Anders Larsson: Välkommen som ny idrottsminister, Jakob Forssmed!
Svensk ishockey ser fram emot ett givande samarbete med den nya idrottsministern. Vi förväntar oss även mycket av den nya ministern som också har ansvar för socialdepartementet där bland annat folkhälsofrågorna hör hemma. Vilket gör att debatten om fördelarna och nackdelarna av en renodlad idrottsminister, legio i svensk politik och i idrottsrörelsen under många år, lär blossa upp igen.
Personligen tycker jag att Ulf Kristersson, liksom de senaste statsministrarna från båda de politiska lägren, har gjort rätt: staten ska hålla armlängds avstånd till den självständiga idrottsrörelsen och inte gå in och detaljstyra den. Däremot är det ju lätt att inse att idrottsfrågorna ständigt måste finns på den politiska agendan, att vi har en idrottsminister som agerar enligt det och som statsministern gärna lyssnar till.
I riksdagen hör idrottsfrågorna hemma i kulturutskottet och där har nyligen Amanda Lind utsetts till ny ordförande. Under pandemin hade svensk ishockey ett mycket bra samarbete med Amanda Lind, och med henne i rollen som ordförande i kulturutskottet och med Jakob Forssmed som ny idrottsminister ser vi i svensk ishockey fram emot ett konstruktivt samarbete i en tid där utmaningarna bara fortsätter att komma.
En av dem är de skenande elkostnaderna. Med dem i åtanke ger det så kallade Tidöavtalet löften om ”ett högkostnadsskydd till drabbade hushåll och företag så snart det är möjligt”. För vår del är det viktigt att ägarna av ishallarna, oftast kommunerna men i några fall ishockeyföreningarna själva, inte glöms bort och att stödet till dem inte ramlar mellan stolarna när ”hushåll och företag” ska ersättas. Det är en fråga vi kommer att hålla ögonen på.
Detta är, som alla förstår, en livsviktig fråga för den svenska ishockeyn: vi behöver fler isytor, inte färre. Vi behöver kunna behålla de isytor som finns. Svensk ishockey är inte något obeskrivbart svävande organ, utan de tiotusentals ideella ledare som gör ett ovärderligt arbete och som vi är beroende av. Svensk ishockey är de ännu fler vuxna människorna i olika åldrar, ungdomar, pojkar och flickor som utövar och älskar vår sport. Det är för deras skull vi måste ha låga kommunala istaxor så att vi kan hålla deltagaravgifterna nere och välkomna fler barn och ungdomar in i verksamheten.
För ishockeyn kommer fortsatta förutsättningar för tillgängliga anläggningar och för ett starkt ideellt ledarskap vara grunden där vi och politiken behöver kroka arm. Detta blir naturligtvis viktiga frågor när vi från ishockeyn träffar idrottsministern i samtal framöver.
När Tidöavtalet presenterades i förra veckan höjdes snabbt kritiska röster om att idrottens frågor saknades. Jag kan naturligtvis inte göra något annat än att hålla med. Samtidigt är det inget nytt. Ordet ”idrott” har saknats i många regeringsförklaringar de senaste åren. I Kristerssons regeringsförklaring lyftes idrottsrörelsens betydelse fram och att regeringen avser göra flera satsningar under mandatperioden. Vi hoppas på en ändring i praktiken den här gången.
Det ska bli intressant att se om Jakob Forssmed och den nytillträdda regeringen gör verklighet av den motion Moderaterna skrev tidigare. Rubriken var ”Ett hälsosamt Sverige genom idrott och friluftsliv”.
Det var en intressant motion, det var ju mycket länge sedan idrotten utreddes. Och det kan vara dags att göra det igen. Samhället har förändrats och hela idrottsrörelsen står inför nya utmaningar och nya behov. De senaste årens olika turer inom RF-idrotten, med prövningar i skiljedom och flera ärenden i förvaltningsdomstolen, har riktat strålkastarljuset mot frågan om hur det statliga stödet till idrotten egentligen fördelas. Ett RF som i allt större utsträckning uppträder och agerar som en myndighet istället för att vara den stödorganisation vi medlemmar frågar efter, har skapat onödig splittring.
Jag har skrivit detta förut, och ser ingen anledning att ändra mina åsikter. Statlig utredning eller inte, den svenska idrottsmodellen måste reformeras och anpassas till samtiden där allt fler föreningar och förbund lever i en ”hybridorganisation” som omfattar alla de tre storheterna: en ideell verksamhet och en kommersiell, och allt med ett samhälleligt perspektiv.
Tidöavtalet berör också elitidrotten och skriver att ”ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn. Regeringen kommer inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft”.
Det är intressant att den nya regeringen så tydligt lyfter fram elitidrotten med koppling till fotbollen och till oss i ishockeyn. Jag anser att svensk idrott behöver göra en förflyttning där vi ser elit och bredd som två samspelande storheter. Idrott hela livet och allas rätt att vara med är viktigt och en grundpelare i den svenska idrotten, men vi måste klara att hålla två boll.… puckar i luften samtidigt. Idag upplevs det nästan som politiskt inkorrekt att prata om stödet till elit- och toppidrotten. Så får det inte vara: vi måste förhålla oss till tävling och prestation på ett mer självklart sätt. Svensk ishockey ser fram emot regeringens projekt på det här temat.
