspsykologi bör syfta till att lära sig agera som man vill agera när pressen är som störst. Mycket publik, uppskruvat medialt intresse, press både utifrån och från dig själv, stora konsekvenser av stolpe ut istället för stolpe in. En skada som gör sig påmind, störd uppladdning, fysisk trötthet, felaktiga domslut. Det är då den där verktygslådan behövs som mest. Häftigt att då kunna greppa ett verktyg som passar just dig och som du dessutom vet hur du ska använda. För det krävs träning över tid, precis som med alla andra delar. Hoppsan, då hamnar vi avslutningsvis där igen. På punkten som säger att individens egna driv är helt avgörande. Alla idrotters minsta gemensamma nämnare!

Skribent: Uffe Lundberg

Postadress:
Svenska Ishockeyförbundet
Box 5204
121 16 Johanneshov

Besöksadress:
Tjurhornsgränd 6, 3 tr.
121 63 Johanneshov

Kontakt:
Tel: 08-449 04 00
Fax: 08-91 00 35
E-post: This is a mailto link

Se all info