Anders Larsson: Slutspel, kval och hockeysnack på alla nivåer - härliga tider

Uttrycket Härliga tider, strålande tider brukar tillskrivas den gamle komikern Thor Modéen, men jag tar mig friheten att använda det själv: för visst är det härliga och strålande tider nu när hockeyns slutspel och kvalserier pågår över hela landet.

Det är självklart så att hockeyn på högsta nivå får mest uppmärksamhet i riksmedia, men det snackas slutspel och kval också på andra nivåer: i Karlskoga, Umeå och Boden, i Hudiksvall och Visby och på många andra platser över hela vårt avlånga hockeyland.

För vad vore svensk ishockey utan våra slutspel och kval? Det är ju just nu som vår sport blommar och lever upp som mest.

Samtidigt vet vi att det finns de inom vår sport som gärna skulle vilja stänga ligorna. Jag tycker att det är helt fel väg att gå och jag vet att ett brett och samlat Hockeysverige håller med mig. Kval och slutspel, med risken att åka ur och med chansen att vinna trots en kanske lägre tabellplacering efter grundserien, syresätter hela systemet. Det skapar spänning och förväntan där varenda match betyder något, där det snackas serieseger och upp- och nedflyttning och håller hockeyns inneboende dramatik levande in över säsongens sista match.

Utvecklingen sker på föreningsnivå

Men hockeyn är ju faktiskt så mycket mer än bara det som sker på isen. Det har gått sex år sedan vi införde nyordningen med fyra regionförbund i vår organisation, och i dem etablerade vi också hockeykontoren. Den nya organisationen betydde inte att distrikten togs ifrån sin bestämmanderätt eller rösträtten på förbundets årsmöten, men att den operativa verksamheten i form av stödet till föreningarna ska samordnas i regionerna. Tack vare samarbetet mellan förbundet och SHL kan vi varje år slussa ut vardera fyra miljoner kronor till föreningsutvecklingen i regionerna - det är ju i de många lokala föreningarna utvecklingen sker.

Nu bygger vi vidare på det arbetet, med en 2.0-version där en av kärnpunkterna är föreningsishockey av högsta kvalitet. Nu kommer en arbetsgrupp under ledning av förbundets styrelseledamöter Michael Persson och Fredrik Godman på nästa ordförandekonferens i början på maj, att lägga fram ett antal förslag om hur vi kan ta nästa steg. Och sedan är det dags för Hockeysverige att diskutera och göra verkstad av förslagen.

Starkt samarbete är nyckeln

Det är viktigt nu när vi har etablerat regionförbunden, att vi gör det här på rätt sätt. Målet är utstakat: föreningsishockey av högsta kvalitet. Och då måste vi ha ett bra samarbete med och ligga nära våra föreningar.

Vi kommer att vara tydligare i våra kravformuleringar: en region som tilldelas fyra miljoner kronor måste uppfylla vissa saker för att få de resurserna och vi måste kunna ställa krav. Det handlar helt enkelt om den fortsatta utvecklingen av svensk ishockey.

Jag ser det så här: regionförbunden ska ha ett fokus på verksamheten, medan de demokratiska valen och rösträtten finns kvar i distrikten. De här två sakerna får vi inte blanda ihop. Hela tänket med regionförbund och hockeykontoren är att de tillförs resurser nationellt för utvecklingsarbetet, men också att distrikten ska ”chippa in” sin verksamhet i regionen, för att på så sätt stärka hockeyn. Här vill jag gärna framhålla Region Norr som tidigt tog bort distriktskanslierna och lade in dem i regionen. Och så pekar jag också gärna på vikten av att behålla och utveckla det ideella arbetet ute i distrikten och föreningarna.

Det måste och kommer naturligtvis att finnas regionala skillnader i det här arbetet, men jag tycker att några grundläggande punkter bör finnas med i arbetet: jobbet nära föreningarna och att varje region fokuserar på utvecklingen av domare. Men det finns också en annan sida. Det som händer på rinkarna är inte allt. Mycket jobb sker ju så att säga bakom kulisserna. Där skapas förutsättningarna för svensk ishockeys framgång. Hur sköts till exempel arbetet i mötesrummen och i föreningsmiljön utanför rinken? Det handlar bland annat om styrelseutveckling, föräldrautbildning, trygga idrottsmiljöer och självklart också spelarnas och alla andra inblandades psykiska hälsa.

Vi ska vara duktiga på isen, men också runt om den. Med det sätt att arbeta som vi är inne på nu, så är vi på rätt väg. Det kommer att betyda jättemycket för svensk ishockey och är vår väg in i framtiden.

Låt oss lära av vad som hände på OS

Till sist: sedan jag senast hörde av mig i de här spalterna har vi också genomfört ett OS i Milano. Jag har gratulerat vårt damlag till framgången, och jag har uttryckt min besvikelse över herrlagets resultat. Jag hoppas att vi nu inför VM i Schweiz om knappt en och en halv månad - som blir förbundskapten Sam Hallams sista stora mästerskap - gemensamt kan se tillbaka på misslyckandet i OS i Nagano 1998, och dra lärdom av vad som hände efter det. Då knöt spelarna och ledarstaben nävarna och tog guld i VM-turneringen i Zürich bara två månader senare.

Med det önskar jag alla hockeyvänner en skön vår och en skön och spännande avslutning på den svenska hockeysäsongen 2025/26.