Anders Larsson: Oro och problem – men kreativiteten och beredskapen är god
Coronapandemin ligger fortfarande som en våt filt över vår verksamhet. Även om vi vet att det här kommer att ta slut en dag, så vet vi inte när och inte hur, och det är ett faktum som känns långt ifrån tillfredsställande.
Det här är ett problem som vi som sitter på centrala positioner i hockeysverige jobbar med varje dag. Vi är beredda: när vi får grönt ljus att åter ta upp hockeyn på vilken nivå det än blir, då kan vi starta på dagen.
Men just nu gnager oron. Strax före jul skrev jag i en krönika att ”en sak oroar mig: juniorhockeyn. Juniorerna har inte fått träna alls, och nu får de göra det bara i mindre grupper. Vad kommer det att innebära om vi inte kommer igång med juniorhockeyn under våren? Jag ser en risk att många juniorer som normalt skulle gått vidare till Hockeyettan, Hockeyallsvenskan och Damettan, istället väljer att ta andra vägar och lämnar hockeyn”.
Jag hoppades naturligtvis att den oron skulle stillats en bit in på det nya året, men så blev det inte. Det var med tunga hjärtan, det kan jag försäkra, som vi i förbundsstyrelsen tvingades inleda 2021 med att ställa in U16-SM, J18-SM, J20-SM och de nationella juniorserierna. Därtill har ishockeyns regionförbund och distrikt ställt in serier och tävlingar på rad.
Nu vet vi att de yngre spelarna, de som är födda 2005 och senare, kan gå tillbaka i träning och lokalt matchspel. Det är naturligtvis bra. Och jag kan bara hoppas att beslutet att ställa in ungdoms- och juniorhockeyn får så få konsekvenser som möjligt. För oron finns kvar. Det här är ju de juniorer som skulle ta vägen ut i Hockeyallsvenskan, Hockeyettan, de olika damserierna och så småningom till SHL.
Det är för tidigt att dra slutsatser om vad som kan hända, men jag har mött alldeles för många hockeyledare som är djupt bekymrade. En sportchef i en klubb i SHL var helt på det klara med att de allra bästa unga spelarna, de har motivationen att fortsätta när det här är över. Men de spelarna som kanske inte kommer längre än till Hockeyettan eller den regionala nivån, hur blir det med dem? Kommer de att hitta något annat nu när allt står still; de här spelarna har inte fått spela eller träna, mer än i mycket begränsade former, sedan i höstas. Och det gäller hela juniorverksamheten. Så kommer de spelarna tillbaka när barmarksträningen drar igång igen? Att flera grupper inom den svenska ishockeyn nu står utanför verksamheten, vad betyder det för hockeyn och för folkhälsan på längre sikt?
Det är väldigt många svåra frågeställningar och svaren får vi först, i bästa fall, i höst.
Vi försöker möta allt det här så bra vi bara kan. Vi har en ständig dialog med Folkhälsomyndigheten. Vår tävlingsavdelning jobbar med olika varianter på hur vi kan komma igång när det blir möjligt. Spel inom regionerna kan vara en möjlighet. En sak är dock säker: den dagen det är okej att spela hockey igen, då kan vi starta direkt.
Vi har också introducerat en websajt, Hockey Hemma på vår hemsida (www.swehockey.se/hockeyhemma) där vi vill inspirera alla intresserade att fortsätta att samlas kring det bästa vi vet, ishockeyn. Sidan bjuder på information, övningar, tävlingar, föreläsningar och tips medan vi väntar på att allt ska komma igång igen.
Till sist: det går naturligtvis inte att skriva en krönika utan att beröra VM och Belarus. Låt mig därför bara kort konstatera att Svenska Ishockeyförbundet står helt bakom det beslut det internationella förbundet tagit om att flytta VM. Nu blir det Riga i Lettland, slovakiska Bratislava eller danska Herning för Tre Kronors del. Det känns bra.
Med det vill jag hälsa alla välkomna till det nya hockeyåret 2021. Det börjar i moll, men tillsammans kan vi hålla ut och göra det bättre.
