Reklam
Reklam
    Hem / Svensk ishockey / Svenska Ishockeyförbundet / Ordförande har ordet / Anders Larsson: Vi lyfter på hjälmen för Småkronorna och för hela Hockeysverige

Anders Larsson: Vi lyfter på hjälmen för Småkronorna och för hela Hockeysverige

Finns det något bättre sätt att inleda den här krönikan än att lyfta på hatt…hockeyhjälmen för Team 18/Småkronorna och gratulera till VM-guldet efter en strålande bra genomförd turnering och finalmatch mot USA

Jag är säker på att hela Hockeysverige stämmer in i hyllningskören.

I en tidigare krönika här på swehockey.se framförde jag oro för hur coronapandemin skulle påverka hockeyn på juniornivå. Jag konstaterade att vi skulle få svaret under det verksamhetsår som nu är på väg att avslutas.

Nu vet vi.

Och faktum är att vi går ur den pandemi som vi nu förhoppningsvis ser slutet på starkare än när vi gick in i den. I den statistik som ligger till grund för det lokala aktivitetsstödet (LOK), kan vi visserligen registrera en minskning av antalet deltagartillfällen men ändå konstatera fler spelare i varje ååldersgrupp.

På pojksidan kan vi registrera en ökning på mellan fyra och 14 procent i åldersgrupperna 12–20 år med topparna i åldersgrupperna 17 och 20 år. På flicksidan är ökningen kraftig i samma ålderskategorier: mellan 31 och 35 procent, med en topp på 40 procent bland 18-åringarna. 

I LOK-stödskategorin (7–25 år) minskade hockeyn med tolv procent. Det är en lägre minskning än för idrotten totalt (13,3 procent) och betydligt mindre än för andra inomhussporter som handboll (-27 procent) och innebandy (-33).

Det är glädjande siffror eftersom smittskyddsläkarna ibland pekade ut hockeyn som en smittohärd. Glädjande därför att de visar att vi verkligen följde restriktionerna och lyckades anpassa oss till den nya verkligheten. Siffrorna visar att våra ledare ute i Hockeysverige visade en stor och föredömlig kreativitet, att klubbar och distrikt vågade tänka nytt och annorlunda: mindre grupper, träning utomhus på uppspolade isar på parkeringsplatser och på sjöisar. Och när livehockeyn har uteblivit har vi lyckats hålla intresset vid liv med e-hockey, webbinarier och andra former av social kontakt.

Jag lyfter på hockeyhjälmen för alla de ledare i Hockeysverige som gjort detta möjligt.

Nyckeln har varit sammanhållningen i alla led av Hockeyfamiljen. Vi har tagit oss an problemen tillsammans och vi har också löst dem tillsammans. Distrikten har varit nav för att samla och hålla igång klubbarna. På förbundsnivå har vi haft en kontinuerlig dialog med myndigheter och regering, och vi kan konstatera att hockeyn har tagit emot en stor del av det statliga stödet.

I reda pengar: det statliga kris- och stimulansstödet till idrottsrörelsen 2020–21 rör sig om totalt 3 455 miljoner kronor. Ishockeyn fick totalt 641 miljoner, fördelat på kompensationsstöd för uteblivna intäkter på elitnivå på 557 miljoner, kompensationsstöd inom breddhockeyn (64 miljoner) och ett återstartsstöd på 20 miljoner. Det innebär att ishockeyn fick näst mest av alla idrotter, efter fotbollen som toppar på 701 miljoner och före friidrotten på tredje plats med 298 miljoner.

Debatten om att kompensationsstödet gynnat enbart eliten och varit ojämställt är snedvriden, enligt min mening. Kompensationsstödet är just det, och elitföreningarna som är motorer för ishockeyn på såväl dam- som herrsidan i sina respektive regioner, är de som förlorat mest. Stödet har totalt sett uppgått till 40-45 procent av föreningarnas redovisade förluster.

Jag lyfter således på hjälmen också för stödet från regeringen och politiken, och för Hockeysverige som höll ihop i dialogen med myndigheter och politiska intressen.

Samma hyllning får de män och kvinnor ute i landet som nu kämpar med vår brist på domare. Det är sorgligt att tvingas se att matcher inom breddhockeyn ställts in för att det saknas domare. Nu tas det krafttag för att åtgärda problemen. Vi ger resurser till Hockeykontoren i distrikten och jobbar stenhårt med en nationell och just nu mycket nödvändig distriktsdomarsatsning.

Däremot lyfter jag inte på vare sig hatten eller hjälmen för det faktum att vi i några distrikt kunnat registrera en ökning av utländska spelare i åldersgrupperna 16–18 år. Märk väl att vi inte talar om flyktingar här; vi har redan idag identifierat vissa distrikt och klubbar där detta otyg förekommer i alltför stor omfattning.

Även om importen av unga spelare är ett tecken på att Sverige har en utvecklingsmodell som är attraktiv också för unga spelare från andra länder, så kan det aldrig vara meningen att svensk hockey ska syssla med import av spelare som knappt ens gått ut skolan. Här måste vi skilja på ungdomsimporten och importen av de professionella spelare till elithockeyn som tillför spets och skicklighet i lagen på toppnivå.

Detta är något vi ska titta närmare på. Vi lär återkomma i ämnet.

Men till dess: Tack Hockeysverige för den här säsongen.