Hoppa till sidans innehåll

Uffe Lundberg: Spelarsamtal - Byta bilder är väldigt mycket vad coaching handlar om

07 DEC 2016 14:04
Läs spelar- och ledarutvecklarens krönika här
  • Uppdaterad: 07 DEC 2016 14:08

Det fanns en tid när vissa tränare nöjde sig med att sätta upp laget som skulle spela på en handskriven lapp i omklädningsrummet. Backpar och kedjor plus eventuella specialformationer i numerära under- och överlägen, även om det inte var lika vanligt. Praktiskt och bra, då vet ju spelarna förutsatt att alla är läskunniga. De som sedan fick spela lite, eller inte alls, i matchen fick snällt förstå att andra var bättre. Punkt. Det ser lite annorlunda ut idag.

Jag kan förstå att det är lite svårt för den gamla stammens tränare, om uttrycket tillåts, att hantera dagens elitjunior- och seniorspelare. Det är video och instruktioner inför träningar, video (med padda) och riklig feedback under träningar och ofta samtal efteråt. För att inte tala om matchdagar. Scoutinggenomgång av motståndarna, powerplay-möte, penalty kill-möte, matchgenomgång. Titta på sina egna byten efteråt samt matchanalys dagen efter. Kontinuerliga coachingsamtal under hela processen.

Antalet coacher

Tacka fasen för det. Numerären i ledarstaberna har ju ökat ordentligt. Innebär det bara fördelar? Nog finns det fler behov som ska uppfyllas och fler som ska kunna samarbeta, men så länge man känner att det ger mervärde till spelarens utveckling så tycker jag det. Jag kan inte uttala mig om hur det, som i Rikard Grönborgs fall i World Cup, är att ha ca tjugo personer i ledarstaben. Däremot kan jag relatera till här och nu. I skrivande stund sitter jag i Kanada inför U17 World Challenge och har glädjande nog sju kompetenta personer till min hjälp på plats. En team manager (Pär Ericson), en assisterande coach (Anders Eriksén), en målvaktscoach (Fredrik Mikko), en videocoach (Matheus Vieweg, en psykologisk coach (Ola Berggren), en sjukgymnast (Sven Thomsson) och en materialförvaltare (Yngve Frost). Vi är några färre i ledarteamet än vad som är fallet med samtliga de övriga nationerna ska sägas. Det är ingen som klagar över det, men alla behöver jobba hårt för att det ska funka. Jag vill bara ge en bild, som är självklar för oss som är mitt i det, men som nog inte är lika självklar för alla.

Koordinering och tydliga budskap

Koordineringen när det gäller vem som gör vad i en ledarstab är självklart jätteviktig. Likaså samstämmigheten i de budskap som skickas ut. Vad som sägs till spelarna, vem som säger det och hur det sägs. Pratar vi om det hockeyspecifika så är det en ren förutsättning att alla är införstådda med spelidén. Exempelvis skulle det aldrig funka med en videocoach som är grym på det tekniska men inte kan hockey. Budskapen som skickas ut i detta informationsflöde, en spegling av samhället i stort givetvis, bör vara så tydliga det bara går. Annars riskerar spelarens bild och coachens dito bli alltför olika. Då blir det problem ofta redan i det korta perspektivet, men definitivt över tid. Självklart är även lojalitet en viktig nyckel. Skulle sjukgymnasten elda på spelarens eventuella klagomål över utebliven speltid där på massagebänken, då är surret igång med det ena som leder till det tredje. Det är bra att spelarna kan ventilera. Den eller de som tar ut laget vill man oftast bara visa sin allra bästa sida för, men det gäller att tänka till för mottagaren om det så är sjukgymnasten eller materialförvaltaren som får höra betydligt mer. För övrigt två oerhört viktiga roller i ett ledarteam.

Olika personligheter

Jag tror på olikheter i ett ledarteam. Inte minst för att det är ca 22 olika personer ett lag består av. Sannolikheten för fler kontaktytor och ökad lätthet att nå fram till spelarna ökar i och med det. Dessutom ser man saker på olika sätt och som den som ska fatta beslutet är man definitivt hjälpt av olika synvinklar. Sedan kan inte alla säga sitt inför alla beslut, långt därifrån. En linje måste följas och någon måste bära fanan, men i de fall där det går att ta in input blir beslutet oftast bättre än om huvudcoachen tar på sig rollen att kunna allt bäst på alla områden. Det är ganska intressant med instrument som IDI (Interpersonal Dynamics Inventory). Som mäter det intryck personer gör på andra i sin omgivning. Resultatet blir en beskrivning av hur en persons beteende upplevs av omvärlden. Man blir endera skattad som relator, motivator, processor eller producer. Ofta stämmer det väldigt bra. Jag ska inte fördjupa mig i det här och nu, men det har konstaterats när man har tittat på världens mest framgångsrika företag att de fyra beteendemösntren är lika vanliga hos VD:arna. Det säger framförallt två saker. Dels att man kan leda på olika sätt och dels att dessa herrar och damer förmodligen är ganska duktiga på att omge sig med personer olika dem själva. Tänkvärt, eller hur?

Lagom mycket info

Tillbaks till det här med att utveckla hockeyspelare och vinna hockeymatcher medan man gör det. Som jag ser på saken kan det både det både bli för lite info (Jag-vet-inte-hur-de-vill-att-jag-ska-spela) och för mycket (Det snurrar i skallen och jag åker runt och funderar på isen). Själva sorteringen är utomordentligt viktig och det är till allra största delen en ledarfråga. Spelarens egna ansvar att fråga och söka information har jag varit inne på tidigare. När det gäller scoutinggenomgångar av motståndarnas spel, matchgenomgångar, matchanalyser och allt det där andra jag nämnde ovan så är konsten att kunna förpacka det så kärnfullt och tydligt som möjligt, men också så kort som möjligt. Det finns olika studier, men jag har tagit till mig av tesen att chansen till ett bra första intryck aldrig kommer tillbaks, det vill säga chansen att fånga deltagarnas uppmärksamhet. Plus att de första 7-8 minuterna är tiden för hur länge du kan förvänta dig att deltagarna har full koncentration. Sedan avtar den successivt och fler och fler andra och i sammanhanget ovidkommande tankar tränger sig på.

Landar i analoga samtal

 I utvecklingsarbete oavsett bransch finns det inget skarpare än själva samtalet utan tekniska hjälpmedel, om du frågar mig. Missförstå mig rätt. Det ena förtar inte det andra. Det är exempelvis fantastiskt bra att kunna se sina egna aktioner med ljud och bild kort efter att man har genomfört dem. Jag vill ändå slå ett slag för själva samtalet i sin enkelhet (och storhet). Ett coachande samtal där ledaren/chefen ser till att lyssna på vad som verkligen sägs och jobbar med öppna frågor gör att spelaren eller den anställde för det första blir sedd, hörd och bekräftad. Dessutom hittar han eller hon ofta egna lösningar på problem och utmaningar bara genom att höra sig själv beskriva dem samtidigt som uppmuntrande hjälp på traven ges. Min erfarenhet är att informella samtal ofta ger betydligt mer än mer officiella utvecklingssamtal enligt en mall någon gång ibland. Walk ´n talk eller walk ´n skate är inte så dumt, eftersom flödet i hjärnan tycks öka under rörelse och axel mot axel tycks det ibland vara lättare att berätta vad man upplever och känner. Att ”byta bilder” är mycket vad det handlar om och de viktigaste ”bilderna” vi har med oss är nog banne mig inte digitala.

Uffe Lundberg, Spelar- och ledarutvecklingsansvarig Svenska Ishockeyförbundet

Skribent: Johan Andersson
Epost: This is a mailto link

Postadress:
Svenska Ishockeyförbundet
Box 5204
121 16 Johanneshov

Besöksadress:
Tjurhornsgränd 6, 3 tr.
121 63 Johanneshov

Kontakt:
Tel: 084490400
Fax: 08910035
E-post: This is a mailto link

Se all info