Hoppa till sidans innehåll
Foto: Bildbyrån

Uffe Lundberg: Spelarutvecklarens syn på slutspelet i U18VM

26 AUG 2015 08:28
Analys av semifinallagen
  • Skapad: 26 AUG 2015 08:28

USA hade vunnit sju av de senaste tio världsmästerskapen för U18 inför denna turnering i Schweiz. Våra Småkronor har under den tiden lyckats ta tre silver och två brons. Skulle USA bättra på guldprocenten ytterligare i turneringen och ta ännu en skalp? Var det medaljläge för vår kull födda 1997 i det vi kallar Talangutvecklingsplanens lilla examen? På A blev svaret ja, på B tyvärr nej.

Det var två av ett gäng frågor jag hade med mig ner till fantastiskt natursköna Luzern och Zug i den tysktalande delen av Schweiz. Poängteras bör att jag, tillsammans med Utvecklingschef Henrik Haraldsson, endast såg slutspelet från kvartsfinaler och framåt. Samt att det är upp till U18-förbundskapten Jim Brithén och hans team att göra den detaljerade analysen av Sveriges insats. De tillbringade hela säsongen och de avslutande tre veckorna tillsammans med laget och det vore både dumt och oseriöst att föregå den, även om jag har haft de flesta spelarna i yngre landslag och på Camper. Det blev hursomhelst uttåg mot Kanada (3-5) i kvartsfinalen och endast Tyskland besegrades i gruppspelet. Övriga motståndare där var Ryssland, USA och Slovakien. En besvikelse givetvis, inte minst för spelarna själva.

Här följer istället min bild av de fyra semifinallagen. Att lägga örat mot rälsen och reflektera över vad andra nationer gör bra är naturligtvis en del av vår utvecklingsprocess.

 

USA

USA Hockey har sitt National Team Development Program i Ann Arbor, vilket gör att spelarna har bott, tränat och spelat ihop under nästan två års tid när U18 VM nalkas. Det syns i hur de uppträder på isen, inte tu tal om annat. Jag såg ett spelskickligt USA nere i Zug. Ett lag med stora tekniska kvalitéer hos många spelare. Något som tillsammans med samspeltheten och god problemlösningsförmåga på isen gav framförallt ett väldigt kreativt anfallsspel. Fart javisst, men framförallt sågade man sig igenom motståndarnas försvar. Vid puckförlust avgjorde närmaste spelare blixtsnabbt om det skulle sättas press för ett snabbt återtagande eller backas av. 46 mål på sju matcher totalt i turneringen ger ju ett ruggigt bra snitt. Det kan jämföras med det andra finallaget Finlands 23 mål. Svagheten i USA:s spel visade sig i just finalen där Finland länge hade ledningen med 1-0 och faktiskt även bud på 2-0 trots att USA förde matchen. Anspänningen och möjligen ”vad är det som händer-nervositet” hos amerikanarna gav en hel del tekniska fel. Finmotoriken och ”touchen” i kombinationerna försvann, innan man till slut kunde kvittera och ta matchen till sudden. En spelare som måste omnämnas är forwarden Auston Matthews (7 mål + 8 assist), ej ännu 18 fyllda som direkt efter denna turnering anslöt till USA:s läger inför stora VM.

 

Finland

Finland har ett defensivt sätt att spela, det känner vi igen både från yngre och äldre landslag, men ett ganska framgångsrikt sådant. Hur utvecklande det är på individnivå kan man ju ha sina åsikter om, men det ligger knappast inom ramen för vad jag ska lägga kraft och energi på. De är svåra att möta på grund av sitt kompakta lag, har tätt mellan lagdelarna och är ganska aggressiva när de väl väljer att sätta press. Motståndarna får sätta upp anfall men de får göra det mot samlat försvar, vilket till stor del naturligtvis är en effekt av att man backcheckar hårt och nästan alltid har minst tre spelare på rätt sida när motståndarna vinner puck. Finlands spelvändningar är snabba och jag vet att man tränar en hel del på att vinna insida med mittgubben, som i sig är farlig för t ex styrningar, men också skapar yta bakom sig när han driver hårt mot kassen. Backchecksorteringen i egen zon blir därför extra viktig. I de tre matcher jag såg dem blev Slovakien-kvarten en relativt enkel resa, medan semifinalen gav sudden-vinst och finalen sudden-förlust. På de få mål de släppte in kan man se att akilleshälen är när man tittar på puck och blir lite för övriga att vinna densamma i fel lägen (för att skapa just spelvändningar). Två 98:or som är giftiga när de tillåts komma rättvända med puck är Patrik Laine och Jesse Puljujärvi.

 

Kanada

K som i konsekvent. Kanada imponerade inte på mig i den här turneringen, de tre matcherna i slutspelet var okej. Tack vare ett utomordentligt konsekvent spel vann de två av dem och tog bronset. De absoluta spetsarna såsom superlöftet Connor McDavid m fl var inte med, men spelare 23 i truppen håller ändå en relativt hög nivå. Det enkla spel man står för med några heliga punkter man aldrig avviker ifrån gör dem svårslagna. En detalj som de gör häpnadsväckande bra är att lägga puck på en yta som medspelaren åker in i. Backarna chippar alltid sarg eller glas ut när man blir trängda och forwards vet i vilken yta pucken kommer att hamna. Till synes destruktivt spel för att bli av med problemet blir alltså ofta till passningar –sedan fyller man på med folk och driver hårt på mål. Uttrycket ”take what is given” är signifikativt för dem och med hjälp av tävlingsinstinkt och aggressivitet (blandat med en portion färdigheter givetvis) vinner de väldigt många 50-50 puckar framför mål. En svaghet blottas när laget de möter spelar ett idérikt passningsspel i hög fart, i synnerhet som här på stor is. Bästa poänggörare var rightforwarden Matt Barzal, men det var det enkla backspelet och jämnheten i laget som gav dem medalj.

 

Schweiz

Turneringens stora överraskning. Att de skulle slå Ryssland med 5-0 i kvartsfinalen var en riktig skräll som gjorde att intresset på plats och trycket i arenan bibehölls hela vägen in. Det jag har sett tidigare av Schweiz i U18- och U20 VM samt i Ivan Hlinka Memorial har varit systemhockey. Nu bjöd man på ett mer frejdigt sätt att spela med en del sköna lirare. Man gav aldrig heller upp i matcherna. Lyckades hämta upp tvåmålsunderläge i semifinalen mot Finland och hade powerplay (spel 4-3) i sudden. Närmare en final är svårt att komma. Det kontrollerade spelet nerifrån egen zon var strålande många gånger. Snabbt till puck, bra passningar på speglande eller avlastande forward och innan han i sin tur hade tagit emot fanns en tydlig spelbarhet på nästa. 7000 åskådare i en kokande Bossard Arena gjorde att man gick på rus och slet hämningslöst för varandra. Just orken tröt i bronsmatchen då man aldrig riktigt var nära. Extremt mycket istid på några spelare höll inte till slut, men det kunde ju mycket väl ha givit en finalplats. En av dem som spelade halva matcherna var det stora utropstecknet, backen Jonas Siegenthaler! Han uppvisade ett funktionellt backspel som många i samma ålder skulle ha nytta av att studera. Rätt i banan, aktiv klubba, rejäl i det fysiska spelet, enkelhet som grund men också spelskicklig och fullt kapabel att både hålla i puck och hitta kreativa lösningar i rätt lägen.

Skribent: Uffe Lundberg

Postadress:
Svenska Ishockeyförbundet
Box 5204
121 16 Johanneshov

Besöksadress:
Tjurhornsgränd 6, 3 tr.
121 63 Johanneshov

Kontakt:
Tel: 084490400
Fax: 08910035
E-post: This is a mailto link

Se all info